En akademisk officersutbildning syftar till att  göra officerarna och våra stridskrafter så farliga för fienden som möjligt. Foto: Marcus Olsson, cCombat Camera, Försvarsmakten.

”… my heart sinks because another ignorant officer has been allowed to perpetuate the old aimless catchwords.”

Orden ovan ska ha yttrats av den brittiske viceamiralen Sir Peter Gretton vid något tillfälle då en officer hänfallit åt välklingande men innehållslösa aforismer istället för analys och kritiskt tänkande.[1] Efter att ha läst Stefan Emanuelssons inlägg ”Akademisering av officersutbildningen – en möjlig effektsänkare” är jag benägen att instämma. Bland sina omkring 4 500 ord har författaren lyckats med konststycket att få med i stort sett samtliga militära aforismer jag hört i min tioåriga officerskarriär. Tyvärr är det inläggets största behållning.

Texten liknar en exposé över saker som Emanuelsson tycker är fel med hur officerare utbildas. Inläggets huvudtes är att nuvarande utbildningsfilosofi där officerare förväntas ha ett akademiskt förhållningssätt står i motsats till användning av uppdragstaktik. Författaren hävdar också att akademiska examina hos officerskåren sänker krigföringsförmågan snarare än höjer den. Han presenterar antal påstådda risker och problem med ”överakademiseringen”:

  • Akademiker använder kvantitativa metoder för att förstå omvärlden samt för att planera och genomföra verksamhet. Det hämmar officerares fria tänkande och får dem att vänta på ”rätt duellvärden” och tro att fienden alltid uppträder doktrinärt.
  • En akademisering medför att blivande officerare inte ”prövas” i samma utsträckning som tidigare. Olämpliga officerare kan därmed komma att anställas.
  • Försvarsmaktens särskilda officersutbildning (SOFU) strider mot officersförordningen eftersom Försvarsmakten anställer personer med civila akademiska examina som ordinarie officerare istället för som officerare med särskild kompetens (OFSK).
  • SOFU urholkar officerskårens praktiska kompetens som utvecklas genom truppföring, trupputbildning och stabsarbete. Det är dessa tre verksamheter som utgör officersyrkets progression.
  • Att Försvarshögskolan utvecklar officersutbildningen efter kritik från Universitetskanslerämbetet (UKÄ) om låg akademisk nivå innebär att ”den svenska krigskonsten” får stå tillbaka för akademisering.
  • Kriget går inte att strukturera, planera eller beräkna. Därför är det ingen idé att försöka.
  • Vill vi bli så bra som möjligt ska vi kopiera det tyska 30- och 40-talens organisationsstruktur, ledarskap och ledningsfilosofi eftersom det producerade ”den kanske effektivaste krigsmakt som någonsin gått i fält”. Dåtidens krigskonst skulle aldrig ha accepterat ”civila akademiska kriterier”.

Huvudtesen, att akademisk utbildning och uppdragstaktik utesluter varandra, är en halmdocka. En välutbildad officerskår är tvärtom en förutsättning för uppdragstaktik. Att förstå stridsfältet, sitt förband och motståndaren är en förutsättning för att som chef självständigt kunna lösa sin uppgift. De övergripande målen med all högskoleutbildning på grundnivå återfinns i 1 kap. 8 § 2 st. högskolelagen:

”Utbildning på grundnivå ska utveckla studenternas

  • förmåga att göra självständiga och kritiska bedömningar,
  • förmåga att självständigt urskilja, formulera och lösa problem, och
  • beredskap att möta förändringar i arbetslivet.”

Förmågorna som ska utvecklas vid högskoleutbildning på grundnivå är med andra ord precis de vi förväntar oss av officerare. Att de studerande når målen kontrolleras fortlöpande under utbildningen, precis som på alla högskoleutbildningar. Syftet är alltså inte att skapa enkelspåriga officerare, utan precis de fria tänkare som författaren efterfrågar. Att officersutbildningen inordnas i det akademiska systemet innebär dessutom att den blir del av ett kvalitetssystem och utsätts för extern oberoende granskning som tillser att målen nås. UKÄ är den myndighet som granskar kvaliteten i högre utbildning.

