Riskområden på skjutfält är väl tilltagna av goda anledningar. Kulorna stannar inte när de når pappfigurerna och rikoschetter kan slå ut åt sidorna över ett stort område. Om du inte kan se skyttarna på ett avlyst skjutfält betyder det sannolikt att du befinner dig i riskområdet. Foto: Anton Thorstensson / Combat Camera, Försvarsmakten.

Rapporterna om civila som gör intrång och utsätter sig för livsfara på militära skjutfält fortsätter. Media har tagit upp problemen otaliga gånger. Nu senast från Umeå där ansvariga vädjar till allmänheten att inte riskera livet för en promenad. Men oaktat mängden skyltar, bommar, anslag, vädjanden och ”nära-ögat-händelser” så fortsätter incidenterna. Jag har aldrig hoppats jag har fel så mycket som här, men bedömer tyvärr att det är en ren tidsfråga innan någon civil blir dödad av oaktsamhet efter att ha gått sig in i riskområdet på ett militärt skjutfält.

Vad beror de ökade överträdelserna på? Frågan saknar entydigt svar. Jag har tidigare skrivit om hur civila utsätter sig för livsfara, närmare bestämt för för två år sedan och de möjliga förklaringarna känns likadana nu som då. Det framförs ofta att allmänheten kan ha invaggats i ett falskt lugn efter några år av lägre militär verksamhet och nu drabbas av effekterna av ett återtag. Men ”naivitets-kortet” känns utdaterat. Den ökade verksamheten kan ha undgått få och har absolut påverkat både närboende och allmänhet. Parallellt med frågan om intrång har debatten gått het om hur buller och uteblivna bygglov påverkar närboende. Reaktionerna är här mer logiska. En ökad övningsverksamhet innebär ökad påfrestning. Men det gör det också allt svårare att acceptera naivitet och okunskap som frikort för något. Att allmänheten påverkas av den ökade verksamheten borde tvärtom leda till att fler nu är medvetna om att skarp verksamhet pågår, såväl i sitt eget närområde som runt om i landet.

De gånger jag själv varit övningsledare på skjutfält och avvisat civila har det oftast varit ”Bosse Bärkorg” och ”Pia Promenad” som gått in i riskområdet. Individerna har huvudsakligen varit fullt medvetna om att de korsat en avspärrning och att skarpskjutning pågår men haft någon ”ska-bara-förklaring”. ”Men jag går ju alltid här!”, ”Ni skjuter väl inte här på vägen” eller ”Det är väl inte farligt om man bara promenerar” är några exempel. Flera har vederbörande medgett att han eller hon vetat om skjutningarna men inte sett några militärer innanför avspärrningen och därmed antagit att det varit riskfritt. Att de inte sett soldaterna som övat har ofta berott på att de gått in i riskområdet de tidigare skjutit på. I de få fall där de hävdat att de inte sett några skyltar och man har följt dem ut den väg de kom, har det föga förvånande ofta visat sig att det suttit en varningsskylt för livsfara precis där de kommit in.

En förändring är att allt fler nu anmäls och lagförs för brott mot Skyddslagen. Förra månaden dömdes en man till dagsböter för att ha flugit in med en hemmagjord flygfarkost över Härads skjutfält utanför Strängnäs när skjutningar pågick. På samma sätt har flera joggare åtalats och dömts för riskfyllda löpturer på Faluns skjutfält. Men böterna verkar inte avskräcka. Hur kännbara ska påföljderna behöva vara innan civila respekterar tillträdesförbud och avspärrningar?

I tidigare diskussioner i ämnet har det framhållits av utomstående att de varit osäkra på om varningsskyltarna i skogen verkligen gällt samt att kvarglömda skyltar på andra, nedlagda objekt urholkar respekten för de på fortfarande aktiva områden. Myndigheten har givetvis ett långtgående ansvar att varna för farlig verksamhet. Det är därför det sitter stora varningsskyltar med 50 meters mellanrum runt skjutfälten. Även utanför de bommade infartsvägarna. Men ska vi verkligen behöva sätta upp ytterligare varningsskyltar som varnar för att skyltarna som redan varnar för livsfara verkligen gäller? Resonemangen känns ärligt talat bara som en ursäkt för att förskjuta, förminska eller fly sitt personliga ansvar.

Men konsekvenserna riskerar att gå längre än de civila som trotsar avspärrningarna. Vår egen personal glöms ofta bort. De som övar på skjutfälten är också de personer som tränar för ovanliga situationer. Det kan vara allt från soldater tidigt i sin grundutbildning till anställd personal i de slutliga förberedelserna inför en internationell insats. Men gemensamt är att när de ställs inför livshotande situationer så är utfallet direkt beroende av den utbildning och träning de fått. Överträdelser påverkar även dem. I bästa fall reduceras deras chanser att komma hem till sina nära och kära på grund av utebliven övningstid. I värsta fall riskerar det att ge dem livslånga samvetskval om en kula från deras vapen skulle träffa något annat än den tilltänkta måltavlan.

Vetskapen om riskerna verkar finnas hos allmänheten men hos alltför många fördunklas den av någon form av nonchalans ”Det-gäller-inte-mig-tänk”. Jag har aldrig önskar att jag har fel så mycket som i den här frågan. Men jag bedömer tyvärr att det är en ren tidsfråga innan någon skadas eller dödas efter att ha trotsat tillträdesförbudet och gått in i riskområdet på ett militärt skjutfält.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Mer av samma författare