Hur ska det hela sluta? Den frågan är alltjämt aktuell efter att Ryssland gjorde det katastrofala misstaget i februari i fjol att inleda en fullskalig invasion av Ukraina utifrån en helt felaktig lägesbild och överskattning av sin militära förmåga. Det som då allmänt förväntades, inte minst av ledarskiktet i Kreml, var att kriget skulle vara snabbt avklarat, Ukraina erövrat och nationen krossad. Rysslands ledning hade länge förnekat Ukrainas status som suverän, självständig nation och hållit ukrainarna för ryssar. Putin kryddade sitt budskap om den inledda ”militära specialoperationen” med en skarp varning om kärnvapenbruk i händelse av utländsk inblandning. President Niinistö har nyligen lyft upp just kärnvapenfrågan, kanske mest för att inskärpa hur oerhört allvarlig situationen är.
Ukrainas folk visade med en gång att det var av helt annat slag än det till politisk apati och likgiltighet nedtryckta ryska brödrafolket. Landets unga och ännu rätt oerfarna president Volodymyr Zelenskyi anslog rätt ton direkt: ”Jag behöver ammunition, inte lift.” Som kommunikatör har presidenten visat sig vara oslagbar.
På många håll talas det nu om behovet av fred då kriget ser ut att bli utdraget. VBL/ÖT:s ledare ”Rysslands regim ska inte få diktera konsekvenserna av detta krig” den 1 september sammanfattade utmärkt vad de flesta anser. En för Ryssland acceptabel ”fred” vore ingen genuin fred utan en katastrof för Ukraina och dess hårt prövade folk och även för hela Europa. En konsekvens vore att försvarsutgifterna rakar i höjden nästan hejdlöst om vi vill säkra att motståndaren hålls på avstånd. Det nordiska välfärdssamhället som vi tagit för givet och fått njuta av i generationer skulle vara hotat. Det är priset vi och många andra europeiska länder får betala om Putin efter diverse motgångar ändå till slut lyckas med sitt val att med våld försöka förverkliga sin chauvinistiska och romantiska bild av ett stort ryskt imperium. En slags motsvarighet till Trumps ”Make America great again”. Det kan inte tillåtas ske.
Efter Ukrainas framgångar senaste höst och tillskottet av västerländsk materiel var förväntningarna på Ukrainas armé på försommaren optimistiska. Motoffensiven körde mot förmodan fast då de vidlyftiga försvarsställningarna som ryssarna hade haft god tid att bygga visade sig vara väldigt svåra att forcera. Den utbildning som särskilt tyskarna gav ukrainarna var praktiskt taget värdelös.
De ukrainska motgångarna berodde i hög grad på avsaknaden av luftherravälde och tillräcklig minröjningskapacitet men också på operativa brister, särskilt rörande samverkan mellan vapenslagen. Att växla om från gammal sovjetisk militär tradition går inte i en handvändning.
Men ukrainarna är innovativa och ändrade strategi, som imponerat bl a på en rad prominenta amerikanska generaler. Man lät bli att koncentrera styrkorna till en massiv anfallskil som militärer i väst först hade rekommenderat. Det hade varit alltför riskfyllt.
I stället träffade Ukrainas försvarschef general Zaluzjnyi och hans stab kommendören för USA:s styrkor i Europa general Cavoli – han är även Natos militära chef – och brittiska försvarschefen amiral Radakin nära polska gränsen i augusti för att förklara sin strategi. Tillsammans analyserade de läget under fem timmar. Generalernas kroppsspråk vittnar om att man nådde någon form av samförstånd. Amiral Radakin har sammanfattat den nya strategin som en kombination av att isolera och ”svälta ut” fienden,” att uttunna dennes styrkor och slå till (”starve, stretch and strike”).
Ryska armén kan besegras. Den synen framförde också tidigare brittiska försvarsministern Ben Wallace i The Telegraph den 2 oktober. Men Ukraina klarar det helt klart inte utan kraftfullt och ihållande västerländskt stöd. ”Vi lever i tråkiga tider och vyerna är dimmiga”, skrev en militär på en hög post i finska Försvarsmakten till mig för en tid sedan. Men som de flesta yrkesmilitärer befarade även han att kriget kan bli långvarigt.
