av Mats Bergquist

Man hävdar i den internationella diskussionen inte bara att USA det senaste dryga decenniet förlorat mark till Kina, att Ryssland trots de senaste årens upprustning, är så mycket svagare än under Sovjetregimen samt att nya maktcentra växer fram. Men alltsedan Donald Trump överraskande valdes till USA:s 45:e president har analysen av hans tänkbara utrikespolitik fokuserat på hans relationer till Moskva respektive Beijing. Debatten handlar således, föga förvånande, fortfarande om förhållandet mellan stormakterna, vilket också Putins och Xis agerande under senare år åter betonat. Tendenserna till maktfragmentering är en realitet men går inte så fort och har nu åter kommit i skymundan.

Donald Trumps uttalanden om storpolitiken under valkampanjen och sedan han valts har tenderat att vara mycket kontroversiella. De har tolkats som att Trump vill skaka om i systemet. Det bör dock anmärkas att en person som uppenbarligen snarare än att föra ett resonemang levererar grammatiskt ofta ofullgångna utropstecken via Twitter inte är lätt att tolka. Normalt arbetas den amerikanska politiken fram genom en oftast, särskilt under Barack Obama, noggrann konsultationsprocess. Nu gör den valde, men inte tillträdde, nye presidenten som det verkar spontana och oftast kontroversiella uttalanden. Här finns en redan synlig källa till politiska konflikter.

Positiva referenser från Trumps sida till Putin har tolkats som att han skulle vara beredd träffa en överenskommelse med Moskva i syfte att förbättra de allt sämre relationer som USA under Obama haft med Ryssland. Spekulationer om vad en sådan ”deal” skulle gå ut på har varit många. Det är åtskilligt som Putin tycks vilja åstadkomma: minskade sanktioner, vidare en ”Torschluss” – inga nya medlemmar – för Nato samt en accept av annekteringen av Krim. Putin krävde i december 2016 i sitt årliga anförande om nationens tillstånd strategisk likställighet (med USA), när han betonade att frånvaron av sådan likställdhet vore farlig. Men detta är något som successiva amerikanska presidenter sedan murens fall förvägrat Ryssland. Är Donald Trump beredd göra detta?

Men vad skulle USA få i stället, utöver ett allmänt löfte från Putin att om han får vad han vill ska han uppföra sig väl? Är en rysk evakuering av östra Ukraina alls tänkbar? Krims annektering lär vara oåterkallelig. Det område där de båda ledarna tycks ha samma syn gäller ju kampen mot IS. Men ett gemensamt agerande mot kalifatet gynnar också Iran, som flera av Trumps ledande medarbetare, som blivande försvarsministern James Mattis och säkerhetsrådgivaren Michael Flynn, ser som USA:s stora fiende. Men annars? Några hotell i Moskva? Stormaktspolitiken är emellertid inget Monopolspel. USA skulle riskera att anklagas för att genom olika eftergifter hålla revisionisten Vladimir Putin på gott humör. Det är inte svårt att förstå varför Muenchen- eller Jaltasyndromet börjar dyka upp igen i debatten i Europa.

USA: s relationer med Ryssland har under senare år blivit allt sämre. Med Kina har USA, med viss svårighet, lyckats upprätthålla någon form av dialog även om den kinesiska maktutvecklingen, framför allt i Sydkinesiska sjön, tydligt stör Washington. Till följd av Putins utrikespolitik har förskjutningen av den storpolitiska tyngdpunkten mot Asien för USA:s del blivit på hälft. Nu har Donald Trump redan under valkampanjen signalerat att han, vid sidan av IS, ser Kina som huvudfienden. Genom Trumps egna Twitterkommentarer till sitt telefonsamtal med Taiwans president nyligen kan man läsa sig till att han antingen inte riktigt förstår eller struntar i de politiska åtaganden som USA gjort för 45 år ang den s k one China-politiken. Trump menar att han vill ha något i stället om han skulle erkänna Kina som ett land, inkl Taiwan, sannolikt appreciering av den kinesiska valutan eller löfte om stopp för bas­upp­bygg­naden i Sydkinesiska sjön. Det är ytterst osannolikt att Kina ett ögonblick skulle ens reflektera på att justera sin principiella syn på landets territoriella integritet. Att Trump aviserat att USA för egen del inte skall tillträda TPP (Trans-Pacific Partnership), ökar faktiskt endast Kinas roll i Asien. Trump förefaller således redan ha skjutit sig i foten.

