Regeringens inriktning till Försvarsmakten – handlingsfrihet, vad innebär det?

av Frank Rosenius

I det senaste försvarsbeslutet lyfter regeringen fram krav på handlingsfrihet[1] när det gäller inriktningen för det militära försvaret. Uppgiften uppfattar jag som ny m h t hur den uttrycks, men också överraskande. Jag har heller inte sett några kommentarer kring vad regeringen avser och vill uppnå.

Ser vi ett nytt strategiskt tänkande, vill regeringen begränsa ÖB operativa handlingsfrihet, är det fråga om realpolitik m h t otillräckliga förmågor eller vill regeringen förbereda en Nato-anslutning? Frågorna kan säkert flerfaldigas. Oavsett svaren anar jag att regeringens avsikt är att påverka försvarsmakten ytterligare när det gäller operativ verksamhet. Därmed kan det också få konsekvenser för Försvarsmaktens (FM) framtida utveckling.

Internationellt är detaljstyrning av försvar mera norm än undantag. I Sverige är vi inte vana vid att politiker detaljstyr hur vi skall kriga, det är ett myndighetsansvar enligt vår urgamla förvaltningstradition. Därför är det angeläget att både analysera och diskutera vad regeringen menar med krav på militär handlingsfrihet. Låt mig lämna ett bidrag.

Nu har kanske regeringen utvecklat detta med FM, men då dessa s k operativa anvisningar är hemliga är de inte för allmän kännedom. Vi får analysera och spekulera. För att komma fram till dessa antaganden behövs dock inte någon ”rocket-science” – med två ofullständiga brigader, en handfull korvetter, några ubåtar och 90 flygplan med känslig basstruktur blir både uppgifter och handlingsfrihet begränsade.

Låt oss först se på planeringsförutsättningarna rent allmänt. Skillnaden idag i förhållande till Kalla Kriget är att vi då utgick från att vi mötte Sovjet/WP med mobiliserade och förberedda styrkor i stort antal medan idag måste uppgiften lösas med ca 10% av resurserna. Lägg till materiella och personella brister som har negativ påverkan på det operativa uppträdandet – under hela försvarsbeslutsperioden och även bortom 2020 med dagens planering. Och slutligen att risken för att det värsta kan inträffa de närmaste åren inte kan uteslutas. På positiv sida gäller att spelplanen i princip halverats till södra halvan av Sverige och att huvuddelen av Östersjöns östra kust ingår i NATO.

Vad kan vi då förvänta oss av regeringen när den skall operationalisera kraven på handlingsfrihet? Med bakgrund i några enkla scenarioteckningar diskuterar jag några av utmaningarna och dess konsekvenser för handlingsfriheten enligt nedan.

(1) Ökad militär aktivitet i Östersjön. Rysk fregatt varnar svenskt spaningsplan med lv-eld utan att träffa. Rysk not till Sverige att vi uppträder provocerande. På regeringens uppmaning uppträder vi försiktigare. Trots detta och efter ytterligare någon månads hög spänning skjuts ett svenskt flygplan ner och signalspaningsfartyget Orion rammas på internationellt vatten.

Regeringen vill behålla handlingsfrihet att de-eskalera konflikten och beordrar FM att inte uppträda ost Gotland.

En konsekvens blir att vår uppföljning av militär verksamhet i östra Östersjön försvåras avsevärt. Kortare förvarning ökar kravet på beredskap, särskilt på Gotland. Vilket i sin tur utmanar handlingsfriheten i övrigt.

En slutsats kan vara att försvaret måste räkna med begränsningar i att uppträda på och över Östersjön redan tidigt vid förhöjd spänning i Östersjöområdet. Våra underrättelse- och spaningssystem borde kanske anpassas därefter?

(2) Risken har ökat för en militär konfrontation i Baltikum efter månader av ökad spänning. Ryska örlogsfartyg, ubåtar och ryskt flyg uppträder ”provokativt” i Östersjön och i Skagerack. Ett par minsprängningar har genomförts i Irbensundet respektive i Öresund. Detta påverkar handelssjöfarten, vissa rederier kräver att leder till Göteborg och Brofjorden garanteras minröjda. Vissa strategiskt viktiga varor är på upphällningen. Regeringen står inför ett dilemma, vad av Göteborg, sjöfart till/från Finland och Baltikum, marinbasen i Karlskrona samt trupp- och försörjningstransporter till Gotland skall prioriteras? Resurserna räcker i huvudsak bara till en av uppgifterna. Handlingsfriheten är med andra ord i princip noll. Har regeringen och FM diskuterat detta? Har FM rapporterat avsaknad av handlingsfrihet i detta fall?

