Anförande av Michael Sahlin vid KKrVA Akademisammankomst 18 maj 2022

Styresman, ärade, ärrade ledamöter,

Den 9 maj firade man, inte minst i Moskva, ”segerdagen”, segern över nazist-Tyskland efter nästan 6 år av unikt förödande krig.

Omvärlden undrade inför det – vad skulle Vladimir Putin ha att säga denna symbolladdade dag, efter två och en halv månads också och i en mängd avseenden förödande anfallskrig mot och i Ukraina? Skulle han förkunna någon form av ”seger”, i så fall över och i vad? Mariupols ödeläggelse? Eller skulle han tvärtom förkunna ”det totala kriget”, ungefär som Goebbels den gången, med total militär satsning för att knäcka och erövra grannlandet i söder?

Svaret blev: ingendera, varken segerförkunnelse (i uppenbar avsaknad av varje trovärdig grund för sådan förkunnelse) eller dramatisk krigsförklaring och A-mob (och/eller kärnvapenprassel). Snarast ”more of the same”, med fortsatta oklarheter om strategiska mål och medel. Så detta extremt oroande men också i sitt förlopp extremt märkliga krig fortsätter.

Men ”segerdagen” inträffade som en manifestation och erinran om allt det som i dagarna för tankarna till just det andra världskriget: Och i olika avseenden faktiskt även WW1, dess bakgrund och förlopp. Oavsett jämförelser: återigen ett brutalt, konventionellt, gammaldags krig, i Europa, med massiv förstörelse, enorma förluster i militära och civila människoliv, flyktingströmmar som inte setts i denna skala sedan 1945. Detta och annat som vi, de flesta av oss inte trodde var möjligt, till följd av globaliseringen och kärnvapenavskräckningen. Tillkommer sedan fruktan för ett tredje världskrig.

Jag återkommer om allt det som i grunden ändrats i och med det som – överraskande för de flesta men förvisso inte alla – hände den 24 februari, förberett genom Putin järnhårda kravlista från i december. Att den omtumlande händelseutvecklingen detta år inte riktigt kunde förutses och beaktas i SES-projektet hittills är självklart. Det är och förblir en utmaning, både i en akademis analysarbete och i regeringars bedömningspromemorior, att i skrift hinna med en svindlande snabb omvärldsutvecklingar, i tätt förekommande ”rupturer” som allas vår Johan Tunberger en gång skrev. Jag skulle dock vilja hävda att vi i SES-projektets säkerhetspolitiska arbete(n), kanske särskilt avsnitten om nordisk säkerhetspolitik, gjort en riktigt seriös ansträngning att söka ”ta höjd för” även den dramatiska omkastning som nu skett. ”Ta höjd för” innebär förstås inte konkreta förutsägelse, men väl att skapa förståelse och insikt om olika förändringsförlopp.

Det vi upplever idag, i mitten av maj, är en allvarlig eskalationsrisk i Ukraina-krisen. Mycket kan ha ändrats, kommer att ha ändrats i ett senare skede, när dessa reflexioner kommer i gult tryck. Men just nu ser det farligt ut. Och riktigt, riktigt svårt att föreställa sig hur denna kris, detta krig, ska kunna avbrytas och kanaliseras mot någon form av diplomatisk fredsöverenskommelse. Vi rör oss verkligen i okänd terräng. Här några indikatorer.

