Från vänster Lars Danielsson, Björn Fägersten, Lars-Erik Lundin och Fredrik Löjdquist

Akademiens sista sammankomst 2023 handlade om utvecklingen av EU:s säkerhetspolitiska roll. Sammankomsten, som förberetts av avdelning VI, ägde rum den 6 december och samlade ett sjuttiotal åhörare i Sverigesalen och digitalt.

Temat hade valts för att lyfta fram vad som skett inom EU alltmedan det svenska säkerhetspolitiska huvudintresset av naturliga skäl kretsat kring den utdragna NATO-processen.

Sammankomstens syfte var dels att i konkreta termer tydliggöra hur EU:s säkerhets- och försvarspolitiska roll har utvecklats under de senaste åren, dels att belysa de utmaningar som finns framåt och vad dessa kan komma att innebära för Sverige.

Första timmen ägnades EU:s utveckling. Lars Danielsson, Sveriges EU-ambassadör under perioden 2017-2023, och överste Christer Nordh, nu ställföreträdande militär representant vid den svenska EU-representionen i Bryssel, tecknade en översiktlig bakgrund om den pågående utvecklingen av EU:s säkerhetspolitiska och försvarspolitiska roll.

Med denna bakgrund ägnades sedan den andra timmen åt ett panelsamtal om EU:s utmaningar och framtid. I panelsamtalet som modererades av ledamoten Mikael Eriksson medverkade förutom de två nämnda föredragshållarna, ambassadör Fredrik Löjdquist från UI/SCEEUS samt ledamöterna Björn Fägersten och Lars-Erik Lundin.

Det blev två högintressanta och innehållsrika timmar som givit näring åt följande referat och reflektioner.

Hittillsvarande utveckling

Lars Danielsson och Christer Nordh inledde med en översiktlig genomgång av EU:s ökande säkerhetspolitiska ambitioner och engagemang. Med en historiskt tillbakablick som började i Kol och Stålunionen lyfte Lars Danielsson fram hur EU under sin nuvarande kommissionsordförande Ursula von der Leyens allt mer strävar mot en starkare geopolitisk aktörsroll. Man kan tala om ett paradigmskifte, där Rysslands storskaliga invasion av Ukraina tillsammans med allt mer påtagliga amerikanska intressen för ett större eget europeiskt ansvar för säkerheten Europa varit katalyserande faktorer. Det möjliga scenariet med en ny Trumpledd amerikansk administration ägnas allt större uppmärksamhet och utgör en ytterligare katalysator för en stärkt EU-roll.

Vi påmindes om att EU skapats som ett fredsprojekt utifrån insikten att fred, säkerhet och utveckling hänger nära samman. Vi påmindes om den långa resan från andra världskrigets katastrofala europeiska sammanbrott till dagens återuppbyggda och välutvecklade europeiska samarbete. Via Kol- och stålunionen, EEC och EG och med USAs starka stöd har Europas länder successivt byggt upp dagens EU. I ett hårdnande globalt klimat och med den brutala ryska krigföringen mot Ukraina tvingas Europa och därmed EU åter att  uppmärksamma säkerhetsdimensionens fundamentala roll.

Det framhölls att EU:s omvandling i riktning mot ett starkare geopolitiskt fokus hade inletts redan innan det fullskaliga ryska angreppet. Kommissionens ordförande Ursula von der Leyen hade redan när hon installerades 2019 talat om den geopolitiska kommission hon avsåg leda. EU:s säkerhetspolitiska styrdokument, den s k strategiska kompassen, hade, när den antogs i mars 2022, varit föremål för ingående konsultationer och förhandlingar sedan våren 2021. Den signalerade en genomgripande förändring i förhållande till EU:s tidigare säkerhetsstrategi. Ännu tidigare skapades EU:s energiunion som ett uttalat säkerhets- politiskt instrument för att hantera EU:s då alltför stora beroende av rysk fossil energi. Erfarenheterna från pandemin hade också påverkat synen på EU:s centrala säkerhetsbyggande roll. Även de största EU-medlemmarna ser nu ett gemensamt EU-agerande som viktigt för att säkra sina egna intressen.

Stöd till Ukraina har varit helt centralt för EU:s stärkta säkerhetspolitiska roll. Betydelsen av EU:s enighet betonades. Även om det tar tid att bygga enighet så ger den när den väl är etablerad en tyngd vars värde är svår att överskatta.

Mycket har åstadkommits sedan den 24 februari 2022. EU uppfattades under det senaste halvåret ha rört sig mer framåt som säkerhetspolitisk aktör än under de tidigare 60 åren!

