av Lars Wedin

franskflaggaEfter den andra valomgången är spelplanen nu lagd – nästan. Macrons parti har en mycket stark majoritet i ”andra kammaren”, hans politiska mandat försvagas dock av det låga valdeltagandet. Den första regeringsombildningen är redan skett. Bland andra har försvarsministern och justitieministern – den senare ledare för koalitionspartnern centerpartiet MoDem – just avgått. Presidenten har haft en första stor sammandragning av de båda ”kamrarna” i något som kallas ”kongress”. Här har presidenten gett sin vision om vad som skall göras och premiärministern har talat om hur detta skall ske.

Macrons huvudinriktning är att reformera ekonomin och arbetsmarknaden. Detta är helt nödvändigt för att han skall kunna bli en partner till Merkel viket i sin tur krävs för att det fransk-tyska paret skall kunna driva EU framåt. Men här kommer han att möta den yttersta vänstern under Mélenchon och de ärkereaktionära fackföreningarna (framför allt kommunistiska CGT) för vilka varje modernisering är ett hot mot ärvda privilegier. Detta kommer att ta mycket kraft från utrikes- och säkerhetspolitiken.

Nedan följer en genomgång av Macrons program som det har skildrats i olika fora, bl a en studie från franska försvarsdepartementets studieavdelning (DGRIS). Det är i första hand utrikes- och säkerhetspolitiken som här är av intresse. Urvalet är personligt liksom, självklart, analysen av hur detta program – om det genomförs – kan påverka Sverige.

Allmänt

För bara någon månad sedan sades det att Macron var alltför oerfaren och man förutspådde stora svårigheter för honom att få ett stabilt regeringsunderlag. Idag talar man om hans oerhörda taktiska skicklighet och inför andra omgången av de allmänna valen var man snarast oroad för att han skulle få en odemokratiskt stor majoritet.

Han är också ny i utrikespolitiken. Men hans möten med Merkel, Putin och Trump har knappast präglats av någon osäkerhet – tvärt om. Onekligen spännande att han bjudit in Trump till 14-juli paraden; för att imponera? För att visa på Frankrikes självständighet? Det nyligen timade G20-mötet har också visat att Macron vill spela en viktig roll inte minst när det gäller klimatet.

Ekonomin är emellertid den avgörande frågan. Budgetunderskottet måste ned till under 3%; vilket inte blir lätt för Macron har, på politikers sätt, gjort stora ekonomiska utfästelser. 2019 skall underskottet vara nere på 2,9 % medan de offentliga utgifterna skall vara mindre än 50% av BNP år 2022 – när femårsmandatet är slut. För detta måste antalet statstjänstemän minska med 50 000 – 70 000 och stora besparingar göras på sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring, två notoriska underskottsområden. Samtidigt skall 15 000 nya poster för gendarmer och poliser skapas liksom 40 000 nya platser i fängelserna. Allt detta innebär en radikal omsvängning från förre presidenten Hollands politik.

Utrikespolitik

Den globala utvecklingen präglas av en ”ny historisk cykel” och en ”ny era av konflikter”. Den strategiska situationen försämras som följd av ökade militärutgifter och militariserad terrorism vartill kommer att det europeiska projektet möter en existentiell utmaning. Demokratin utmanas av auktoritära regimer, som strävar efter att förändra de regionala balanserna. I detta sammanhang pekar Macron särskilt ut Ryssland. Här krävs en fast europeisk hållning. Europa måste hålla ihop och öppna en dialog från en styrkeposition. ” Europa behöver lära sig förstå Ryssland. Sanktionerna existerar och de är nödvändiga så länge överenskommelsen i Minsk inte respekteras. Vi kommer att försöka få dem avskaffade givet att situationen i Ukraina ger möjlighet.” Samtidigt kräver en lösning av kriget i Syrien att man kan komma överens med Putin.

I denna situation är de utrikespolitiska prioriteringarna, i De Gaulles och Mitterands anda, suveränitet, oberoende och strategisk autonomi. Men dessa prioriteringar bör ”inskriva sig i en europeisk ram och i synnerhet i dialog med Tyskland.”

