Folk och Försvars rikskonferens 2013 genomfördes den 13-15 januari på Högfjällshotellet i Sälen i närvaro av närmare 300 deltagare. Konferensen fokuserade på tre huvudområden; Europa i förändring, Insatser, förutsättningar och förmågor samt Beredskap för en värld i förändring.

Europa i förändring (13 januari). EU-kommissionären Cecilia Malmström presenterade och debatterade vad som händer i Europa, bland annat mot bakgrund av den extremism och nationalism som breder ut sig.

Insatser, förutsättningar och förmågor (14 januari). Försvarsminister Karin Enström inledde dagen, följd av NATO:s Generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen. Sistnämnda svarade på en direkt fråga att Sverige inte kan påräkna hjälp av NATO eftersom vi inte är medlem i NATO. Presentationer och debatter följde rörande säkerhet och försvar i vårt närområde och internationellt.

Beredskap för en värld i förändring (15 januari). Försvarsminister Karin Enström inledde även denna dag med Sveriges säkerhet och beredskap. Presentationer och debatter följde rörande omvärlden, svensk försvarspolitik och kriser i vår omvärld.

 Det allmänna omdömet var att det varit en mycket bra rikskonferens med aktuella och intressanta ämnen, engagerade föreläsare samt bra debatter och diskussioner. Detta kunde inte minst ses medialt.

 Akademiens projekt ”Svensk säkerhet efter 2014” representerades av ledamoten Göran Larsbrink, huvudprojektets sekreterare. Han presenterade projektet den 15 januari klockan 13.45-14.25 under temat ”Omvärlden och svensk försvarspolitik” (se nedan). Projektets slutrapport i form av boken ”För Sveriges säkerhet” publicerades den 11 januari och uppmärksammades positivt under rikskonferensen, till och med så att delar av den citerades av vissa försvarspolitiker och kommenterades i SvD.

Mer information om rikskonferensen återfinns på: http://www.folkochforsvar.se/index.php/rikskonferensen.html

Göran Larsbrink

Göran Larsbrinks anförande den 15 januari.

”Kungliga Krigsvetenskapskademien har under 2012 analyserat läge och utveckling inom säkerhetspolitik, teknik, samhällets säkerhet och det militära försvaret. Förutom att engagera hela Akademien har även Ingenjörsvetenskapsakademien deltagit. Resultatet finns i bokform sedan i fredags. Under kommande år kommer Akademien att följa upp arbetet med fördjupade studier för att bidra till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Jag tar nu upp några slutsatser och rekommendationer från projektet.

Globaliseringen gör att omvärldsutvecklingen snabbt förändras och präglas av oväntade händelser som kan förvandlas till kriser och i värsta fall utmynna i krigshandlingar. Av strategiska och ekonomiska skäl minskar USA sitt militära engagemang i Europa, för att i högre utsträckning fokusera på Stilla havsområdet. Flertalet stater som tillhör NATO och/eller EU minskar även de av ekonomiska skäl sina militära utgifter. De multilaterala samarbetena inom Europa övergår allt mer till bilaterala sådana med nationellt fokus. Det säkerhetspolitiska intresset för Arktis ökar, medan det europeiska intresset för Östersjöområdet och Norden minskar.

Ett allt mer auktoritärt Ryssland, med stora strategiska energiresurser och en ökande militär förmåga, får betydligt större möjligheter att påverka utvecklingen i Nordeuropa och där särskilt Östersjöområdet och Arktis är av strategisk betydelse. Samtidigt dras landet med stora inre problem, vilket gör att Rysslands fortsatta utveckling måste följas kontinuerligt. Det förtjänar att påpekas, att vi inte förutser något direkt militärt hot mot Sverige inom överskådlig tid. Att förutse är en sak, att planera för det oförutsedda är något annat. Den framtida säkerhetspolitiken måste därför utformas för att kunna hantera osäkerheter, risker och möjligheter på såväl kort som lång sikt.