Det europeiska stödet till Ukraina har tagit många olika former, vilket försvårar enkel överblick. Det handlar till att börja med om en lång rad sanktioner mot rysk ekonomi och vapenproduktion. Det handlar vidare om ett omfattande ekonomiskt och militärt stöd till Ukraina, stöd som getts såväl gemensamt genom EU som individuellt  av EU:s medlemsstater. En hel del av det senare har på olika sätt koordinerats inom EU och Nato eller på annat sätt samordnats med motsvarande stöd från USA. Till det stöd som givits till Ukraina kan läggas det omfattande stöd som inom EU:s medlemsstater getts till mottagande av den stora flyktingströmmen från Ukraina.

Sedan det storskaliga angreppet i februari 2022 hade EU fram till december 2023 fattat elva allt mer omfattande sanktionsbeslut mot Ryssland. Sanktionsbeslut tio och elva fattades under det svenska ordförandeskapshalvåret (ett tolfte sanktionsbeslut togs i slutet av 2023). Sanktionsbesluten har i stor utsträckning utformats i nära samspel med motsvarande amerikanska sanktioner. Sanktionerna är viktiga även som manifestationer av europeisk och transatlantisk politisk enighet.

EU, dess medlemsstater och dess finansiella institutioner har totalt beslutat om ett ekonomiskt stöd på 40 miljarder Euro.

Till detta kommer ett militärt stöd på cirka 27 miljarder Euro, av vilket cirka 6 miljarder getts inom ramen för den Europeiska Fredsfaciliteten (EPF). En särskild dimension som lanserats under 2023 är det samordnade stöd till ammunitionsproduktion som under den välfunna akronymen ASAP (Act on Support of Ammunition Production) har målet att inom ett år bland annat kunna producera en miljon artillerigranater till Ukraina.

Det samlade beslutade EU-stödet till Ukraina uppgår därmed idag till nästan 70 miljarder Euro. Till detta kan läggas flyktingstödet vilket gör att det samlade stödet nu uppskattas till cirka 85 miljarder Euro (motsvarande ungefär 1000 miljarder kronor).

Stödet från EU kan jämföras med det hittillsvarande stödet från USA som även det uppskattas till cirka 1000 miljarder kronor. Huvuddelen (två tredjedelar) av det amerikanska stödet har getts i form av militärt stöd.

Den innovativa användningen av European Peace Facility (EPF) för att gemensamt finansiera delar av EU-ländernas stöd till Ukraina liksom ett intensifierat arbete med att stärka europeisk försvarsindustri (European Defence Fund, EDF) framhölls som viktiga element i EU:s ökande säkerhetspolitiska ambition.

EU:s försvarsfond som riktar sig till gemensamma framtidssatsningar omfattar idag åtta miljarder Euro för perioden 2021 – 2027.  Det är visserligen bara enstaka procent av EU ländernas samlade försvars-FoU satsningar, men representerar ändå ett viktigt nytt steg på vägen mot en stärkt europeisk försvarsindustriell bas. I dagens situation utgör den snarare ett stöd än en konkurrent till det transatlantiska samarbetet. Genom försvarsfonden har EU-kommissionen för första gången fått en tung roll i utformningen av europeiskt försvarsmaterielsamarbete.

Därtill sker nu en snabb ökning av de europeiska ländernas försvarssatsningar. Natos tvåprocentsmål är på väg att bli ett golv snarare än ett svåruppnåeligt tak för satsningarna. Tysklands Zeitenwende och Polens snabbt ökande försvarsinvesteringar visar vägen. EPF- liksom EDF-budgetarna är visserligen fortfarande i ekonomiska termer förhållandevis begränsade, men betydelsen av att EU nu skapat nya instrument för gemensamma försvarssatsningar betonades.

Utvecklingen av EU:s säkerhets- och försvarspolitik är självklart politiskt ledd. Det är som alltid den politiska nivån som fattar beslut och fastställer ambitionen som sedan omsätts i konkret verksamhet av den militära nivån.

EUs militära kommitté, EUMC, har som rådsorgan därvid en begränsad roll. Ammunition till Ukraina och vilka principer som ska gälla för gemensam finansiering av stödåtgärder är två exempel på frågor som i högsta grad är politiska och inte direkt hanteras av EU:s Militärkommitté. Under de kommande månaderna kommer det att bli på motsvarande sätt vad gäller frågan om en strategi för europeisk försvarsindustri.