Det europeiska projektet spelar en huvudroll i Macrons politik, traditionellt byggd på det ”fransk-tyska paret”. Den europeiska integrationen inom försvarsområdet måste fördjupas med ”de som vill och som är beredda att investera”. Detta bör leda till ”reell strategisk autonomi på europeisk nivå”. Bland annat skall EU få ett eget militärt högkvarter och ett program för forskning och teknologiutveckling. Han har också föreslagit en ”buy European act”.

Den europeiska gränspolisen bör förstärkas.

Anmärkning; i franskt språkbruk betyder strategisk autonomi bl a en stark underrättelsetjänst som tillåter egen analys och beslut samt givetvis egna medel för att kunna agera.

Macron är alltså inte främmande för ett Europa ”med flera hastigheter” där de som vill fördjupa samarbetet, inte minst inom försvarssamarbetet, kan gå före. Detta program blir lättare att genomföra nu när den eviga stoppklotsen Storbritannien är ute ur leken.

Men detta program står inte i motsats till vikten av fortsatt integration i Nato. Tvärtom ser han EU och Nato som parallella organisationer. Nato har de militära resurserna medan EU har de ekonomiska styrmedel, som krävs för en aktiv försvarspolitik. ”Trumpismen” gör att Europa måste kunna stå på egna strategiska ben.

Här bör nämnas att Frankrike har ett nära samarbete med, främst, USA när det gäller bekämpningen av DAECH. Det franska hangarfartyget, som nu är på översyn, har varit helt integrerad i amerikanska flottstyrkor i Indiska Oceanen och franska chefer har också fört befäl över hangarfartyg från US Navy. Med Storbritannien finns ett allt närmare samarbete inom ramen för överenskommelsen från 2010 som går under namnet Lancaster House.

Politiken gentemot arabländerna och Medelhavet bör utgöra kärnfrågor för fransk diplomati men också, eller framför allt, för Europas politik; speciellt nämns ett närmare samarbete med Algeriet och Egypten. Frankrike bör vidare återfinna sin plats som aktör i Mellersta Östern; särskilt i syfte att bidra till en lösning av krisen i Syrien. Macron säger i en intervju (Le Figaro 22/6) att han kan tänka sig unilaterala franska insatser om en av två ”röda linjer” överträds: användning av kemiska vapen och om humanitära organisationer hindras (definition?) i sitt arbete.

Frankrike fortsätter att vara engagerat i Libanon. Öppningen mot Iran bör fortsättas om atomöverenskommelsen från 2015 respekteras och om Iran bidrar till regional stabilitet.

Macron vill ha en samordnad europeisk insats för att stabilisera Libyen.

Det är tydligt att kraven för ett turkiskt medlemskap i EU inte uppfylls och utvecklingen i detta land leder knappast till en förbättring. Europa bör dock inte stänga dörren för Turkiet.

Israels säkerhet är en oföränderlig princip liksom den palestinska statens legitimitet. Frankrike bör söka efter en  lösning som ger en rättvis och långsiktig fred, som gör att de två staterna kan existera tillsammans i fred.

Ett omfattande partnerskap bör ingås med Afrika. Frankrike kommer fortsatt att försöka spela en stabiliserande roll i Sahel, särskilt då i Mali.

Försvarspolitik

Försvaret behöver stärkas. Försvaret är en politisk prioritering vid sidan av utbildningsväsendet, den inre säkerheten och rättsväsendet. Målet är 2% av BNP 2025, vilket många betraktar som lågt givet att 2% redan idag är normen i Nato och EU. Samtidigt är detta realistiskt givet Frankrikes stora ekonomiska problem. Man bör också komma ihåg att försvarsbudgeten traditionellt varit underfinansierad.