Ett svagare NATO-Europa och ett starkare Ryssland innebär att Sverige behöver se över den långsiktiga inriktningen för försvarspolitiken. Vi behöver återigen skapa ett trovärdigt nationellt försvar, för egen säkerhet och för att kunna utöva en stabiliserande roll i närområdet. Dagens försvar är ett insatsförsvar, dimensionerat för internationell samverkan och insatser. Georgienkriget 2008 medförde att försvarets uppgift kompletterades med en nationell dimension, dock utan resurser för detta.

Sverige är inte anslutet till någon allians och har inte heller några bindande internationella avtal. Paradoxalt nog är vi däremot djupt engagerade i såväl NATO- som EU-samarbetet, vi deltar och bidrar, men kan inte räkna med hjälp från NATO. Vår solidaritetsförklaring är även den ensidig. Inte heller förbereder eller övar vi oss i att lämna eller ta emot stöd. NATO:s och EU:s förmåga och vilja till expeditionära solidaritetsaktioner minskar nu successivt. Om vi inte förmår omsätta vår solidaritetsförklaring i praktisk handling, behöver alliansfrågan utredas utifrån dagens förutsättningar och inte utifrån kalla krigets låsningar.

Varför är försvars- och säkerhetsfrågorna så lågt prioriterade politiskt? Det handlar ju ytterst om Sveriges existens -”den nationella hemförsäkringen”. Bottnar det i tron på att staten alltid löser uppkomna problem och därmed blir en lågprioriterad icke-fråga? Eller är det långsiktigheten i sig som gör att den blir lågprioriterad i konkurrens med mer akuta närtidsfrågor? – ”försvarsfrågan får vänta”. Ett annat synsätt måste till, först säkerställa friheten att rå oss själva, det vill säga själva förutsättningen för allt vi vill som nation. Därefter skapa säkerhet inom landet, det vill säga förutsättningen för det samhälle vi vill leva i. Detta är statens kärnuppgifter och måste alltid komma först. Delar ni politiker denna syn?

Försvarets problem måste lösas en gång för alla, exempelvis: Ett nationellt existensförsvar måste vara trovärdigt. Något ”tvåtredjedels-försvar” liknande ÖB:s utspel under Almedalsveckan och nu senast är inte aktuellt, finns inte full förmågebredd och förmågedjup erhålls vare sig förmåga eller trovärdighet. Blir vi alliansanslutna kan däremot vissa förmågor hanteras inom alliansen.

Sedan år 2010 är värnplikten vilande i fredstid och Sverige är nu under omvandling till ett yrkesförsvar. Fullfölj fattat beslut och utvärdera sedan resultatet.

Försvarsekonomin. Försvarsanslagets andel av BNP minskar kontinuerligt, från 2,5 % 1988, till 1,2 % 2012. Sannolikt fortsätter minskningen. Medelvärdet i Norden är 1,5 %.

Det finns ett ackumulerat omsättningsbehov på 25 miljarder kronor för att ersätta äldre krigsmateriel. Den materiella förnyelsen är för liten och siffran fortsätter därför att öka. Beslutet om utveckling och anskaffning av 40 till 60 JAS39 E med totala tilläggskostnader inom ram som bedöms ligga mellan 35 och 45 miljarder kronor inom 30-årsperioden. Regeringen anger omplaneringsbehovet till 5 miljarder kronor under 10-årsperioden

Sedan 1998 ges inte priskompensation för faktisk prisutveckling på försvarsmateriel, viket innebär att Försvarsmakten, från en redan låg nivå, förlorar 3,5 % i reell köpkraft varje år, det vill säga en köpkraftsurholkning på minst 10 miljarder kronor under 30-årsperioden.

Således, anslagsökningar krävs för att realisera beslutat ”försvar 2014”. Bara nämnda exempel ger ett behov av anslagsökning med cirka 2,5 miljarder kronor per år under 30-årsperioden. Noteras bör att kostnaderna baseras på öppna och informella källor, främst Försvarsmakten. Anser regeringen att Försvarsmakten har fel ligger också bevisbördan på den politiska ledningen att tydligt redovisa vari felet ligger.

