Utvecklingen av konflikten mellan Ryssland och Ukraina måste tyvärr tolkas i ödesdigra termer. I det tal som president Putin höll i Duman för en tid sedan skickade han en mycket tydlig varning till Väst sedan den mycket stora ryska militära uppladdningen längs Ukrainas östgräns tonats ner. Han yttrade bl a att Väst väl vet var hans och Rysslands ”röda linje” går. Talet måste tolkas som att Putin anser att han sitter på de bästa korten i en eventuell uppgörelse med Väst, vare sig det handlar om militära eller politiska kort.

Putins ”röda linje” består sannolikt av flera linjer men var går då dessa ”linjer” enligt rysk uppfattning och vad innebär de? Vilka är de trumfkort Putin sitter på?

En mer geopolitisk bakgrund tjänar till att belysa den problematik Väst står inför. I USA är nämligen åsikterna om var USA långsiktigt ska lägga sina militära resurser genuint kluvna. Man är där fullt medveten om att Putin i Ryssland och president Xi Ping i Kina tillsammans spelar ett utmanande spel mot USA. Kinesiskt militärt flyg kränkte t ex helt öppet, omfattande och flagrant taiwanesiskt territorium för en tid sedan samtidigt som Putin laddade upp militärt längs Ukrainas östgräns. I det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon är oron stor för att USA kan hamna i en militär tvåfrontsposition, dels gentemot Kina i Fjärran Östern, dels också gentemot Ryssland i Europa. Den amerikanska armén vill helst se Europa som sitt fokusområde, medan flottan ser Stilla Havet och Kinas utmaningar rörande Taiwan, som det viktiga att fokusera på.

Bidenadministrationen ser nog helst att det går att åstadkomma en form av modus vivendi med Ryssland i Europa och att utmaningarna från Kina är det som är mest viktigt att fokusera på. Det handlar om Japan, Koreahalvön, Taiwan och Filippinerna. Fokus i Fjärran Östern är för USA:s del främst en fråga om flotta och flyg samt att inte låta sig involveras i ett omfattande landkrig på asiatiska fastlandet, något som skulle väcka stor motvilja bland amerikansk allmänhet efter Korea- och Vietnamkrigen.

Taiwanfrågan går inte att vifta bort för USA som ställt långtgående garantier till Taiwan. Så länge inte USA garanterar Taiwans självständighet med kärnvapengarantier kan Kina ”nöta” på USA:s trovärdighet med ideliga konventionella militära nålstick och flytta fram olika positioner i Sydkinesiska sjön. Kina har säkert det strategiska målet att införliva Taiwan med Kina och regimen kan ta tid på sig med den ambitionen. Olika militära och ekonomiska metoder appliceras redan. Men precis som med Hongkong kan det småningom inledas med att Taiwan, garanteras ett visst mått av demokratiskt styre, viket efter formell införlivning med Kina, sedan successivt undergrävs.

De mest aktuella händelserna vad gäller kriget i östra Ukraina måste tolkas i den nyss beskrivna geopolitiska kontexten. I Europa råder nämligen ett med Taiwan delvis liknande förhållande med Ukraina. Här är dock inte de marina förhållandena de avgörande. Det som skulle kunna utgöra ett gentemot Ryssland återhållande element är stationering av omfattande västlig marktrupp i Ukraina, kombinerat med flygstridskrafter och en del marina stridskrafter också i Svarta Havet. En sådan styrkemobilisering torde dock vara utomordentligt svår att åstadkomma. Ett försök att i FN åstadkomma en resolution i säkerhetsrådet som skulle ge internationellrättslig legitimation åt en militär FN-insats i Ukraina, oavsett dess rättsligt giltiga grunder, kommer att blockeras av Ryssland och sannolikt även av Kina. Att få Nato att fatta ett gemensamt beslut om en militär insats torde också vara oöverstigligt. Ukraina är inte Nato-medlem och något Nato-land är inte direkt hotat.  Återstår alltså att enstaka stater ställer sig villiga att bistå Ukraina militärt, något som ter sig osannolikt om inte en mycket tydlig och omfattande back-up sker från USA.