Här kan valet av ny försvarsminister inge farhågor. Florence Parly har tillhört Socialistpartiets vänsterflygel och är expert på budgetfrågor. Däremot har hon ingen erfarenhet av försvaret; en fransk Tolgfors? Eller, spekuleras det, kommer hon att använda sina kunskaper i kommande slagsmål med Bercy (finansdepartementet). Den 6 juli deklarerade emellertid budgetministern (min översättning) att försvarsdepartementets budget kommer att ökas trots ett allmänt sparmål för regeringen om 4 – 5 miljarder €.  ”Våra militärer har sedan länge levt med bristande resurser. Detta innebär inte att det inte skulle gå att genomföra reformer. »” Men denna dag (10 juli) har finansdepartementet föreslagit en besparing på försvarsbudgeten om 850 M€! Den som lever får se…

En viktig budgetteknisk fråga i sammanhanget är hur försvarsmaktens pensioner skall räknas – innanför eller utanför 2%-målet?

Att Macron tar sin roll som överbefälhavare på allvar är tydligt inte minst genom den militärparad han anordnade på Champs Elysées i samband med att han tog över presidentskapet och därmed blev ”chef för försvarsmakten” (chef des armées).

En ny vitbok (motsvarar vår rapport från försvarsberedningen) skall tas fram som grund för nästa försvarsbeslut för åren 2019-2025. Detta skall möjliggöra högre tillgänglighet och en snabbare omsättning av föråldrad materiel. Prioriteringarna är:

  • Cyberförsvar;
  • Underrättelsetjänst, bl a skall en koncentration ske av resurserna i syfte att öka förmågan att bekämpa terrorism;
  • Tankningsflygplan;
  • Ytfartygsflottan (bl a patrullfartyg och studier för nästa hangarfartyg mot 2040) ;
  • Drönare;
  • Satelliter;
  • Bibehållen numerär.

Macron vill skapa någon form av kortare värnplikt om, kanske, en månad. Dess huvudsyfte skall vara att stärka relationen medborgare-stat, medborgare-försvar och den strategiska uthålligheten. Den beräknade kostnaden om 2-3 Md € skall ligga utanför försvarsbudgeten men organiseras genom försvarsmakten och gendarmeriet.

Den operativa reserven skall ökas till 85 000 reservister från försvarsmakten, gendarmeriet, brandkårerna, polisen och civilförsvaret.

Kärnvapenavskräckningen skall bevaras och moderniseras. Den är ”ett nyckelelement i vår strategiska autonomi avseende beslut och insatsers genomförande. Försvarsmakten skall vara i stånd att försvara nationens existens, vilket utgör kärnvapnens existensberättigande. Macron har i detta sammanhang påmint om att vissa stater – läs Ryssland och Nordkorea – ”inte tvekar att använda sina kärnvapenstyrkor i syfte att demonstrera och hota”.  Under sin mandattid kommer han att ta de beslut som är nödvändiga för att bibehålla de två komponenterna i kärnvapenarsenalen: de ubåtsburna och de luftburna.

Operation ”Sentinelle” (militära patruller på gator och torg samt särskilt utsatta platser som järnvägsstationer; idag är närmare 10 000 man insatta i denna operation) skall anpassas till hotet från terrorismen utan ”all dogmatik”. Eftersom Frankrike, liksom Europa i övrigt, har drabbats av upprepade attacker den senaste tiden blir nog en anpassning nedåt svår även om detta är en verksamhet med tveksam effekt. Lagarna skall anpassas så att det nuvarande undantagstillståndet skall kunna tas bort i november. Praktiskt innebär detta att många av undantagstillståndets bestämmelser permanentas.

Macron förefaller vilja begränsa antalet internationella insatser (OPEX). Sådana operationer skall bara genomföras när alla andra möjligheter prövats och det finns utsikter till framgång.

(Försvars-)Industripolitik

Frankrike måste reindustrialiseras för att återfinna sin strategiska autonomi. Det är också nödvändigt att öka säkerheten avseende tillflödet av varor och resurser. Reindustrialiseringen skall möjliggöra ett ökat oberoende speciellt vis-à-vis USA. Samtidigt krävs en konsolidering av försvarsindustrin.

Forskning och utveckling behöver stärkas. Mindre och medelstora företag spelar här en huvudroll.

