Det finns maritima storheter som i det närmaste är oföränderliga. Ett exempel är att havet är en betydelsefull transportled. Ett annat att farlederna till sjöss i stort sett är desamma även om nya gränser ritas in på en karta. Detta eftersom sund och grund styr vägvalen. Däremot kan geopolitiken[1] ändras snabbt när gränser flyttas eller om allianser och nationella intressen skiftar, vilket leder till att säkerhetspolitiska sanningar och slutsatser behöver omprövas i samma takt. Ett intressant fall är hur synen på Öresund och Bälten har förändrats under de senaste 30 åren.

Östersjön är ett av världens mest trafikerade hav. I varje givet ögonblick är c:a 4 000 fartyg på väg till eller från Östersjöhamnarna. Dessutom korsas havsbottnen av ett stort antal pipelines och undervattenskablar. Den absoluta lejonparten av denna trafik är helt fredlig, men det kommersiella värdet är högt och betydelsen av att varorna kommer fram är stor. Framför allt beror behovet av en ostörd sjötrafik på att råvaruexporten är en viktig del i flera av Östersjöländernas statsbudgetar. Dessutom undviker industrin och samhället i övrigt dyra lager utan istället förväntar sig sina förnödenheter ”just-in-time”. Ryssland har mycket att tjäna på att denna trafik fortsätter och att västvärlden fortsätter betala för energin. Sannolikt dämpar dessa ekonomiska flöden viljan att eskalera en spänd situation till krig.

Under det kalla kriget ansåg Sverige strikt militärt att Öresund och Bälten var utlopp genom vilka den sovjetiska flottan skulle tränga ut när den var klar med sina uppgifter i Östersjön, för att förstärka den norra marinens strid i Atlanten. Den röda pilen var riktad ut genom förträngningarna och det fanns planer på att förvägra Sovjetunionen denna möjlighet. I dessa farvatten ligger det fortfarande kvar stora mängder sjöminor från de två världskrigen. Det är ett tydligt tecken på att motsvarande strävan, att korka igen de tre sunden för att hindra passagen för örlogs- och handelsfartyg, fanns även tidigare och hos fler länder än Sverige.

Sovjetunionens kollaps, de baltiska ländernas självständighet samt omsider Natoanslutningen av Estland, Lettland, Litauen, Polen och de östra delarna av Tyskland har ritat om kartan. Ryssland är tillbakaträngt, men har stormaktsambitioner vilka än så länge realiserats huvudsakligen genom annekteringar i Kaukasus, av Krimhalvön och i östra Ukraina. Kanske finns det ryska planer även för Östersjöområdet. Militärgeografiskt, historiskt och kulturellt ser Estland, Lettland och Litauen ut att vara särskilt utsatta. Natos vilja att försvara sina baltiska medlemsstater märks på flera sätt: Alliansen har frambaserat stridsflyg till Baltikum för att kunna genomföra Baltic Air Policing. Det finns förlagrad materiel och marktrupper på plats. Medlemsstaternas örlogsfartyg uppträder oftare och oftare i Östersjön. Om några veckor inleds dessutom Defender 2020, den största Natoövningen sedan det kalla krigets dagar, där en amerikansk armédivision kommer att skeppas över Atlanten för att förstärka de europeiska Natoländernas marktrupper.

Ett försvar av Baltikum kräver att fler Natoförband kommer på plats och att dessa kan försörjas. Nato har genom Polen landgräns till Litauen, men den är bara 100 km lång och korsas av ett fåtal vägar och bara av en järnväg. Med enkla medel kan man försvåra eller i alla fall fördröja Natos möjlighet att förstärka och försörja sina trupper i de baltiska staterna. Mer omfattande mekaniserade strider kräver dessutom att stora mängder tung ammunition, bränsle och andra förnödenheter förs fram till de stridande förbanden. Det är troligt att Nato kommer att försöka försörja sina trupper i Baltikum även sjövägen. Ingenstans mellan Storbritannien eller USA:s östkust och de baltiska hamnarna är farlederna så trånga som genom de tre Östersjöinloppen och det kommer att vara nödvändigt att hålla dem öppna om en säker försörjning av de baltiska staterna sjövägen ska komma till stånd.

De geopolitiska förhållandena i vårt närområde har således förändrats sedan Sovjetunionens sammanbrott och den militära pilen genom Öresund och Bälten kan sägas ha bytt både färg och riktning. Frågan är hur denna förändring påverkar våra säkerhetspolitiska slutsatser. Även om ingen vet hur vår nästa väpnade konflikt kommer att se ut, finns det mycket som talar för att den svenska marinen av idag endast klarar av en operation i ett begränsat geografiskt område. Den volymökning som föreslås i KKrVA:s KV21 eller i KÖMS ”En Marin för Sverige” skulle däremot innebära att Sverige på egen hand kan försvara sig i Östersjön samtidigt som Östersjöinloppen kan hållas öppna för vänligt sinnad sjötrafik – eller korkas igen för att hålla en fiende inne eller ute.

Under maj månads försvarsmaktsövning ”Aurora 20” är detta geopolitiska resonemang tänkt att tillämpas i praktiken. Ett av marinens övningsmoment handlar om att hålla Öresund öppet, så att örlogsfartyg från några av våra partnerländer kan ta sig in i Östersjön för att förstärka försvaret till sjöss.

Per Edling är kommendör och chef för Tredje sjöstridsflottiljen.

Not

[1] Geopolitik är en vetenskaplig disciplin som försöker förklara historiska, sociala och politiska skeenden utgående från geografiska förhållanden. Termen definierades 2016-02-08 här på KKrVA:s blogg av ledamoten i avd 6 Mike Winnerstig.

Mer av samma författare