av Lars Wedin

franskflaggaDetta inlägg består av två delar. I den första diskuteras valkampanjen och hur denna skildrats i svenska media. I den andra presenteras utdrag ur den nyvalde presidentens program samtidigt som dess potentiella konsekvenser diskuteras. Diskussionerna förs mot bakgrund av att författaren är bosatt i Frankrike.

Inledning

Söndagen den 23 april gick den första omgången av det franska presidentvalet av stapeln. Två kandidater gick vidare till en andra omgång. Fyra hade nästan lika stora chanser att ingå i denna duo: Le Pen, Macron, Fillon och Mélenchon. Att Le Pen skulle vara en av dem hade varit ganska tydligt under hela valkampanjen men vem skulle den andre vara? Macron, ung och relativt okänd, skapade sig tidigt en tätposition men skulle han verkligen hålla? Och vad ville han egentligen bortsett från att bli president? Detta var länge oklart. Fillon var mannen som, efter sin dundrande seger i Republikanernas primärval i november, skulle vinna. Men han försvagades av den juridiska process – Penelopgate – som han ställdes inför och inte visste hur han skulle hantera. Mélenchons kandidatur sågs knappast som en seriös möjlighet innan han i början av april kom upp jämsides med Fillon.

Valet skedde mot bakgrund av fem års misslyckad politik, framför allt ekonomiskt, under Hollande. För Le Pen är allting EU:s fel medan Mélanchon, som också är emot EU, framför allt är anti-kapitalist. Båda finner många av sina väljare bland Frankrikes många fattiga, ofta boende i slitna förorter dominerade av militant islamism och brottslighet. Sannolikheten att någon av dem skulle vinna en andra omgång var liten så vida de inte ställdes mot varandra i ett mardrömsscenario. Oavsett vem som vann av Le Pen och Mélanchon skulle Frankrike gå mot konkurs med allt vad detta skulle föra med sig. EU skulle sannolikt falla sönder och Nato allvarligt försvagas.

I alla valanalyser skulle Le Pen förlora vare sig hon ställdes mot Macron eller mot Fillon – såvida inte ”soffliggarpartiet”, dit man också bör räkna de som röstar blankt – fick för många röster.

Två veckor senare vann Macron en dunderseger mot Le Pen. Nu återstår ”allmänna val” i mitten av juni. Resultatet blir avgörande för Macrons förutsättningar att få igenom sin politik och reformera Frankrike.

De fyra huvudkandidaterna och hur dessa presenterats i svensk press (enkannerligen DN och SvD)

Le Pen och Mélanchon har förvisso förlorat men de är inte uträknade. Om Macron misslyckas ställa Frankrike på fötter igen – och många, speciellt fackföreningarna – kommer att försöka; ja då är manegen krattad för dessa två i nästa val om fem år.

Marine Le Pen har dominerat den svenska rapporteringen. Man har i många reportage besökt Frankrikes fattiga och relativt bortglömda och skildrat deras stöd för Front National. Men samtidigt har hon tämligen ensidigt beskrivits som ”främlingsfientlig”. Sant är att hon inom EU är allierad med figurer som Wilders och Åkesson. Men samtidigt ger begreppet främlingsfientlig inte en bra bild av hennes politik. För övrigt är väl detta ett epitet som bör behandlas med försiktighet i Sverige; ett land som bland annat dumpar gymnasielever på gatorna i Kabul; något som Le Pen knappast skulle komma på idén att göra.

Le Pen är ultranationalist; hon är emot EU, euron och globalisering i allmänhet. Hon vill att Frankrike skall lämna Nato. Protektionistiska lagar skall skydda fransk industri och jordbruk. Ekonomer har kostnadsberäknat hennes program till – inledningsvis – 160 miljarder euro! Denna ekonomiska politik låg henne starkt i fatet i valet; hon var helt enkelt inte trovärdig.

Le Pens andra politiska ben är säkerhet; speciellt den inre. Hon föreslår drakoniska åtgärder mot personer som bara misstänks kunna tillhöra eller stödja en terrororganisation. Polis, gendarmeri och försvar skall kraftigt stärkas; försvarsbudgetens andel av BNP skall höjas till 3 % (av en starkt sjunkande ekonomi). Relativt Ryssland så vill hon ersätta sanktionerna med samarbete – hennes parti lär också ha lånat stora summor av Putin, som hon har ett vänskapligt förhållande till.