Maritim politik

Som bekant (?) utgör havet människans framtid. Frankrike med världens näst största ekonomiska zon – 11 Mkm2 – har här en enorm potential som dock hittills inte tillvaratagits. Men havet har ett särskilt avsnitt i Macrons program. Inte minst krävs en verklig maritim strategi. Vidare krävs ett starkt ökat samarbete mellan företrädare för de olika maritima frågorna (energi, transport, turism…). Alltför länge har den maritima politiken saknat en klar vision samtidigt som koordinationen mellan olika aktörer, privata som statliga, har varit otillräcklig. Men mot denna bakgrund saknar många i den maritima näringen en sammanhållande minister. Å andra sidan är den nye premiärministern, Édouard Philippe, före detta borgmästare i hamnstaden Le Havre…

Idag representerar den maritima ekonomin 14% av Frankrikes BNP: tre gånger så mycket som bilsektorn. Ändå görs alldeles för lite för att på bästa sätt utnyttja det maritima området. Av Frankrikes import kommer 85% över havet men bara 1 container av två kommer till en fransk hamn. Här krävs en nationell hamnstrategi som sammanhåller de stora hamnarna med de sekundära och decentraliserade.

Macron kommer också att stödja utvecklingen av marin förnyelsebar energi i syfte att nå de bestämda målen för energitransformering och för att skapa en fransk industri på området.

Frankrike skall förbättra utnyttjandet av sina strategiska marina resurser speciellt inom områdena bioteknologi och jordmetaller – vilket måste innebära en satsning på gruvdrift under vattnet.

Vidare skall den marina forskningen stärkas, skyddet av den marina biodiversiteten ges speciell uppmärksamhet. Allmänt skall statens marina aktörers roll och medel stärkas i syfta att bättre kontrollera det marina området och dess rikedomar.

 Avslutning

Valen är nu över. Nu gäller det att leverera. Kommer Macron att lyckas? Hans stora problem kommer att utgöras av den yttersta vänstern och fackföreningarna som har förmåga – och ofta visat vilja – att störta Frankrike i kaos. Om han misslyckas då kommer nog nästa presidentval år 2022 att stå mellan ytterlighetspartier till höger och vänster med svåra konsekvenser bl.a. för Europa. Men om han lyckas finns möjligheter till en ny ”vår” för Europa.

Även denna utveckling kan dock innebära problem för ett Sverige där en saklig debatt om Europa saknas. Var placerar sig Sverige i ett Europa med fler hastigheter? Sverige kan inte ingå i Europas kärna utan att vara med i euron. Men ingen svensk regering torde vilja lyfta på locket till denna infekterade fråga. Vår ljumma inställning till europeiskt försvarssamarbete kan också medföra problem. Macron torde vara helt oförstående för den svenska synen att EUs försvarspolitik är begränsad till krishantering och därmed är förenlig med svensk ”alliansfrihet”. Inte heller torde den svenska försvarsbudgetens låga nivå framkalla någon entusiasm. Den torde i stället uppfattas som att Sverige inte är berett att ta ansvar för sin säkerhet och än mindre för Europas. Vilket tyvärr är sant.

Ett orosmoln är att Sverige aktivt bidragit till FN-konferensen om förbud mot kärnvapen. Visserligen kommer detta internationella förbud inte att leda till nukleär avrustning i denna tid när kärnvapnen tvärtom fått ökad aktualitet. Men det svenska aktiva deltagande kan leda till konfrontation med inte bara Frankrike – se ovan – utan för oss viktiga stater som USA och Storbritannien. Ett strategiskt självmål! Dessutom är skulle en värld utan kärnvapen inte bli en fredligare värld utan tvärtom.

Sammantaget finns det en stor risk för ett dubbelt utanförskap: utanför såväl Nato som EUs försvarspolitik samtidigt som vi helt saknar strategisk autonomi. Hittills verkar den svenska lösningen vara att placera sig under USAs beskydd. Det kan visa sig vara en mycket farlig politik.

 
Kommendör Lars Wedin är ledamot av KKrVA och KÖMS samt korresponderande ledamot av Académie de marine. Han är redaktör för Tidskrift i Sjöväsendet.