  • Generalen Milleys och försvarsminister Austins uttalanden i samband med Natos Ramsteinmöte nyligen om att målet för USA:s och Nato:s engagemang till stöd för Ukraina borde vara att försvaga Putins Ryssland så pass i grunden att Ryssland inte på lång skulle kunna företa liknande aggressionshandlingar – mot bakgrund av Bidens olika uttalanden om folkmord, krigsförbrytare och ”he should not stay in power”, alltså hintar om ”regime change” som syfte, låt vara senare nedtonat av Blinken och andra;
  • Stendött på förhandlingsfronten, efter de första trevarna i Turkiet, och efter de chockartade bilderna på tortyr och avrättningar av civila i bl a Bucha;
  • chefen Guterres´ fatalt misslyckade fredsmission i Moskva och Kiev;
  • Tit-for-tat i en process av diplomatiska utvisningar;
  • Rysslands/Gazproms avstängning av gasleveranser till Polen och Bulgarien, en föraning av vad som ytterligare kommer att ske på den energikrigiska delfronten;
  • Putins återkommande hintar om möjlig användning av taktiska kärnvapen, med referens till den ryska kärnvapendoktrinens tal om kärnvapenanvändning som ”de-escalation” i ett upptrappningsskede;
  • Tecken på ryska militära framsteg i Donbas-området (efter fiaskot nott om Kiev); tilltagande fokus på Svarta havsområdet;
  • Vissa indikationer på en utvidgning av kriget, hotet mot Moldova/Transnistrien, oklara indikationer på angrepp mot mål på ryskt område, samt
  • Fortsatt missilhot mot hela ukrainska territoriet, inklusive Lviv, och transportleder mellan gränsen och huvudstaden.

Alltså en process av action-reaction, ett av de centrala analytiska begreppsparen i SES-projektets säkerhetspolitiska slutrapport ”Strategisk balansakt 2.0”, en process som stärker och fördjupar allas vår undran över hur denna kris ska sluta, vad nu ”sluta” innebär.

Den strategiska framtidsdiskursen kommer nu att handla mycket om det nu problematiserade begreppet ”avskräckning”, ömsesidig avskräckning om man betänker att det ryska kärnvapenhotet kan sägas ha fungerat genom att de facto föranleda team Biden att genomgående markera att det västliga militära stödet inte får leda till direkt militär konfrontation med Ryssland, inte får bidra en eskalation i riktning mot det tredje världskriget; underförstått att det avancerade (”enhanced”) partnerlandet Ukraina är viktigt att stödja och försvara, men likväl (liksom Sverige och Finland) inte en allierad som det ankommer på det samlade Nato enligt art 5 att gå hela vägen och riskera ett nytt världskrig för. Ukraina-kriget har tydliggjort den avgörande skillnaden mellan partnerskap och medlemskap.

Om Putins avskräckning handlade och handlar, i både hans Plan A och Plan B och där bortom, om att avskräcka USA/Nato från att aktivt militärt ingripa för att förhindra rysk militärpolitisk måluppfyllelse, så handlade den västliga avskräcknings syfte initialt, före 24.2, om att söka avråda Putin från att utlösa det aviserade angreppet: Den generella strategiska kärnvapenavskräckningen, den generösa underrättelsespridningen, den militära förstärkningen av alliansens östra flank, den militära och humanitära stödet till det ukrainska motståndet, stärkandet av enigheten inom Nato (och sedermera dess utvidgning med Sverige och Norge), mobilisering av internationellt stöd för att isolera Putin-regimen, och så det omfattande, stegvisutbyggda sanktionsprogrammet. Detta misslyckades, som avskräckning, Putin utlöste angreppet ändå – och väcker som sagt nu en mängd svåra frågor om framtida roll för och krav på en trovärdig avskräckning som metod att bevara världsfreden. Och när avskräckningen misslyckas övergår åtgärderna till att snarast handla om ”bestraffning”, möjligen också avskräckning men nu avseende fortsatt aggression, fortsatt eskalering.

Och där är vi alltså nu, med en oroande trend till eskalering, samtidigt som det är uppenbart för var och en att Putin i hög grad lyckats i praktiken åstadkomma exakt motsatsen till det han i ord (december 2021 och tidigare) och handling dåraktigt trodde sig kunna åstadkomma med maktspråk; angreppet skapade ett militärt stärkt och unikt enat (och utvidgat) Nato, en radikal omsvängning av tysk säkerhetspolitik, ett avsevärt mer säkerhetspolitiskt vässat EU, och ett enat och motståndskraftigt Ukraina med förstärkt antirysk, västlig identitet.