För det tredje är Le Pen en stark motståndare till kommunitarism  – det vill säga (i detta fall) det faktum att muslimska organisationer brer ut sig på den franska kulturens bekostnad och att det blir allt svårare för, framför allt, kvinnor att leva ett normalt liv i förorterna.

Det är framför allt i de två senare avseendena som Le Pen har ett starkt stöd. I sammanhanget bör understrykas att många fransmän – speciellt intellektuella, universitetsfolk och militärer – ser Ryssland som en mer naturlig partner än USA. Dagens spända situation är ett resultat av den av USA-ledda Nato-inringningen av Ryssland heter det.

I valdebatten mot Macron gjorde hon en ganska slät figur. Hennes försök att karaktärisera sin motståndare som ung och omogen misslyckades när Macron började rabbla fakta som hon inte kunde bemöta på ett sakligt sätt.

Mélenchon är ett annat fenomen. Där Le Pen (enligt undertecknad) är frånstötande så är Mélenchon relativt charmig; han är oerhört beläst (vilket fransmännen gillar) och framstår som humanist. Medialt är han oerhört skicklig; hans youtube-program är mycket framgångsrikt. Han är också den ende som hållit tal på två ställen samtidigt (genom hologramteknik).

Men hans politiska program är milt sagt radikalt. Stora välfärdsökningar skall betalas genom mycket kraftiga skattehöjningar. Här är det inte tal om att stärka företagsamheten – ”att ge presenter åt arbetsgivarna”!  Klasskamp gäller. Mélenchon är, precis som Le Pen, mot EU, euron, Nato och globalisering men för protektionism. Originellt nog vill Mélenchon gå in i ALBA (Alianza Bolivariana para las Américas som betyder Bolivarianska Alliansen för Vårt Amerika). Eftersom han ser Kuba och Venezuela som förebilder är det relativt lätt att se vilket samhälle han skulle försöka skapa; en kommunistisk diktatur mitt i Europa!

Trots Mélenchons framgångar och trots det faktum att det fanns en tydlig risk för en avgörande omgång mellan honom och Le Pen så verkar inte svenska media ha uppmärksammat honom i någon större omfattning.

Fillon kommer vi däremot knappast att se som kandidat i nästa val. Han var oerhört väl förberedd och hans bok ”Faire” (Gör) gav en tydlig bild av det reformprogram han avsåg genomföra. Svenska media valde emellertid att koncentrera sig på att han är troende katolik (knappast en nackdel i Frankrike) och att han är emot homoäktenskap (han lovade dock uttryckligen att inte ändra de lagar i frågan som införts av Hollande). När valkampanjen började på allvar publicerade Le Canard Enchainé (en starkt politiserad satirtidning) uppgifter om att han givet sin fru och sina barn fiktiva anställningar på statens bekostnad. En förundersökning inleddes samma dag (!) av en rättvisa som i allmänhet tar god tid på sig. Efter att Fillon och hans fru behandlats som misstänkta grova brottslingar försvann ärendet från den juridiska och mediala agendan i mitten av mars. Men då var skadan redan skedd.

Affären Fillon, eller Penelopegate som den kallas, luktar politisk manipulation. Den franska rättvisan, traditionellt vänster, politiserades under Hollandes presidenttid, speciellt av justitieminister Taubira. Det faktum att det nu är tydligt att Macron matchats av Hollande gör inte misstankarna mindre. Egendomligt nog har svenska media helt svalt det politiska betet och dömt ut Fillon som en ohederlig person. Ointresse, okunskap eller naivitet?

Postskriptum

Det har nu gått ungefär en månad sedan presidentvalet. Vad har hänt? I korthet:

  • Fillon har (tills vidare?) slutat som politiker och ställer inte upp i de allmänna valen 11 juni.
  • Mélenchon har stora politiska svårigheter – ”som alltid” är den yttersta vänstern splittrad.
  • President Macron har fått sina första politiska problem (av samma typ som Penelopegate).
  • Front National visar tendens att spricka – framför allt kring eurofrågan.
  • Socialistpartiet går mot storförlust.

 
Författaren är kommendör, Directeur des études, Institut Français d’Analyse Stratégique och ledamot av KKrVA.