Den stora men glesbefolkade kommunen Suomussalmi ligger bara några timmars bilresa från Haparanda/Torneå. Vägarna som leder dit är bra, de tycks vara bättre än väster om Bottenviken. I vad som är den nordligaste kommunen i landskapet Kajanaland, lever 7 400 personer på en yta större än Hallands. Mycket skog, två större sjösystem och otaliga mindre sjöar. Topografin är inte så dramatisk, med låga höjdsträckningar genom terrängen. Naturen för tankarna till Västerbotten.
Orten är mest av allt känd för en sak, striderna under vinterkrigets första veckor. Slaget vid Suomussalmi och Raatevägen. Men vad var det som hände?
Den sovjetiska anfallsplanen sattes i verket på krigets första dag, den 30 november 1939. Den gick i korthet ut på att A) en division (163.) skulle rycka fram mot Suomussalmi kyrkby från nordost. Det började enligt plan. Kyrkbyn erövrades efter en dryg vecka. B) En andra division (44.) skulle med viss fördröjning anfalla rakt västerut över Raate. Avsikten var att de bägge divisionerna skulle förenas i kyrkbyn, därefter gå samlade rakt ut till Uleåborg vid kusten och skära av Finland i två delar. Men, den 44. divisionen kom aldrig fram till kyrkbyn.
Inledningsvis hade Finland ytterst få förband i området och det var oundvikligt att de måste retirera. Ett regemente tillfördes först efter 10 dygn, sedan ytterligare två. Operationen kom att ledas av den dåvarande översten Hjalmar Siilasvuo. Hans uppgift blev oerhört svår, att anfalla och slå en numerärt överlägsen bepansrad fiende, men uppgiften löstes. Först återtog finländarna Suomussalmi kyrkby dagarna efter jul. De sovjetiska förbanden som tillhörde den 163. divisionen flydde norrut över sjön Kiantajärvis is, medan vapen, fordon och annan materiel lämnades kvar. Angriparnas förluster blev omfattande.
Efter nyår drabbades den 44. divisionen längs Raatevägen av den dittills okända finska mottitaktiken. Divisionen, utsträckt efter en flera mil lång sträcka, splittrades i sex olika delar, därefter nedkämpade finländarna del efter del. Överlevande sovjetiska soldater flydde och återigen lämnades mängder av utrustning kvar. Divisionschefen Alexej Vinogradov var en av dem som lyckades ta sig tillbaka över gränsen men han åtalades, fälldes och avrättades redan den 11 januari. Uppenbarligen var Lillefar i Kreml inte nöjd med insatsen.
Ganska snart sipprade nyheter ut om vad som skett. Omvärlden reagerade först med skepsis. Inte kunde väl lilla Finland stå emot det mäktiga Sovjetunionen? Men det kom snart fler segerrapporter från andra frontavsnitt och bilden av att det omöjliga faktiskt hade skett klarnade.
Detta slag och denna finländska seger var orsaken till att jag, tillsammans med goda vänner, valde att besöka området under några varma och soliga sommardagar. Inför vår resa hade vi förberett oss efter bästa förmåga genom att läsa in oss på slagets förlopp och genom kartstudier. Väl på plats följde vi den sovjetiska huvudanfallsriktningen från gränsen ner mot Suomussalmi Kyrkby, vi följde den legendariska Raatevägen och åkte genom terrängen söder om denna väg. Vi hade god hjälp av våra förberedelser men det hade nog gått bra ändå. Pedagogiska muséiutställningar, informativa skyltar uppsatta i terrängen och det material som de vänliga anställda på turistbyrån försåg oss med gav sammantaget en mycket bra bild.
Som rikssvensk turist känner man sig väl emottagen överallt. Samtal som vi förde med de vi mötte kom ofta in på den rådande situationen, inklusive Natofrågan. Inte så underligt, det finska nyhetsflödet liknar vårt. Att dessutom leva i en bygd som hotats och skövlats mer än en gång och med samma nära granne idag som igår, ger antagligen en levande relief till nyheterna om den omfattande förstörelsen i Ukraina.