(3) Det framstår som klart att fientligheter kan utbryta när som helst i Baltikum. Större delen av FM mobiliseras. De mest akuta behoven av ökad militär beredskap bedöms knutna till Skåne, Blekinge, Gotland samt Stockholmsområdet. FM meddelar att läget kräver en större del av en av de två brigaderna på Gotland och för att säkra tilltransport och underhåll måste i princip alla sjögående förband avdelas för uppgiften under lång tid.

Regeringen inser att handlingsfriheten att möta väpnat angrepp i andra delar av Sverige då reduceras till en orimligt låg nivå. Regeringen meddelar därför FM att huvuddelen av våra kvalificerade stridskrafter skall prioriteras mot uppgifter på fastlandet, bl a för att säkra handlingsfriheten att ta emot stöd av Nato.

Scenariot visar att i denna situation innebär vår ringa försvarsförmåga att regeringen tidigt måste bestämma val av handlingsväg och som m h t till våra begränsade resurser då påverkar handlingsfriheten i övrigt. Alternativet att försöka lösa många uppgifter med begränsade resurser för att sedan kraftsamla till hotat område är med nuvarande försvarsstruktur inte en framkomlig väg m h t vår begränsade förmåga att snabbt omgruppera de tyngre stridskrafterna. Ryssen kommer enligt min bedömning att hinna före. Hur vi än vrider och vänder på de operativa utmaningarna kan dagens försvarsmakt inte leva upp till de krav på handlingsfrihet som regeringen önskar. För framtiden kan man diskutera om en mera mångfacetterad och lättrörlig försvarsmaktsstruktur kan kompensera för bristande numerär och öka handlingsfriheten.

Handlingsfrihet är inget statiskt, snarare en i allra högsta grad dynamisk process som ständigt behöver analyseras. Exemplen ovan gör inte anspråk på att täcka in hela vidden av problematiken. Förhoppningsvis ger de en indikation på svårigheterna.

Min slutsats blir att regeringen har insett att uppgiften att möta ett väpnat angrepp som utgår från Ryssland är vårt nationella försvar övermäktigt idag och inom överskådlig framtid. Uppgiften ”möta” kan naturligtvis lösas av en hemvärnspluton i Nynäshamn om man hårdrar det – men vi talar här om att ha sådana förmågor att Ryssland avstår från att testa vår försvarsförmåga. Genom att införa begreppet handlingsfrihet uppfattar jag att regeringen är besvärad över vår bristande operativa förmåga.

Att vi har få kvalificerade stridskrafter och begränsad mängd av kvalificerade robotar innebär att regeringen kommer att tveka att riskera dessa tidigt i en konflikt. Här måste nog den militära operativa planeringen inse att regeringen med stor sannolikhet därför kommer att vara restriktiv när det gäller risktagning och insatsregler.

Solidaritetsförklaringen och Nato-frågan berörs också av detta. Om vi skall kunna ta mot hjälp utifrån måste det finnas en fungerande infrastruktur i landet. För detta fordras bl a kvalificerade stridskrafter för skydd. Dessa måste då finnas redo och inte vara upplåsta av annat. Ett område som omedelbart kommer i fokus när det gäller denna handlingsfrihet är Gotland. Kan det vara så att regeringen överväger en omprövning av hur man ser på försvaret av olika delar av landet?

Slutligen kan man fråga om avsikten är att inför nästa försvarsbeslut låta tankarna om handlingsfrihet leda till en radikal omprövning av hela vårt försvarskoncept? Den handlingsfrihet regeringen eftersträvar förlorades vid sekelskiftet och kan inte återfås med en skrivning i ett försvarsbeslut. Det fordras också lämpliga resurser. Den gångna veckans (v 05) ekonomiska larmsignaler kan dock tyda på att vi går åt fel håll när det gäller handlingsfriheten – snarare verkar vi röra oss mot handlingsOfrihet.

Jag ser gärna flera tankar kring detta – det tycks som vi äntligen håller på att lämna det strategiska och operativa tänkande som dominerat sedan 70-talet och att vi numera fritt kan diskutera mål och medel utan gamla låsningar.

 
Författaren är viceamiral och f d Stf ÖB. Han är ledamot av KKrVA och var Akademiens tidigare Styresman.

Fotnot

[1] Reg prop 2014/15:109; 5.2 “..anser att det militära försvaret även skall skydda svensk handlingsfrihet i händelse av politisk, militär eller annan påtryckning.”