Där är vi alltså nu, och kan konstatera att världen och världsfreden, redan svårt belastad av de olika säkerhetshotande trender och megatrender som vi beskriver i SES-projektets säkerhetspolitiska slutrapport, senast pandemikrisen, nu påverkas på en mängd olika, påfrestande sätt av Ukraina-krisen, en realitet som kommer att tära på sammanhållningen i det samlade Väst, med oroande mellanval i USA i höst, ju längre kriget varar, och kanske eskalerar. Jag talar här förstås om kombinationen flyktingkris, livsmedelskris, energikris och finanskris, förutom klimatkris och följderna av världens olika regionala kriser, som Iran och Libyen. Och multilateralismens kris. Och oroande utvecklingar på kärnvapenområdet.

Och, inte minst, omfattande, långsiktiga förändringar av särskilt den europeisk/transatlantiska men också i avsevärd grad den globala säkerhetsarkitekturen.

Till sist, ärade medlemmar, några ord om den aktuella krisen med Turkiets överraskande vägran, utnyttjande sin vetomakt som alliansmedlem, att villkorslöst godta Sveriges och Finlands inträde som fullvärdiga medlemmar i Nato. Efter denna långa, men i slutskedet forcerat korta, resa mot en fundamental förändring av Sveriges – och Finlands – säkerhetspolitiska efterkrigs- och efterkallakrigsresa ytterligare en ganska oväntad ”ruptur”. Det svänger fort i dagens säkerhetspolitiska verklighet.

Hade vi, vi Sverige och Finland och vi Nato/”Väst”, kunnat eller bort förutse detta sent i processen uppdykande hinder, bara en dryg månad före det toppmöte i Madrid i slutet av juni då vi hade räknat med och sett fram emot en enhälligt välkomnande endossering av vår vilja och förmåga till att ställa upp på det samlade västliga svaret på den ryska aggressionen och åtföljande fundamentala förändring av säkerhetsordningen i Europa, och världen, en ordning där det likväl kvarstår att vi som medlemmar i Nato blir allierade med ett autokratiskt styrt och/men krisdrabbat Turkiet?

Hade vi kanske bort kunna förutse, i så fall t o m förekomma eller förhindra, detta? Kanske, Turkiet under nuvarande ledning, ett drygt år före avgörande president- och parlamentsval, är ett stort, strategiskt beläget och militärt starkt och välövat land som kombinerar att å ena sidan erkännas ha stor strategisk betydelse, nu liksom förr, i korsningen mellan öst/väst och nord/syd, å andra sidan som regim och politisk kultur ha tydligt rört sig bort från både EU:s, Europarådets och Natos konstituerande värdegrund under rätt lång tid. Detta, i förening med Ledarens tidigare demonstrerade vilja och förmåga att använda vetomakten i Nato för den egna agendans syften, offensivt och defensivt, borde kanske ha blinkat rött, eller i alla fall gult, och föranlett förebyggande diplomati på bred front.

Som det nu är tvingas vi, Sverige och Finland tillsammans, in på den ovana banan att förhandla med Erdogans Turkiet om frågor som är känsliga och centrala i både svensk/svensk-finsk och turkisk politik, det handlar då både om vapenembargofrågor och om synen på vad är respektive inte är att beteckna och motverka som terrorism, säkerligen i förhoppningen att det massiva stöd som visats oss av de övriga 29, inte minst Biden själv i Rose Garden, ska bidra till en relativt snabb och relativt smärtfri lösning, i tid. Kanske kommer vi efteråt att säga att det turkiska hindret utgjorde en nyttig läxa inför allt det som komma skall inför och i ett fullvärdigt Natomedlemskap. Erdogans sak borde inte vara Putin sak, i ett Natoperspektiv.

Jag slutar där. SES-projektet kunde inte under de inledande åren förutse 2022 års dramatik, men har varit en nyttig lärotid för att kunna analytiskt och krigsvetenskapsakademiskt hantera vår förståelse av, och förmåga att hantera, en sannolikt synnerligen turbulent närmaste 5-10 års period. Det återstår nu att i görligaste mån söka inkorporera den aktuella dramatiken i projektets slutdokument.

Tack

Författaren är fil dr, tidigare ambassadör och statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent