Vi lever i en tid när kriget är närvarande, och förberedelser för alla är mer aktuella än någonsin. I detta är det vanligt att prata om prepping. Att förbereda sig är självklart bra. Så långt är alla överens. Men hur vi gör det och vad vi tror att vi förbereder oss för är centralt. I detta kan vissa delar av den överdrivna prepping-kulturen vara mindre bra men även rent kontraproduktiv.
Men låt oss ta det från början. Prepperkulturen som vi känner den idag växte huvudsakligen fram under 1950-talet. Rädslan att ett fullskaligt kärnvapenkrig skulle leda till världens undergång och social kollaps pressade många att vidta åtgärder för sin överlevnad. Den mer extrema formen brukar benämnas för survivalism där planeringen inför domedagen blir en del av personens identitet och de praktiska förberedelserna för att vara oberoende från samhället blir mer omfattande (till exempel personliga bunkers och murar mot världen utanför). Det finns dock två fundamentala brister och begränsningar i denna prepping-kultur.
Den är dystopisk och utgår från domedagsscenarier där samhället vi bor i eller hela världen går under. Men det är en stor myt att samhällen skulle falla sönder i anarki och laglöshet vid svåra påfrestningar. Tvärtom har de en makalös förmåga att anpassa sig och överleva även de mest fruktansvärda påfrestningar, ofta långt bortom vad vi är kapabla att föreställa oss. Även i fall där människans hemskaste vapen använts. I bombningen av Hiroshima dödades den ordinarie borgmästaren. Men stadens vice borgmästare tog snabbt över, inledde omedelbart arbetet med räddning och röjning samt att återupprätta sambandet med världen utanför. Redan 10 dagar senare rapporterade han att det militära skeppsvarvet i staden hade återupptagit 70 procents produktion. Kraftiga vapen leder självklart till ett fruktansvärt mänskligt lidande. Det får aldrig förringas eller förskönas. Men samhällen under påfrestningar faller inte sönder i social kollaps, de återhämtar sig även efter de mest krävande prövningar just på grund av den mänskliga förmågan att arbeta tillsammans för ett högre syfte.
Den är individualistisk. Bilden av den ultimata preppern är ofta någon som stänger grindarna och isolerar sig helt från världen runt omkring och fungerar helt självförsörjande utan behov att interagera med någon överhuvudtaget. Även balanserade inslag om prepping brukar ha titlar som ”Så klarar du dig ensam”. Att kunna klara sig utan att vara en belastning för andra är självklart något bra. Men en isolationistisk syn på hur man gör det kommer att vara direkt kontraproduktivt. I själva verket är avskildhet det dummaste sättet att försöka överleva på. I populära överlevnadsserier som Alive kämpar deltagarna om vem som kan överleva längst ensam i vildmarken just eftersom det är oerhört svårt, inte bara rent hantverksmässigt utan framförallt mentalt. Även för de mest fullfjädrade överlevnadsexperter blir den mentala påfrestningen till slut övermäktig. Intellektuell och mental understimulering under längre tid är rent psykologiskt nedbrytande och ger människor få alternativ än att fly in i sina egna tankar vilket ofta leder till ökad ångest och depression. Det är just därför människor som bor ensamma är en särskild riskgrupp under katastrofer och krig. I svåra situationer är det helt enkelt naturligt att vilja mötas tillsammans med andra människor, både för att dela den faktiska bördan som situationen medför men även underlätta den mentala anpassningen.
Den stora faran är att vi befäster orealistiska bilder av hur människor och samhällen möter kriser och krig. Samhällen faller helt enkelt inte sönder i anarki och människor flyr inte i panik. Tvärtom tenderar individer att enas för kollektivets bästa. Krigshistorien bjuder otaliga exempel på detta. Ett av de tydligaste är The Blitz och terrorbombningen av London. Samhället led självklart fruktansvärt. Men det överlevde både för att samhällets strukturer att hantera svåra påfrestningar fanns på plats, men framförallt att människor slöt upp och samarbetade för stadens bästa.
För att vara tydlig: En individuell beredskap är självklart bra. Men att överleva kriser och krig handlar inte om att stänga in sig i källaren och äta konserver. Det handlar om att du skall fortsätta att kunna leva ditt liv och gå till ditt jobb, men dessutom ha kapacitet kvar att hjälpa andra i tryggheten att du nog ändå har något att äta när du kommer hem på kvällen. I detta är det ofta mer produktivt att lära känna de där grannarna man normalt bara artighetshälsar på än att köpa ännu mer konserver.
Det finns absolut sunda delar i subkulturerna. Många som betecknar sig som preppers eller skrivit böcker om ämnet skulle också säkerligen hålla med om betydelsen av samarbete och socialt stöd och se detta som en naturlig del i begreppet. I många fall är det just en god individuell beredskap som skapar möjligheten för dig att inte vara en belastning utan tvärtom gör det möjligt att vara en tillgång för andra runt omkring dig. Men som så ofta får tyvärr de extrema delar av subkulturerna störst uppmärksamhet.
Så vad vill jag säga? Vi ska absolut behålla och förstärka de positiva delarna i att öka varje persons beredskap. Men vi behöver dock utmana den populära bilden av individualisten som överlevde domedagen som någon form av gyllene standard för dessa förberedelser.