Så långt har vi hållit oss till vad hittills Trump sagt eller antytt. Men hur kommer det att te sig i praktiken efter den 20 januari då han tar över? Det vet vi givetvis mycket litet om. Eftersom Trumps s k attention span tycks vara begränsat kan han, utöver några grundläggande värderingar, komma att ändra sig många gånger. Någon ledning kanske man kan få av de ministrar och rådgivare han så långt valt eller nominerat. Hans kabinett består av en blandning av miljardärer och generaler, bland vilka de tillträdande utrikes- och försvarsministrarna, Exxonchefen Rex Tillerson respektive marinkårsgeneralen James Mattis, har fått goda vitsord och så långt klarat senatsförhören väl.

Men nästan lika viktiga blir, på grund av ledande ministrars bristande erfarenheter av regeringsarbete, de nomineringar han kommer att förelägga senaten för posterna som biträdande ministrar och ytterligare två politiska nivåer (Deputy Secretary, Under Secretary resp Assistant Secretary), inalles flera tusen personer. På det säkerhetspolitiska fältet väckte den protestskrivelse som dryga 60 centrala republikanska veteraner publicerade under valkampanjen mycken uppmärksamhet. De som skrev på detta upprop lär inte, om de inte direkt gör avbön, komma ifråga för några poster i Trumpa­dministra­tionen. Detta begränsar uppenbarligen urvalet, även om det i tankesmedjor och på universiteten alltid finns personer som vill smaka maktens sötma. Men de allra flesta av dem har ingen erfarenhet av att verka inom administrationen. Här kan Trump komma att stöta på problem med att få senatens godkännande, varunder existerande utrikespolitiska meningsskiljaktigheter inom det republikanska partiet lär visa sig. Den republikanska majoriteten är endast 51-49. Det är ytterst ovanligt att senaten nekar presidenten att välja sina ministrar, men ganska vanligt att detta organ för att demonstrera sin makt väljer att fälla, eller vanligare vägra att ens ta upp specifika politiska tjänstemän till diskussion.

Det finns goda skäl att anta att den nya administrationens tänkande kommer att kollidera med verklighetens krav. Det är därför inte osannolikt att en eventuell smekmånad mellan Trump och Putin kan bli rätt kortvarig, vilket den förre i sin presskonferens den 11 januari föreföll inse.  Även om Trumps uttalanden om Nato tillhör dem som väckt mest uppmärksamhet, är det ändå troligt att han kommer att inse att de europeiska allierade (och Japan), trots i många fall jämförelsevis små försvarsbudgetar, inte saknar strategisk betydelse och att lojaliteten med USA inte kan mätas i pengar. En amerikansk isolationism a la 1920-talet är otänkbar i dagens värld, även om USA:s internationella engagemang och stödet för detta har minskat, framför allt till följd av Afghanistan och Irak, men också på grund av ekonomin.

Ett skäl för Donald Trump att närma sig Ryssland är de facto att, enligt principen två slår den tredje, bilda front mot Kina, som han uppenbarligen nu ser som sin huvudfiende. Frågan är hur intresserad Putin skulle vara av att fjärma sig från Xi och gå Trumps ärenden? Det rysk-kinesiska samarbetet, bilateralt såväl som inom ramen för Shanghai Co-operation Organization, har efter den successiva västliga isoleringen av Ryssland haft stort värde för Moskva, även om Ryssland numera i detta samarbete närmast är ”the junior partner” i förhållande till Kina.