Vad gäller EU:s militära insatser så är de fler än någonsin, men en stor förändring har skett vad gäller de militära träningsinsatserna i Afrika. Från att ha varit ganska omfattande har de reducerats i omfång, och som en konsekvens även personalmässigt. Detta är främst en effekt av de utvecklingar som har skett i exempelvis Mali, Centralafrikanska republiken och Niger, där statsledningarna har utvecklats i en icke-demokratisk riktning och i allt högre grad vänt sig till aktörer som Wagnergruppen för militärt stöd, vilket i sin tur har lett till beslut på EU-sidan att suspendera militär utbildning och träning. Parallellt har däremot träningsinsatsen i Mocambique genomförts med stor framgång, liksom den växande insatsen till stöd för Ukraina. Sveriges bidrar idag bara till EU:s militära insatser med enstaka personer

EU:s reformerade snabbinsatsstyrka, Rapid Deployment Capacity, ska indikativt kunna omfatta runt 5000 personer. Kärnan är de sedan tidigare existerande EU Battlegroups som fortfarande är strukturerade på ungefär samma sätt som tidigare (multinationella styrkor med en Framework Nation som står för kärnan). De har däremot förstärkts på olika sätt för att öka användbarheten, exempelvis bättre definierade och strukturerade strategiska stödresurser (Strategic Enablers), årliga förbandsövningar (LIVEX), en permanent militär ledningsstruktur i Bryssel, systematisk förhandsplanering (Advance Planning), och en utökad ambition vad gäller gemensam finansiering. Exakt vilka aspekter som ska finansieras gemensamt via EPF är dock fortfarande under diskussion.

Framtiden

Betydelsen av den europeiska och transatlantiska enigheten underströks. Tidigare amerikanska tveksamhet till gemensamma europeiska satsningar är idag borta. Med Ukrainastödet som katalysator har de gemensamma intressena och samspelet EU-USA-Nato hamnat i förgrunden med målet att gemensamt stärka såväl Ukrainas motståndskraft som Natos förmåga i Europa.

I den framtidsinriktade diskussionen framhölls den stora förändring som skett i synen på samspelet mellan Nato och EU. USA:s tidigare starkt kritiska syn på den självständiga krishanteringsroll som först gavs till WEU och sedan övertogs av EU genom de s k Petersbergsuppgifterna är idag borta. I dagens förändrade läge bejakar USA EU:s roll som komplement och stöd till Nato samtidigt som EU:s fokus alltmer tydligt fokuseras mot att stärka det europeiska bidraget till Natos förmåga i Europa. Genom Sveriges och Finlands Natomedlemskap sammanfaller EU i än större utsträckning med den kontinentala delen av Nato.

Eurofrågan lyftes fram som en viktig framtidsfråga för Sverige. Utanför Eurozonen uppfattades Sverige tappa inflytande allteftersom EU:s ambitioner stärks och fler länder tillhör Euroområdet. Brexit har ökat den svenska isoleringen.

Den avgörande betydelsen av fortsatt europeisk uppslutning bakom Ukraina betonades. Utgången av Ukrainas försvarskrig sågs som en för Europa och EU närmast existentiell fråga. Till de som idag tvekar om hållbarheten i ett fortsatt västligt stöd ställdes motfrågan: Vad är alternativet?

Den tilltagande västliga pessimismen betraktades som svårförståelig i ljuset av västs resursmässiga överlägsenhet. Europa måste, menade man, se sin egen styrka och förstå att de samlade resurser som nu satsas på stödet till Ukraina bara uppgår till bråkdelar av en procent! Givet vad som står på spel var en enig bedömning att Europa kan och måste satsa vad som krävs.

Helhetsbilden är att visserligen mycket hänt. EU har tagit större steg på sex månader än på 60 år! men ändå mer behöver göras. EU-samarbetet står inför väldiga utmaningar de närmaste åren. Ursula von der Leyen betyder mycket och hennes/kommissionens inriktning mot ett mer geopolitiskt aktivt EU är klar.

Mer behövs. Man varnade för alltför enkla bilder av vad som åstadkommits och efterlyste strategiskt perspektiv med långsiktiga mål. Man pekade på riskerna med att EU nu alltför mycket fokuserade på att snabbt öka försvarmaterielproduktionen  och att tömma förråden av gamla system. Europas problem belystes av att huvuddelen av de europeiska materielbeställningarna gick till tre länder utanför EU, USA, Sydkorea och Israel. Mycket av de europeiska ansträngningarna går alltså nu till att öka produktionen av äldre system och ammunition medan framtidsinvesteringarna hamnar utanför EU. USAs betydelse som leverantör av nya system ökade.