För att sätta sakerna i ett sammanhang bör väl först sägas att den mycket omfattande ryska militära uppladdningen längs Ukrainas östgräns ägde rum sedan först Ukraina militärt vidtagit förberedelser för att genomföra större militära operationer in i utbrytarområdena Luhansk och Donets. Hade ett sådan ukrainsk militär inmarsch skett i dessa områden, med syftet att få slut på kriget i östra Ukraina, är det högst sannolikt att det hade mötts med en fullskalig rysk militär invasion av östra Ukraina. Det hade nog samtidigt ägt rum med att Kina sökte provocera USA militärt ytterligare runt Taiwan.

Att Putin påstått att hans militära uppladdning endast var att se som en övning är väl endast en kamouflerad formulering. ”Övningen” avsåg en uppmarsch och koncentration av styrkor för att snabbt kunna genomföra en invasion av Ukraina, med mer eller mindre omfattande operativa mål. Stater får enligt FN-stadgan inte ”hota” andra stater militärt varför Putin måste klä aktiviteten i termer av legitim militär övningsverksamhet.

Vilka råd Ukraina fått av Nato och USA är väl inte helt klart, men det får hållas för sannolikt att Ukraina fått rådet av den amerikanske utrikesministern Antony Blinken, vid dennes besök i Kiev, att inte genomföra större militära aktiviteter i de konfliktfyllda områdena då de högst sannolikt skulle mötas direkt av kraftiga ryska militära motåtgärder. Sådana ryska åtgärder hade inte USA eller Nato kunnat hjälpa Ukraina med genom att möta Ryssland militärt på konventionell nivå. Att USA skulle vara berett att eskalera en sådan konflikt till kärnvapennivå måste anses uteslutet. Ukraina är inte med i Nato och någon förpliktelse för Nato att hjälpa landet finns f ö inte heller. Hur långt USA:s stöd kan sträcka sig är mycket oklart.

Förutsättningarna för Ryssland att från olika uppmarsch- och koncentrationsområden militärt invadera östra Ukraina är mycket gynnsamma. Gränsen – om nästan 150 mil – löper i stort i zick-zack mellan olika sädesfält och några naturliga gränshinder som t ex berg, sjöar och floder finns nästan inte alls. Hela gränsområdet består i allt väsentligt av öppen jordbruksmark och stora ryska stridsvagnsförband understödda av artilleri och flyg torde mycket snabbt från olika håll, inklusive från Krimhalvön och genom kustlandstigning vid Svarta havet, kunna tränga djupt in i Ukraina och framtvinga underkastelse.

Detta är den mest närliggande och tydliga ”röda linje” som torde få intolkas i Putins varning. Den innebär att Ukraina, eventuellt med stöd av Väst, inte kan söka lösa konflikten i östra Ukraina med ett våld som innebär att Luhansk och Donets därefter fredligt återgår till Ukraina. Sådana försök kommer med största sannolikhet att mötas med kraftigt ryskt militärt motvåld.

Putins anvisning till Ukraina och Väst är att Ukraina måste förhandla med ”republikerna” Donets och Luhansk direkt, vilket delvis också är vad som anvisas i Minsk-avtalet från 2015. Detta är en lösning som inte godtas av Ukraina då den dels legitimerar utbrytarområdenas representanter, dels också löper risk att innebära att Ukraina, kanske efter folkomröstningar i rysk favör, måste släppa suveränitetsanspråk på dessa områden, vilka efter kort tid kommer att inlemmas i Rysslands statsområde.

Rysslands och Putins andra ”röda linje” ligger i synsättet på Ukrainas frihet att själv bestämma sin framtid i förhållande till EU och Nato. Det bör i detta perspektiv hållas i åtanke att Ryssland vidhåller att den president som kom att väljas i Ukraina, efter president Janukovitjs flykt 2014, var en olaglig president och att det hela enligt rysk uppfattning skedde efter en olaglig statskupp. Ukrainas nuvarande politiska ledning är därför enligt rysk uppfattning inte legitim. Det bör likaså hållas i åtanke att Rysslands genomförda olagliga invasion och annektering av Krim i februari 2014,  också innebar att Ryssland fick ett mycket påtagligt militärt hotande grepp om Ukraina. Krimhalvön är nämligen ett stort ryskt militärt basområde. Stationering av iskanderrobotar på Krim och på andra ställen runt Ukraina innebär att hela Ukraina kan nås med dessa robotar liksom från gränsen i öster. De vittomfattande invasionsmöjligheterna som Ryssland har, kan Ukraina således egentligen inte militärt parera vid ett plötsligt iscensatt och kraftigt genomfört ryskt angrepp.

