Till vänster: ”Olika individer kan ha olika uppfattningar om hur en viss uppgift skall lösas. Medan de diskuterar vilken metod som är bäst, övertar fienden scenen”. Till höger: ”Det är bättre att handla, om också något felaktigt, än att inte handla alls. Därför tillsätts en chef, vars kompetens och befogenheter att avgöra är obestridd. ”Den här metoden tar vi”, säger chefen- och enheten löser uppgiften”. Illustrationen är hämtad ur boken Chefen och ledarskapet från 1986.

I en tidigare publicerad artikel i KKrVA 5 september 2020 tog författaren upp frågan om reservofficerarnas (RO) uppgifter inom försvarsmakten (FM) under kommande år.
Vid sidan av kravet på krigsplaceringar och tjänstgöringsplaner för dagens ca 6000 RO, föreligger även ett behov av att Försvarsmaktens ledning vidtar sådana åtgärder, att de och nytillkommande RO skall ges möjligheter att aktivt kunna bidraga till att förstärka vår försvarsförmåga.

I liggande förslag till framtida försvar, Totalförsvarsproposition 2021-2025 (Prop. 2020/21:30) nämns att ”… Regeringen konstaterar att Försvarsmakten har mandat att utforma yrkes- och reservofficerförsörjningen för att bemöta denna obalans.” (s. 111). Grunden till varför politiken erinrar om detta till synes självklara är att FM under lång tid haft svårigheter att komma tillrätta med det som uttrycks vara organisationens största utmaning. Genom att återaktivera plikten anser nog den politiska majoriteten att de gjort vad som står i deras makt för att stödja FM.

FM brukar lyfta fram att många numera söker till officersutbildningar, att platserna är fyllda och att grundutbildning pågår o s v. Samtidigt kommer bekymrade signaler. Förutom vad som tidigare påpekats om användandet av RO, framkom t ex tidigt i höstas att 1 400 officerare snart går i pension, vilket skulle innebära att samlade ledarskapserfarenheter av kanske 55 000 årsarbeten i närtid försvinner. Av ovanstående skulle kunna förstås att personalförsörjningen i FM har mer fokus på reproduktion än att omhänderta de kompetenser som redan finns. I ett läge med förändrad doktrin, grundförsörjning genom plikt och frivillighet i kombination med krav på en fördubblad försvarsmakt inom 15 år finns varken tid eller pengar till ett ensidigt fokus. Utmaningen ligger därför sannolikt i förmågan att öppna upp för perspektiv och låta helheten styra snarare än att alla förutsättningar skall falla på plats. Därför kan också utmaningen avgränsas till de som skall leda arbetet fram till 2035.

Syftet med artikeln är att tillföra perspektiv som kan vara till hjälp, internt såväl som externt.

RO funktion i högkvarterets personalavdelning

Eftersom officerare är antingen yrkes- eller reservofficerare förefaller det olämpligt att arrangera separata organisatoriska åtgärder. Däremot bör en försvarsgrensgemensam RO funktion inrättas på central nivå. Den centrala placeringen beror helt enkelt på att det handlar om en ledningsfråga. På förbandsnivå behövs handläggare av reservofficersförsörjningen alltjämt. Den centrala placeringen kan förbättra förutsättningarna för tillgängligheten av personal och kompetens där officerarna inte tjänstgör kontinuerlig och därvid nå ökad nyttjandegrad. Frågor rörande förutsättningar för tjänstgöringar, t ex lön, förmåner o s v bör hållas på principiell nivå eftersom de annars tar fokus från den långsiktiga inriktningen och saktar ner processen. Funktionen kan också utgöra kontaktpunkt för förbandens RO handläggare.

Uppgiften kan vara att leda arbetet så att kompetenser och tjänstbarhet av befintlig RO pool inventeras och att en förvaltning till stöd för krigsplaceringar och nyttjande i tillväxt av RO ur ett generellt perspektiv kan komma på plats. Funktionen bör därför också leda arbetet med att utveckla formerna så att tillgänglighet av RO inom ramen för 3/8 regeln i 18§, Officersförordningen (2007: 1268) eller det som benämns RO2/3 i Avtal om anställningsvillkor för reservofficerare (FM2020-1719:1) kan användas bättre. På grund av att 3/8 regeln avser tidsperspektivet 8 år bör personal och kompetensförstärkning av RO ske uppdragvis på medellång sikt. Annars riskerar avgränsningar och uppgifter att bli otydliga eller till och med övergå i löpande verksamhet. Författarens förra artikel benämnde detta som ”nationella missioner” som ett sätt att brygga de närmsta 10-15 åren.

Eftersom lagmässigt krav på tjänstgöring idag endast avser krigsförbandstjänstgöring behöver formerna ta hänsyn till frågor om villighet, möjligheter och behov. Förvisso skulle en RO funktion kunna agera som en ”headhunter”, men på bredden krävs en mer stabil grund att utgå ifrån.

I en ambitiös ansats till breddning, har FM inom ramen för Centrala Försvarsmaktsrådet ingått samarbetsavtal med ett antal arbetsgivare avseende personalförsörjning av bland annat tidvisa soldater, sjömän och gruppbefäl. Detta sätt att knyta personal till FM startade innan plikten återaktiverades, då avtalen är bilaterala begränsas dock personaltillgången till dessa företag. Frågan är därför om ansatsen är tillräckligt bred för att tillsammans med plikten kunna möta framtida personalbehov? Senare i artikeln tas ett möjligt sätt att ytterligare bredda och förstärka grunden upp.