Synen på försvarsekonomin behöver förändras – sluta se på försvaret som enbart en kostnad, ingen vill ha en hög kostnad, kostnader ska alltid reduceras och helst tas bort. Synsättet håller inte för den viktigaste av statens kärnuppgifter. Det behövs ett annat sätt att mäta och agera utifrån, ett nyttoperspektiv. Är det bara minusposter, finns det verkligen inga plusposter? Landets frihet, arbetstillfällen, skatter, teknik med ”spinoff”-effekter, internationellt anseende, samarbeten och påverkansmöjlighet, nationell stolthet etc. Vi kan kalla det samhällsnytta, allt kan inte heller mätas i kronor.

Totalförsvaret är avskaffat sedan länge och har ersatts av ingenting. Det 40-tal myndigheter och organisationer som finns för att hantera hot mot samhället, styrs genom att varje myndighet gör sitt och samverkar med andra vid behov. Den ”stuprörsstyrningen” räcker inte, vem tar exvis befälet om vi skulle drabbas av en svår cyberattack? Kanske idén med en så kallad ”krisledande myndighet” bör aktualiseras igen. Alltså, utred förutsättningar för och besluta om införande av ett nationellt samhällsförsvar i kris och krig.

Ett inre säkerhetshot som hotar att lösa upp ”samhällskittet” är social oro och utanförskap, I ”World Values Survey” från 2011, framgår att var fjärde ung svensk anser: ”det vore ganska eller mycket bra om Sverige var odemokratiskt och styrdes av en stark ledare som inte behöver bry sig om riksdag eller val”. Detta bör leda till eftertanke och åtgärder. Ett lands långsiktiga överlevnad är beroende av insikt och vilja att satsa på framtiden i form av forsknings- och teknologiutveckling. Sverige behöver åter flytta fram positionerna inom försvars- och säkerhetssektorn, liksom att utveckla nischad spetsteknologi som tillgodoser nationella säkerhetsintressen, en förutsättning för att skapa strategiska partnerskap med utvalda demokratiska länder – har vi inget att erbjuda, får vi inte heller något tillbaka. Andra vinster är fördelning av kostnader och ansvar mellan länder, tex. utveckling, produktion, utprovning, utbildning, underhåll och infrastruktur.

Tillämpningen av dagens materielförsörjningsstrategi är idag sådan att utfallet förväntas bli ”att köpa på hyllan”. Men, marknaden för försvarsmateriel är en av de minst perfekta marknader som finns, där monopol, oligopol och statlig ägarstyrning snedvrider konkurrensen. Därför behövs en teknikdoktrin som grund för en överarbetad materielförsörjningsstrategi för försvars- och säkerhetsområdet. Regeringen gav i april uppdrag till VINNOVA att utforma och genomföra ett program för innovationsupphandling inom energi- och klimatområdet. Regeringen borde kunna inkludera försvars- och säkerhetsnära utveckling på motsvarande sätt.

EU:s direktiv för offentlig upphandling och därmed nationell lag, anger att all upphandling ska ske i konkurrens. Möjlighet finns till undantag för nationella säkerhetsintressen. I alla västländer gäller: ”nationella säkerhetsintressen först, sedan konkurrensupphandling”. Men – Sverige anses som det mest marknadsliberala landet i västvärlden. Här gäller att konkurrensupphandling går först. Försöker vi visa hur hela den europeiska marknaden för försvarsmateriel borde fungera? Det finns inga likvärdiga villkor och det kommer inte heller att etableras sådana förrän de stora nationerna bestämmer sig för att detta.

Slutligen – projektet spänner över mer än politikområdet försvar, exempelvis finans-, utrikes-, social och näring. Hur avser den politiska nivån hantera denna breda ansats på ett samlat sätt?”

Mer av samma författare