Skälet till den ryska militära positioneringen runt Ukraina är därför enkel att förklara. Putin vill till varje pris förhindra att Ukraina söker sig in i Nato och EU. Ett Nato- medlemskap för Ukraina skulle försätta Ryssland i ett kraftigt militärt underläge gentemot Nato. Det räcker med att titta på en karta för att inse dessa förhållanden. Ukraina hör enligt Putins synsätt till Rysslands närområde och till dess uppenbara intresseområde, främst av säkerhetspolitiska men också av kulturella och historiska skäl. Putin utgår från att USA och Nato inte kommer att involvera sig i ett stort militärt landkrig i Ukraina mot Ryssland.

Ryssland kommer därför inte att acceptera att Ukraina glider in i ett Nato-medlemskap och är övertygat om att detta går att förhindra, ytterst med våld. Putins ”röda linje” i detta avseende innebär därför att Ukraina aldrig kan tillåtas bli Nato-medlem.

Hur långt Putin är beredd att låta Ukraina behålla någon form av relativ frihet, t ex vad gäller förbindelser med EU är oklart.

Den mest realistiska, men för Ukrainas del också pessimistiska tolkningen av situationen, är att Putin sannolikt har det strategiska målet att Ukraina i olika avseenden ska integreras i Ryssland, som det enligt honom ”egentligen” tillhör. Det gör han genom att förhindra Ukrainas anknytning till Nato och även mer nära förbindelser med Väst, genom att underblåsa separatism i Ukraina, genom att knyta Ukrainas ekonomi (bl.a. genom korruption) bit för bit till Ryssland o s v.

En något mindre pessimistisk tolkning av den ryska ambitionen innebär att Ukraina får förbli ”självständigt” men i hög grad militärt och politiskt kontrolleras av Ryssland. Ett s k vänskaps- och biståndsavtal ligger här i farans riktning.

Vad kan Sverige och EU göra? Är unionen villig att spela så högt att den kan skicka militär trupp till Ukraina som en varning? Knappast. Går det att få till stånd en Nato-aktion utan stor back-up från USA? Sannolikt inte. Är USA villigt att på allvar militärt konfrontera Putin i Ukraina? Knappast. Är sanktionsvapnet, t o m att avbryta Nordstream 2 (som Angela Merkel är ovillig till), något som kan rubba Putin? Sannolikt inte.

Vad biter då som motmedel ordentligt på den ryska regimen för att få den att ge efter vad gäller Ukraina?

Med beaktande av var Putins ”röda linjer” går är det svårt att finna några vägar framåt som inte inrymmer storskalig militär konfrontation med Ryssland och/eller äventyrar Ukrainas självständighet och integritet, vilka båda vägar uppenbarligen ligger i farans riktning.

Hur ska Ukraina räddas? En fråga som kan ställas är om det går att få Putin att lämna Ukraina ifred mot att Nato förpliktar sig till att inte låta Ukraina få bli medlem i alliansen, och heller inte Georgien, Armenien och Azerbajdzjan, vilka senare stater Nato nog bedömer som nästan omöjliga att kunna försvara. Putin skulle, vid en sådana politisk lösning, då för sin ryska hemmaopinion kunna visa att han tvingat Nato på knä och skyddat Ryssland från ”Nato-hotet”, ett stående tema i den ryska propagandan. Väst skulle kunna hävda att man räddat Ukraina från att bli invaderat och inlemmat i Ryssland och därmed räddat dess självständighet. Lösningen skulle innebära att både Nato och Ryssland garanterar Ukrainas fortsatta självständighet och integritet, men utan möjlighet för Ukraina att få Nato-medlemskap. Ukraina skulle då bindas påtagligt till Ryssland men, dock endast sannolikt, kunna få en ekonomisk anknytning till EU, vilket delvis skulle gynna även rysk ekonomi.

