av Mats Bergquist

Sten Tolgfors utförliga genmäle till min artikel, ”Nato-debatten och säkerhetsdilemmat” föranleder följande kommentarer.

  1. Genomgående i Tolgfors text är att han verkar tro, att när jag gör ett analytiskt konstaterande/an­tagan­de, detta också är min preferens. Men en noggrann läsning av min text borde klargöra denna viktiga skillnad. Han tycks vidare tro att jag gör en annan bedömning av orsakerna till att det säkerhetspolitiska läget blivit som det nu är i vårt närområde. Men på denna punkt skiljer vi oss inte särskilt mycket åt, vilket var anledningen till att jag i min text inte alls diskuterade detta.

Ett avgörande problem för Nato-anhängarna är dock i mina ögon att deras slutsats inte logiskt följer av analysen av säkerhetsläget. Frågan är nämligen – och här kommer säkerhetsdilemmat in i bilden – om det är i vårt, regionens eller för den delen Natos:s, intresse att spänningen y t t e r l i g a r e skruvas upp genom en svensk och kanske finsk ansökan till alliansen? Här måste man använda vad Hans Blix har kallat ett vidvinkelperspektiv. Ty att en svensk och ev finsk ansökan kommer att trappa upp spänningen i Nordeuropa kan Tolgfors och jag säkert vara ense om, också om vi har olika meningar om nivån och för hur lång tid detta tillstånd kan vara. Även om vår omedelbara säkerhet genom Nato:s artikel 5 skulle förbättras, kan den samtidigt f ö r s ä m r a s genom att Östersjöområdet – och Arktis – än mer blir 2000-talets säkerhetspolitiskt neuralgiska punkt.

  1. Sten Tolgfors skriver att det är ”beklagligt” att i sammanhanget referera kalla krigets försök att skapa zoner eller korridorer mellan väst och öst. Men jag konstaterade endast att under det kalla kriget lades fram ett antal olika konkreta förslag att minska den spänning som var en konsekvens av den omedelbara närheten mellan Nato och Warszawapakten i Centraleuropa. Dessa försök ledde inte till något väsentligt resultat och spänningen kom således att i huvudsak bestå till det kalla krigets slut. Den Brandtska östpolitiken, ESK och en del nedrustningsinitiativ bidrog dock i någon mån att dämpa den värsta spänningen. En ökad spänning i Östersjöområdet skulle kunna bestå under lång tid, även om vi som medlem i Nato skulle ålägga oss ensidiga restriktioner av den typ som Norge och Danmark har. Vår alliansfria politik, dubblerad med ett slags Plan B, tillhandahåller en viss distans till Moskva, liksom faktiskt varit fallet under en god del av de senaste dryga 150 åren.
  2. Ett upprepat argument bland Nato-anhängarna är att vi inte skall låta Putin bestämma om vi skall gå med i alliansen eller inte. Naturligtvis inte. Vi kan som suveränt land givetvis ansöka om medlemskap. Men ett sådant politiskt steg måste självfallet beakta det geopolitiska läget. Det har alla tidigare svenska säkerhetspolitiker från Oscar I till Peter Hultqvist i sin analys gjort; detta ämne återkommer jag till i ett annat sammanhang senare i höst. Kontinuiteten i vår säkerhetspolitik är ingen slump.
  3. Sten Tolgfors vill inte, liksom många av sina meningsfränder, se den viktiga p o l i t i s k a skillnaden mellan ett medlemskap och ett praktiskt samarbete med alliansen inom ramen för fortsatt alliansfrihet. Vi har diskuterat detta i den finska Nato-rapporten. En svensk och nästan än mer en finsk ansökan skulle innebära ett allvarligt politiskt nederlag för Putin. Om man inte skulle reagera skarpt skulle detta både externt och internt kunna tolkas som tecken på eftergivenhet.
  4. Hur Tolgfors kan ifrågasätta att ett svenskt och samtidigt finskt medlemskap i alliansen skulle innebära den största säkerhetspolitiska territoriella förändringen i V ä s t-Europa sedan 1952 då Turkiet och Grekland, också i ett spänt läge och i ett flankområde, kom med i NATO, undandrar sig mitt bedömande. Det är bara att räkna kvadratkilometer. NATO:s två tidigare utvidgningsrundor 1999 och 2004 var således dels territoriellt mindre, dels kom till i ett helt annat och mycket mera godartat säkerhetspolitiskt läge.
  5. Så till folkomröstningsproblemet – och opinionsläget i riksdagen -som Sten Tolgfors ägnar huvuddelen av sin text. Detta är välkommet eftersom detta ämne så sällan diskuteras. Precis som Tolgfors anser jag att dessa frågor är en – mycket viktig – aspekt av hela frågekomplexet. Att NATO-anhängarna sällan diskuterar detta måste, antar jag, bero på att det för dem just är en störande faktor i ekvationen och att man inte vet hur man skall hantera saken.

Tolgfors vill lämna detta åt politikerna att lösa. Dessa ”äger” nämligen enligt Tolgfors frågan. Men som analytiker finner jag det naturligt att intressera mig för hur man skall kunna få en folklig accept av en ansökan. Att hoppas på en ”kunskapssökande och folkbildande diskussion” är berömvärt men tror jag tyvärr ganska futilt, trots att det nu finns åtskilligt värdefullt underlag. Frågan om medlemskap eller inte i NATO är en närmast existentiell identitetsfråga som liksom andra folkomröstningar om liknande frågor kommer att avgöras på helt eller delvis andra grunder. Detta kan man beklaga men alla erfarenheter av folkomröstningar tyder på att jag har rätt. I mina ögon är det, och detta är igen ett analytiskt påstående, helt osannolikt att man, annat än i ett mycket akut läge, kan komma ifrån ett s k ”enabling” referendum, som alltså skulle ge regeringen mandat att begära inträde i alliansen.

Genom en intressant beräkning kommer Sten Tolgfors fram till att NATO-anhängarna har flertal i riksdagen eftersom nejsidan enligt honom består av två olika läger, ”isolationisterna” som omfattar vänsterpartiet, sverigedemokraterna och delar av socialdemokraterna (och, antar jag, miljöpartiet som Tolgfors dock inte nämner), respektive Hultqvistlinjen. Men även om Tolgfors analys skulle ha någon relevans, kommer hans ”isolationister” och anhängarna av Peter Hultqvists bilaterala nätverk, göra gemensam sak i en folkomröstning eller, för den delen, i en omröstning i Riksdagen; båda bejakar fortsatt alliansfrihet. Tolgfors flertal tror jag  därför för överskådlig framtid förblir en politisk chimär.

 
Författaren är ambassadör, Fil dr och ledamot av KKrVA.

 
Denna debatt är därmed avslutad.
Redaktören

Mer av samma författare