”Tankar för dagen” levererades av ledamoten Michael Claesson, tillika chef för Försvarsstaben. Han underströk att vi lever i en verklighet med ett högre operationstempo. Det är fler människor som bevakar och agera i de olika domänerna. Sverige ger också ett omfattande stöd till Ukraina och förbereder inför ett Nato-medlemskap. Allt det framhölls som väldigt positivt och nödvändigt, men det underströks att samtliga dessas satsningar ofta fått effekter på den egna förmågeökningen och inneburit en begränsning att kunna tillväxa själva så snabbt som man hade kunnat önska.
Efter denna inledning kom programmet till den första av två inträdesanföranden. Det var ledamoten Mikael Frisell som talade om ”Den nya teknikens innebörd och påverkan på markstriden och framtidens stridsfält.” Det underströks att teknikutvecklingen är ingen nymodighet. Det som möjligen är nytt är den ökade hastigheten i utvecklingen samt hur stor del som drivs av den civila industrin, kontra hur denna utveckling historiskt ofta letts av militära organisationer. Centrala områden som framhävdes var drönare, digitalisering, autonomi, artificiell intelligens samt förmågor i rymden och på cyberdomänen. I detta underströks att möjligheter även medför sårbarheter. Exempel från Ukraina gavs som underströk den klassiska kampen i en kapplöpningen mellan medel och motmedel och hur vissa tekniska hjälpmedel inte kunde nyttjas fullt ut eftersom motståndaren hade den tekniska förmågan att utnyttja de sårbarheter som detta innebar. Ett centralt tema var människans relation till den tekniska utvecklingen. Ett pedagogiskt exempel som framhävdes var att kvalificerade AI kan bistå vid underrättelsebearbetning för att bearbeta en stor mängd information snabbare och med högre precision än vad en människa hade kunnat göra. Men det underströks att det alltid kommer att vara människan som fattar besluten. Gammalt kommer att möta nytt men människan är fortsatt i centrum. Den tekniska utvecklingen fortsätter att gå mycket snabbt samtidigt som en annan del av striden fortfarande inte förändrats nämnvärt mot första världskrigets skyttegravar. Inträdesanförandet kan ses här.
Sammankomstens andra inträdesanförande kom från Jonny Lindfors med titeln ”Truppen, Tiden, Terrängen och Risk – Svensk markstridsförmåga i en Natokontext”. Även Lindfors underströk att vi ser ett slagfält som är det mest moderna vi sett med en utveckling som inte kommer att avstanna. Det som är unikt med vår tid är att denna utveckling i högre utsträckning än tidigare leds av den civila industrin vilket är ett stort incitament för forskning och utveckling. Lindfors gav en genomgång av den svenska markstridsförmågan i en Natokontext utifrån de teman som angivits i titeln. En fråga var exempelvis hur den svenska terrängen lämpligast inordnas under något av Natos operativa högkvarter. En annan var benägenheten att hantera risk. Vid existentiella konflikter är exempelvis benägenheten till risktagande och acceptans av förluster stor, medan om konflikten sker långt bort för mer perifera anledningar är riskbenägenheten mycket mindre. Det underströks att Nato också för en kamp för att öka sin egen förmåga och att det svenska arbetet inte är det enda att beakta i sammanhanget. Människan bor på marken – det är där avgörandet står. Men det finns också en brist på markförband både i Sverige och i Nato som helhet. Inträdesanförandet kan ses här.