Skulle Ryssland vara berett till en sådan lösning? Det är högst tveksamt eftersom Putin har ett annat strategiskt mål och väl vet att hans våldskapital innebär en väsentlig trumf på hand och att han därför måste hålla Ukraina i ett militärt järngrepp. Detta järngrepp kan bara balanseras av att Väst och USA är villigt att sätta in stora militära styrkor i Ukraina och även hålla kvar dem under lång tid framöver. Att Ryssland i någon politisk lösning skulle vara villigt att upphöra med ockupationen av Krim eller att områdena Donets och Luhansk fredligt skulle återgå till Ukraina, får nog också ses som uteslutet. Ryssland ser f ö hela Svarta Havsområdet som strategiskt viktigt och ett Ukraina i Nato-händer är därför helt oacceptabelt från rysk utgångspunkt. Istället söker Putin underblåsa antivästliga stämningar i Turkiet och strävar efter att lösgöra detta land från Nato, vilket visar hur hans strategiska karta ser ut vad gäller Svarta Havet och utfarterna till Medelhavet.

Mot en sådan här skisserad ”förhandlingslösning” talar också att Nato- inte gärna kan förvägra en europeisk stat rätten att suveränt välja sin säkerhetspolitiska linje och att medlemskap i Nato måste vara möjligt om staten i övrigt uppfyller Nato:s krav på medlemskap. Det går också att anställa jämförelser med de baltiska staterna, liksom Rumänien och Bulgarien som beviljades medlemskap i såväl Nato som EU trots en del då påtagliga interna brister. Kraven på Ukraina, vad gäller medlemskap i såväl Nato som EU, har hittills i hög grad gällt att denna stat måste komma till rätta med den omfattande korruptionen och brister i rättsstatsprinciper. Men hur länge kan Nato och EU förvägra Ukraina förhandlingar om medlemskap? Och hur skulle Putin reagera om Nato och EU öppnar för ukrainskt medlemskap? Leder det till eskalerat våld i östra Ukraina och risk för en av Putin initierad politisk kupp i Kiev? Att Putins ”röda linje” går här någonstans torde vara tydligt.

En lösning som innebär att Ukraina inte får knytas till Väst skulle också väcka mycket kraftiga folkliga reaktioner i Ukraina, tolkas som ett långtgående moraliskt och politiskt svek från västvärlden och sätta spår i relationerna med väst för lång tid framåt. USA:s trovärdighet skulle få en allvarlig knäck om det samtidigt ter sig omöjligt för USA att mer påtagligt komma till Taiwans hjälp militärt.

Vi löper alltså risk att få en utveckling med påtagliga inslag av s k ”brinkmanship”. Hur långt i våldsanvändning är USA villigt att gå och hur långt är Kina och Ryssland beredda att utmana med våld i Taiwanfrågan respektive i Ukraina?

Samtidigt pågår en inre politisk utveckling i Belarus som i hög grad måste oroa Putin då han inte kan tillåta att Belarus går samma väg som Ukraina, och en västvänlig politisk rörelse tvingar Lukasjenko på flykt och börjar närma sig Nato och EU. Skulle den inrikespolitiska utvecklingen i Belarus spetsas till så att regimens grepp om landet hotas kan ett kraftigt ryskt ingripande alls inte uteslutas.

Putin har i den här typen av frågor visat att han inte bekymrar sig särskilt mycket för internationell rätt eller politisk moral. Här sitter rätten tyvärr i spjutstångs ände och det är Putin som håller i spjutet.

Men kan Väst bara ge upp frågan med Ukraina och nöja sig med olika diplomatiska protester eller någon symbolisk militär insats i form av ”rådgivare”? Vilka trovärdighetsförluster skulle det innebära för Nato och för USA:s olika förpliktelser runt om i världen om inte Väst och USA är beredda att sätta emot i Ukraina? Situationen innebär m a o en djupgående prövning av Bidenadministrationens förmåga att med styrka möta Putins och Xi Pings utmaningar. Dessa är dessutom med hög sannolikhet samordnade i tid och rum för att USA ska få det extra bekymmersamt både militärt och politiskt.

Situationen och utvecklingen är m a o högst oroväckande och långtgående militära aggressioner kan inte uteslutas i Europa och i Fjärran Östern. I Europa kan de snabbt spridas, inte minst genom en okontrollerad utveckling i Belarus, till de baltiska staterna och därmed till Sveriges närområde.

Författaren är f d generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock

Mer av samma skribent