Ytterligare en fördel med inordningen av officersutbildningen i det akademiska systemet är att det blir möjligt att värdera utbildningar mot varandra. Det innebär att många nya dörrar öppnas för officerare som vill vidareutbilda sig, men också att nya vägar in öppnas för de som vill utbilda sig till officerare. De som har tagit en akademisk examen på grundnivå har redan tillgodogjort sig många av de kunskaper och färdigheter som krävs av en officer. Det blir därför möjligt för dem att nå samma utbildningsmål på kortare tid. Detta sker bland annat genom att SOFU-eleverna går en årslång uppdragsutbildning vid Försvarshögskolan där innehållet till stora delar är samma som på officersprogrammet. Den nya vägen in i officersyrket ökar officerskollegiets kunskapsbredd. Det är raka motsatsen till urholkning.

Myndigheten är fri att enligt 17 § officersförordningen som officer anställa den som har gått en grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten. SOFU är en grundläggande officersutbildning inom Försvarsmakten. Inför utbildningen sker anställning med stöd av 20 §. (Uttrycket ”särskild kompetens” i officersförordningen ska inte förväxlas med personalkategorin OFSK.) Här håller jag med Emanuelsson om det märkliga i Försvarsmaktens användning av 20 §. Det är inte lämpligt att studerande vid en officersutbildning, som SOFU är, har tjänstegraden fänrik. Här borde en bättre lösning vara möjlig.

Överlag för inlägget fram en romantiserad bild av officeren, som genom lång och hård prövning ”på trupp” har lärt sig vad som är rätt och fel av sina äldre kollegor.  Tillsammans med den defaitistiska synen att all planering eller försök att förstå stridsmiljön är dömda att misslyckas reduceras officersprofessionen till en svårdefinierad ”karaktär”, ett sätt att tänka och vara, som endast kan erhållas genom socialisering. Tanken är inte ny. Kommendanten vid arsenalen i Woolwich ska ha yttrat följande redan 1902:

”Vi vill hellre ha en klassiskt utbildad gosse, än en som i hög grad ägnat sina tankar åt elektricitet och fysik, och den typen av ämnen. Förmågan att ge order och ledarskapets egenheter lär man sig inte i laboratorier. Vår springande punkt är Karaktär; det bryr vi oss mer om än skolämnen”.[2]

Till stöd för sin idé att denna officersbild är den rätta tar Emanuelsson, inspirerad av Martin van Crevelds Fighting Power[3] stöd i 30- och 40-talets Tyskland. Han presenterar flera exempel på hur han menar att de tyska officerarna uppvisade önskvärda kvaliteter och hur det faktum att den tyska officerskåren, till skillnad från de amerikanska och brittiska, var opåverkad av akademiska påhitt gjorde att man kunde strida så effektivt. Sanningen är en annan. Tyskland hade vid den tiden en av de mest akademiserade officerskårerna och den tyska generalstabsakademin var kanske världens främsta. Det var exempelvis där krigsspelsmetoden togs fram och där man utvecklade de idéer som kom att ligga till grund för de snabba tyska framgångarna under kriget, exempelvis användning av indirekt metod och manöver. Detta stöds även av van Creveld som beskriver den krävande akademiska generalstabsutbildningen i dåtidens Tyskland. Utbildningen var ett krav för att bestrida de stabsbefattningar som nämns i inlägget.[4] Idag är den tyska officerskåren än mer akademiserad: officersaspiranter läser fyra år vid Universität der Bundeswehr och tar en masterexamen.[5]