Efter det amerikansk-kinesiska upptinandet 1972 intog Moskva t ex i Vietnam en låg profil för att inte riskera ännu närmare relationer mellan Washington och Beijing som då skulle kunna försämra Sovjets position. Richard Nixon och framför allt Henry Kissinger utnyttjade relationerna med Kina till att sätta press på Moskva. Den nu nittiotreårige (!) Kissinger, som besökt både Trump Tower och Beijing efter valet, månar om förhållandet till både Ryssland och Kina. Men detta passar t v inte in i Trumps världsbild som kräver fiender på vilka man kan skylla det som gått fel, vilket i Trumps värld är det mesta. Den typ av diplomati som Henry Kissinger bedrev under sin glanstid är nog ganska unik i senare historia.

Trump­administra­tionens främsta kort är troligen att han tills vidare är den okända faktorn i ekvationen Putin-Xi-Trump som de båda i ämbetet äldre statsledarna undrar över. Trump har ofta sagt att han i sin utrikespolitik vill vara oförutsägbar och överraska. Varför skall man tala om sina drag i förväg; det är bara att ge fienden ett försteg? Det är säkert lockande för en affärsman och icke-politiker som Donald Trump att då och då välta schackbrädet. Men det är förstås ett spel som också andra kan spela. Vladimir Putin har med viss framgång gjort det under senare år. Kina eftersträvar emellertid i första hand stabilitet och förutsägbarhet. Kina upplever sig inte som en revisionistisk stat utan vill ses som ordningens och legitimitetens upprätthållare, vilket kan komma att återspeglas när Xi Jiping kommer till World Economic Forum i Davos. Basutbyggnaden i Sydkinesiska sjön tjänar endast, enligt Beijing, till att försvara urgamla kinesiska intressen.

Den ryska revisionismen med dess ibland överraskande uttryck däremot nästan borgar för problem i relationen till ett USA också under Trump. Den påstådda ryska interventionen hackarvägen i den amerikanska valkampanjen kommer knappast att försvinna från agendan och har dessutom förstärkt misstron mellan den tillträdande presidenten och underrättelseorganen.

Att det kalla kriget under 40 år inte kom att urarta till en global katastrof berodde främst på att de båda supermakterna faktiskt försökte vara ganska förutsägbara och trodde sig veta var de röda linjerna fanns. Den statsledare som under denna period tog de största riskerna var den impulsive Nikita Chrustjov som under Berlinkriserna 1958 och 1961 samt framför allt under Cubakrisen 1962 spelade krona och klave med allas vår säkerhet. Det vore en historisk ironi om den synbarligen nästan än mer impulsstyrda amerikanske presidenten Trump, för att skaffa sig en bättre plats i ekvationen, i nattens tystnad kan företa sig något som Putin och/eller Xi skulle uppleva som hotfullt; när han twittrar sover nog i allmänhet de mera försiktiga rådgivarna. Häromdagen antydde han således möjligheten av en ny runda i vad avser kärnvapenkapprustning.

Den trots allt mest lugnande faktorn i bilden är att Donald Trump har en ideologisk anknytning till republikansk isolationism – och tyvärr misstänksamhet mot FN och multilateralt samarbete – och att han i detta hänseende faktiskt vill följa i Obamas fotspår och förhindra ytterligare amerikanska militära interventioner. Hans prioritet är infrastrukturen, ekonomin och jobbskapandet, vilket i första hand involverar handelspolitiken där han sannolikt kommer att vara aktiv. Detta  b o r d e  från hans sida leda till återhållsamhet med andra utrikespolitiska utspel. Å andra sidan kommer Trump säkert, ibland motvilligt, att tvingas agera på den internationella scenen oftare än han nu kanske tror. Relationen till Donald Trumps USA kommer att kräva av utländska betraktare försöker förstå vad som är spontana infall och vad som är grundläggande värderingar hos både presidenten och hans närmaste omgivning.

 
Författaren är Fil dr, Ambassadör och ledamot av KKrVA.