Nu ser det redan bättre ut. Att genomtränga Surovikinlinjen går långsamt men säkert och sker mestadels till fots under hårdaste tänkbara former, där ukrainska stötgrupper tränger sig fram under ursinniga men förlustbringande närstrider i skyttegravarna. Det kräver självfallet stort mod. Men även motståndet är hårt då ryssarna sätter in sina reserver i motanfall utan att man alls bryr sig om förluster. Ryssarna beskjuter även sina retirerande styrkor hänsynslöst med egen eld.
Om tillräcklig styrka i främsta i linjen kan upprätthållas samt möjligheterna till rotation och vila för de ukrainska soldaterna föreligger, förhoppningsvis även bättre förmåga till effektiv förbekämpning kommer det sannolikt att ha större betydelse för utgången än höstens menföre.
Ryssarnas förmåga till uthållig strid i Surovikinlinjen ser däremot mindre lovande ut. Deras manskapssituation är ansträngd, frontlinjen är närmare tusen kilometer lång och trupperna uttröttade efter månaders strider utan avlösning. Dessutom är underhållet skralt. Reserverna börjar också vara slut och de senast mobiliserade soldaterna skickas som kanonmat ut i linjen utan nämnvärd utbildning. Ett genombrott som i ett slag förändrar kriget från ställningskrig till rörlig manöverkrigföring senast nästa vår är helt möjligt. Ukrainska infanterister kommer inte att bromsas upp av vädret och årstiderna.
Alltför lite uppmärksamhet har lagts vid andra aspekter än striderna i Surovikinlinjen. Ukraina har successivt lyckats göra större och mer betydande attacker inte enbart på ukrainskt område under rysk kontroll utan även i Ryssland. Ukrainska specialförband, mot Putin stridande ryska partisaner, massivt bruk av drönare och skicklig användning av långräckviddiga vapensystem har redan förändrat krigsbilden. Ukraina som i praktiken saknar flotta har sänkt flera större ryska krigsfartyg och tvingat ryska Svartahavsflottan att dra sig tillbaka från västra delen av Svarta havet. Vid flottbasen Sevastopol har verksamheten lamslagits efter flera spektakulära attacker. Den 22 september träffade flera kryssningsmissiler högkvarteret där och förlusterna ända upp på generalsnivå var betydande. Marinstaben och höga representanter för den regionala ryska krigsledningen var då församlade där. Den operativa krigsledningen är i kaos.
Det smarta strategiska mönster man kan urskilja är att Ukraina avser att göra det omöjligt för den ryska militären att verka på Krim, Putins ögonsten. Snart har Ukraina avancerat så långt att man kan lägga förbindelselederna till Krim under eld och därmed isolera halvön. Logistiktransporterna, även en stor del av de militära, sköts till betydande del av privata transportfirmor, som knappast är villiga att utsätta sina långtradare för artilleribeskjutning. Krim kan med tiden falla i ukrainsk hand som en mogen frukt, utan att man behöver befria det med destruktiva markoperationer. Men man ska inte måla upp för rosenröda bilder. Slagna, retirerande styrkor brukar ofta lämna efter sig stor förödelse. I Finland minns vi tyskarnas framfart i Lapplandskriget.
Västliga politiska ledare har haft väldigt svårt att ge Ukraina de resurser som behövs för befrielsen av de ockuperade områdena, inklusive Krim. Brittiska Rysslandsexperten Keir Giles har träffande konstaterat att man i väst verkar vara mer rädda för ett ryskt nederlag än Rysslands seger.
Man fasar för ett kaotiskt Ryssland i sönderfall, samma oro man kände då Sovjetunionen gick till historien vid kalla krigets slut. Rädslan är befogad, men en djupare analys av kärnvapenhotet pekar starkt på att det är en bluff. Efter 77 års återhållsamhet vore ryskt kärnvapenbruk helt enkelt en krigsförklaring mot mänskligheten som skulle cementera Rysslands status som pariastat nummer ett.
Man kan med goda skäl hävda att ett från Moskva centralstyrt Ryssland är orsaken till den gränslösa ondska vi nu ser. Det storryskt chauvinistiska imperiet över elva tidszoner är en anakronism som har nått vägs ände.
Tyska utrikesministern Annalena Baerbock frågade nyligen vilken innebörden vore ifall Putin vann detta krig. ”Vilken signal skulle det inte ge andra diktatorer i världen, sådana som ordförande Xi, Kinas ledare?”