Man pekade slutligen på betydelsen av en fortsatt utvidgning av EU. Vägen till framtida europeisk fred och säkerhet går genom framtida inkludering av Ukraina i EU (och Nato). Vikten av att nu ge Ukraina kandidatstatus i EU underströks (vilket skedde vid det möte i ER som ägde rum ett par dagar efter akademisammankomsten).

Några sammanfattande slutsatser och reflektioner

  1. EU(ropa) har reagerat på Ukraina kriget på ett långt kraftfullare sätt än vad många trodde var möjligt. Mycket har hänt. Ursula von der Leyens ledarskap har betytt och betyder mycket.
  2. Sanktioner, materiellt militärt stöd inklusive utbildningsstöd samt ekonomiskt stöd innebär sammantaget att EU tagit på sig en säkerhetspolitisk roll som går långt utöver den tidigare gemensamma säkerhets och försvarspolitiken.
  3. Men, även om EUs säkerhetspolitiska ambitioner i Europas mer utsatta säkerhetspolitiska läge påtagligt höjts finns anledning att påminna att det sker från en låg nivå och att vägen framåt är kantad av väldiga utmaningar.
  4. Vid sidan av von der Leyens kommission saknas det alltjämt någon med en tydlig ledartröja inom EU. Enighetskravet är en stor styrka när den uppnåtts, men utgör samtidigt en ständig begränsning. De europeiska svaren bygger även inom EU alltjämt i stor utsträckning på existensen av en amerikansk ledartröja. EU(ropa) har som framgått ovan gjort mycket vad gäller materiellt stöd, men oftast först efter det att amerikansk risktagning gått före och visat vägen. Man kan därför med visst fog konstatera att det snarare är den europeiska delen av Nato än EU självt som nu agerar. USA demonstrerar oupphörligt sin oumbärlighet och man bör vara försiktig med att dra långtgående slutsatser om EUs egen beredskap och förmåga att agera självständigt.
  5. Det är också notervärt att väst vidtagit omfattande åtgärder till stöd för Ukraina, men att man alltjämt undviker egen direkt involvering i Ukraina.
  6. Fortsatt effektivt stöd till Ukraina framstår som en europeisk ödesfråga och det fanns en enighet om att något alternativ inte kunde ses. Europas och EUs framtid ligger i vågskålen.
  7. Det framhölls vidare att EU-ländernas stöd till Ukraina i ekonomiska termer fortfarande innebär en närmast försumbar uppoffring. Siffran 0,3 % av EU:s samlade BNP nämndes som en illustration av hur obetydlig uppoffringen hittills varit.
  8. Rysslands storskaliga angrepp på Ukraina representerar en existentiell utmaning mot det demokratiska EU(ropa) som Sverige är och vill vara en del av. Ryssland går till synes obevekligt mot en större konfrontation med Europa och Nato.
  9. Ett ryskt strategiskt mål uppfattas vara att bryta upp den transatlantiska sammanhållningen och att därigenom i kraft av sin militära styrka kunna dominera den europeiska kontinenten. Utan amerikanskt stöd, d v s Nato i dess nuvarande form, skulle EU(ropa) ha små möjligheter att stå upp mot den  ryska aggressivitet som nu demonstreras.
  10. Europa och naturligtvis Sverige måste dra slutsatser av detta. Europa är i kraft av ekonomisk styrka och befolkning i grunden tillräckligt stark för att kunna stå emot Ryssland. Befolkningen är tre gånger större. Ekonomin är mångfalt större!
  11. Nato är ramen för det militära samarbetet och det amerikanska ledarskapet är avgörande. Nato och EU kompletterar varandra! Det är i EU snarare än i Nato som en lång rad av dagens icke militära säkerhetspolitiska hot och samarbeten hanteras, ofta tillsammans med USA. Det gäller till exempel energi, cyber, nästan all samhällskritisk infrastruktur och försvarsindustri.
  12. En Trump 2 administration kan komma att bli en existentiell utmaning mot det transatlantiska samarbete som varit den bärande pelaren för Europas säkerhet och för EU:s utveckling. Farhågor om en för Europa negativ Trump 2 administration ligger nu i botten för alla EU-staters framtidsanalyser och är en ytterligare katalysator för ett stärkt EU.
  13. Sveriges säkerhetspolitik behöver nu grundas i en realistisk analys av omvärlden. Önsketänkandets tid är förbi! Nu handlar det om att aktivt navigera mellan farliga synliga och osynliga grynnor där alla vägar innebär faror.
Referenten är överingenjör, civilingenjör och ledamot av KKrVA tillika ordförande i avd VI.