Eftersom RO ofta har ledarbefattningar är dessutom aspekten om ersättare vid tjänstgöring försvårande för den civila arbetsgivaren. Frågan om rättigheter till tjänstledigt är av detta skäl återkommande, ofta anges att arbetsgivaren är ovillig att släppa sin anställde för tjänstgöring. Senast någon vecka efter propositionen ställdes en fråga om just detta till försvarsministern (Förbättrade möjligheter för reservofficerare, skriftlig fråga 2020/21:275). Den som förstår relationen mellan planering och effekten detta förväntas få på handlingsfrihet i tid inser dock att lagstiftningsvägen inte kommer att lösa problemet. Handlingsfriheten för enskild RO och civil arbetsgivare bör istället skapas genom att tjänstgöringen är planerad, på så sätt kan tillgängligheten av personal och kompetens på båda sidor säkerställas i god tid. Lagmässigt stöd för tillgänglighet ”on demand” finns redan.

Vi är därför tillbaka i att krigsplaceringar och framförallt tjänstgöringsplaner är ett krav, i botten ligger att det måste finnas planer och en avsikt för RO i FM. Realisering av avsikten i en stor organisation som FM behöver dessutom ske genom att ledningen tar de första initiala stegen för att markera avsikten. Detta kan ske genom att tillsätta en RO funktion i högkvarteret.

Nationella förutsättningar

Som tidigare nämnts pekar propositionen på att FM har mandatet för att vidta åtgärder kring utmaningarna med officersförsörjningen. Trots de tidigare nämnda samarbetsavtalen och vad som görs avseende reproduktion av officerare tillsammans med övriga åtgärder så kan mer göras. Författarens artiklar om FM:s nyttjande av 6 000 RO pekar på en potential som borde omhändertas bl a genom att tillsätta en RO funktion.

Samtidigt är det en Totalförsvarsproposition och inte en Försvarsproposition. Det finns alltså ett större sammanhang där FM är en del, förvisso stor. Här finns därför ett stort behov av att statsmakten aktivt stöttar en utveckling som skulle ge bättre förutsättningar.

The Armed Forces Convenant” är ett avtal mellan de brittiska väpnade styrkorna, nationen och regeringen. Den innefattar den moraliska skyldigheten gentemot all personal som tjänstgör eller har tjänstgjort i de väpnade styrkorna. En av orsakerna till arrangemanget är givetvis att Storbritannien med dess långa historia av deltagande i väpnade konflikter har ett behov av att omhänderta effekterna på ett samhälleligt plan.

Organisationer, t ex företag, föreningar o s v kan ansluta sig frivilligt till detta paraplyavtal vars innehåll förvaltas av regeringskansliet eller försvarsdepartementet. Att över 1 000 företag, verksamheter o s v tillsammans med samtliga 407 lokala myndigheter såsom länsstyrelser och regioner i Storbritannien är anslutna beskriver dess omfattning.

Anslutningen sker genom att utarbeta ett så kallat ”Convenant promise”, i princip en policy för hur anställda reservister och frivilliga skall behandlas i frågor såsom tjänstledigheter, löneutfyllnader, pension, semester, tjänstgöringsplaner o s v, men förklarar också vad som förväntas av den enskilde. Sannolikt finns likheter med tidigare nämnda samverkansavtal. Grunden är författningar och regleringar motsvarande lag om totalförsvarsplikt m m, men den deklarerar alltså även hur den anslutande organisationen ser på de väpnade styrkorna och att den militära professionen är något värdefullt för organisationen. I Storbritannien ses också sådana policys som en naturlig del i mångfalds- och inkluderingsarbetet.

Försvarsdepartementet har informerats om ”The Armed Forces Convenant” med ett tillhörande exempel på policy för ett anslutande svenskägt företag i syfte att belysa hur regeringsnivån i Sverige kan förbättra förutsättningarna för personalförsörjning till FM. I ett läge av tillväxt baserat på ökat omvärldshot kan organiserandet av en liknande plattform utgöra ett alternativ till att skapa förutsättningar genom traditionell statsförvaltning och styrningar. På sikt möjliggörs dessutom att mångfald av olika professioner bättre kommer samhället till nytta. Exempelvis kan en reservofficer som är plutonchef och lärare ta med sina militära ledarerfarenheter till nytta i skolvärden, en traumaläkare kan ta med sina erfarenheter om civila skottskador till tjänstgöring i FM eller så kan en yrkesofficer karriärväxla till det civila.

Tanken om en svensk ”The Armed Forces Convenant” eller ”Totalförsvarsöverenskommelse” kan i nuvarande läge ses som en modell för statsmakten att snabbt skapa förutsättningar som grundas i ledning snarare än styrning. Jämfört nuvarande svenska modell skulle FM på så sätt få avsevärt större draghjälp i den utmanande frågan om personal- och kompetensförsörjning, inkluderat RO. Finns legitimitet på översta nivån innebär det också att fler verksamheter ansluter sig enbart genom att arrangera ett liknande paraplyavtal.

Det måste vara lätt att engagera personal och vidmakthålla den precis som när Krigsmakten snabbutbildade RO eller fältflygare under och efter Andra världskriget. Tröskeleffekten syftar till att avskräcka en yttre antagonist från att angripa vår suveränitet och vårt sätt att leva, perspektiven hjälper oss att se bortom hindren och fokusera på just detta.

Författaren är major i reserven.

Mer av samma skribent