Striderna var som mest intensiva under perioden 30/11 1939 – 8/1 1940. Korta, mörka dagar, dessutom var vintern mycket kall. Väldigt annorlunda mot juni månads skira grönska. Man skulle kunna överväga att besöka området på vintern istället, men muséerna är bara öppna under sommaren och det är oklart hur farbara de minsta vägarna är vintertid.
Den dominerande känslan som infinner sig när man vistas i området är ödmjukhet. När man inser de stora offer som krävdes och inte bara av soldaterna. Gårdar och hus förstördes. Människor drevs på flykt. Finländarna själva brände ner varje hus i Suomussalmi kyrkby innan de retirerade den 8 december, i syfte att neka de sovjetiska trupperna möjlighet till kvartersförläggning. Hur de finska förbanden efter den inledande reträtten, lyckades planera och genomföra en rad anfall i ödemarken, i sträng kyla, mot en i flera avseenden överlägsen fiende är berömvärt.
Om man från norra Kajanaland 1939-40 lyfter blicken och reflekterar över den samlade finska krigsinsatsen fram till och med 1944 så blir man varse betydande finska framgångar i åtminstone tre avseenden.
Det första, som alla känner, till var att nationen överlevde och kunde utvecklas till det framgångsrika nordiska land man är idag. Torne älv kunde därmed förbli en gräns mellan vänner.
Det andra rör Josef Stalin. Diktatorn lyckades väl i politiken. Han nådde i stort sett alla sina utrikespolitiska mål, eller kanske i några fall än mer. Det enda mål av betydelse som han förvägrades under sin tid vid makten, var kontrollen av vårt östra grannland. Inget annat land än Finland lyckades med något liknande.
Det tredje är de viktiga lektionerna som Finland gav oss. För mig är det uppenbart att det Kalla krigets svenska krigs- och försvarsmakt tog lärdom av de finska framgångarna. De lärde oss att Sovjet, visserligen stort och mäktigt, var allt annat än osårbart. Tiden går och man ska ju inte planera nästa krig baserat på det föregående, men för den som till äventyrs missade de finska lektionerna håller just nu Ukraina på att ge oss en uppdaterad version, nämligen i hur besegra aggressorn 2.0.
Texten skrivs just när vi fått nyheter om Turkiet som nu bytt fot och kanske avser att släppa in Sverige i Nato. Processen är förvisso inte klar, men läget är onekligen lite ljusare än för en vecka sedan. Om vi spolar fram tiden lite kommer vi alltså att kunna ha ett säkerhetspolitiskt enat Norden för första gången sedan Kalmarunionen, men då medeltiden inte präglades av någon djupare vänskap mellan nationerna så är detta kanske första gången någonsin. Till det, allians med våra baltiska vänner, Polen, Tyskland och alla de andra.
Forskaren Martin Kragh beskrev häromdagen på Twitter att för Östersjöns del går nu en säkerhetsordning som har rått alltsedan 1721 i graven och ersätts av en ny. En intressant observation av en mycket stor förändring, något som vi nog kan anta att även Kreml har noterat.
Gnistan som tänder kriget kan i våra dagar färdas hastigt. En kris i en annan del av Europa eller till och med i en annan världsdel, kan snabbt leda till kris eller krig i vårt absoluta närområde. Krigsrisken är absolut inte förbi. Men det som nu förhoppningsvis sker bör minska risken för att den tändande gnistan ska uppstå i Norden/Baltikum. Vår värld kan bli lite tryggare.
Med stark politisk enighet inom Norden, med resursstarka och välorganiserade stater, med Natos tyngd i ryggen samt både vilja och förmåga att försvara oss, har vi idag goda chanser att på allvar avskräcka en aggressor. Till det, genom Finlands armés seger vid Suomussalmi och på andra platser, vet vi dessutom att det är genomförbart. Vi står alla i tacksamhetsskuld.