De kvantitativa metoder som Emanuelsson avskyr var en stor bidragande faktor till de allierades seger under andra världskriget, bland annat genom att USA och Storbritannien utvecklade den moderna operationsanalysen. Med operationsanalys kunde, bland annat, effekten av befintliga vapensystem ökas avsevärt genom taktikanpassning.[6] Såväl krigsspel som operationsanalys är fortfarande idag välanvända, akademiska, metoder vid exempelvis försvarsplanering, taktikutveckling och försvarssystemutveckling. Bland slutsatserna i Fighting Power nämns också oviljan att använda vetenskapliga metoder som ett av den tyska arméns misstag under kriget. van Creveld menar att de kunde ha höjt sin krigföringsförmåga ytterligare genom att anamma dem.[7]

Den modell för officersuttagning som användes i mellankrigstidens Tyskland och som Emanuelsson förordat hade inte fungerat i dagens försvarsmakter. I Fighting Power exemplifieras det med att en mer samtida tysk infanteridivision har 900 specialiseringar till skillnad från andra världskrigets 40. Därigenom menar van Creveld att mellankrigstidens personalsystem har reducerats till en ”historisk kuriositet” och att moderna databehandlingsmetoder numera är nödvändiga.[8]

På flera ställen plagierar författaren hela stycken från sina källor. Exempelvis är andra och tredje stycket nästan ordagrant tagna från Krigets traditioner.[9] Stycket om Adolf Heusingers karriär med efterföljande kommentarer är även det lyft ord för ord från samma bok.[10] Texten om hur McNamara och Westmoreland sägs ha älskat statistiken för dess egen skull är från den svenska översättningen av van Crevelds Ledning i krig.[11] Jag har inte gjort någon fullständig kontroll av inläggets originalitet, men de här tre exemplen väcker allvarliga tveksamheter kring hur mycket av texten som är författarens egna ord.

Som helhet är inlägget ett mycket bra argument för en akademiserad officersutbildning. Något som de som studerar till officerare idag blir skickliga på är att förhålla sig kritiskt till sin profession, att objektivt söka efter information, att hantera källor och att tydligt redogöra för sin ståndpunkt. Allt detta är något som behövs i en omvärld som blir allt mer komplicerad. En sak som Emanuelsson har helt rätt i är att våra officerares skicklighet kommer att vara avgörande i striden. Det är också syftet med en akademisk officersutbildning – att göra dem och våra stridskrafter så farliga för fienden som möjligt.

Författaren är kapten och doktorand vid Försvarshögskolan och Högskolan i Skövde.

Noter

[1] Speller, Ian, Understanding Naval Warfare, Routledge, Oxfordshire, England ; New York, NY, 2014, s. 4.

[2] Lorber, Azriel, Oförstånd och okunskap : konsekvenser för alla militära nivåer, 1. uppl., Försvarshögskolan, Stockholm, 2007, s. 33.

[3] van Creveld, Martin, Fighting power : German and U.S. army performance, 1939-1945, Greenwood Press, Westport, CT, 1982.

[4] Ibid., ss. 146-149.

[5] Bundeswehr, Laufbahn der Offiziere, https://www.bundeswehrentdecken.de/soldatenberuf/zeitsoldaten/offizier (hämtad 2019-12-23).

[6] Koopman, Bernard Osgood, Search and screening : general principles with historical applications, Pergamon, New York, NY, 1980; McCue, Brian, U-Boats in the Bay of Biscay: an essay in operations analysis, National Defense University Press, Washington, DC, 1990.

[7] van Creveld, Martin, Fighting power, s. 164.

[8] Ibid., ss. 171 f.

[9] Baudin, Arne, Cedergren, Anders, Pappila, Ove & Ulfving, Lars, Krigets traditioner, 2. uppl., Försvarshögskolan, Stockholm, 2019, ss. 331, 339.

[10] Ibid., ss. 138 f.

[11] van Creveld, Martin, Ledning i krig, Försvarshögskolan, Stockholm, 2003, s. 197.

Mer av samma författare