När man idag blickar ut över Europas och den demokratiska världens huvudstäder kan man konstatera att de flesta staterna i denna gemenskap styrs av hyggligt kompetenta personer. Men finns det någon som redan nu skulle kunna kvalificera sig för att överskrida den svårdefinierade gränsen till kategorin statsman eller statskvinna? Oftast blir begreppet ”statsman” ett epitet som tilläggs någon av historien, men ibland även mitt i en gärning. Det krävs också att vederbörande också i någon form verkar på den internationella scenen. Emmanuel Macron har uppenbarligen sådana aspirationer, men är på hemmaplan alldeles för omstridd för att – i alla fall ännu och före nästa års presidentval – kunna komma ifråga. Skulle han vinna återval nästa år, vilket väl ändå är sannolikt, kommer hans roll inom EU att förstärkas, i synnerhet som Angela Merkel, som dominerat europeisk politik i mera än 15 år, lämnar makten efter höstens val. Hon har haft ett ”safe pair of hands”, men anses alltför försiktig och kompromissinriktad för att förtjäna benämningen statskvinna. Italiens premiärminister Mario Dragi, tidigare respekterad chef för Europeiska Centralbanken ECB, har kanske ämnet i sig men verkar i en politisk miljö som knappast tillåter honom att utveckla sina uppenbarligen betydande talanger. Joe Biden är alltför ny för att man skall diskutera frågan. Ursula von der Leyen har haft en ganska knackig start som EU-kommissionens ordförande. Och Boris Johnson slutligen är knappast en politiker som någon skulle komma på tanken att pådyvla statsmannaegenskaper. Mera om honom nedan.
Samtidigt är det uppenbart att EU och den demokratiska gemenskapen överhuvudtaget formligen ropar på politiker som skulle kunna höja sig över den dagliga agendan, ingjuta ett nödvändigt mått av optimism som kan förändra kursen hemma och ibland utomlands. EU står inför stora problem, pandemins främst ekonomiska effekter som ökat obalansen inom unionen, utvidgningen åt öster- och sydost, förhållande till Putins Ryssland, Kina och USA. Särskilt sedan bankkrisen kring 2010 har demokratin tappat mark och banat väg för populism. Enkla lösningar på komplexa problem portioneras ut och möter gensvar i de allra flesta demokratiska länder. Konspirationsteorier och enfrågepartier florerar. Många medborgare tycker att de vanliga politikerna lämnar trötta svar och längtar efter förklaringar. Det finns som David Brooks nyligen skrev i NYT (23-24/4 2021) risk för att illiberalismen utvecklas till nihilism, till att man inte tror på någonting och som kompensation söker den starke mannen.
Det brukar sägas att tillfället gör mannen eller kvinnan, att i politiskt besvärliga situationer dyker det upp nya krafter som hittar rimliga lösningar, eller i alla fall kan antyda lösningar som verkar trovärdiga och möter gensvar. Det finns många exempel på sådana ”ödets män” och några kvinnor som betytt en ny inriktning och i alla fall början på en väg ut ur den aktuella krisen. Det finns givetvis också exempel på situationer då personen tvärtom gör tillfället, då en politiker med en egen och en till synes trovärdig agenda lyckas skapa stöd för sin linje och ta över den politiska agendan trots att det kanske inte råder någon akut allvarlig kris.
Ovanstående tämligen banala anmärkningar har bl a föranletts av läsningen av en nyutkommen bok av den brittiske diplomaten och EU-tjänstemannen Robert Cooper. Denna har den något besynnerliga titeln ”The Ambassadors” – besynnerlig därför att framställningen egentligen inte så mycket handlar om diplomater utan huvudsakligen om politiker som under de senaste fem hundra åren på ett avgörande sätt bidragit till att forma det internationella systemet.
Rober Cooper börjar sin bok med Machiavelli som förvisso var diplomat i Florens och familjen Medicis tjänst och slutar med två andra diplomater, Frank Foley och Chiune Sugihara som trots modesta positioner i respektive lands utrikestjänst, Storbritanniens och Japans, gjorde avgörande insatser för att rädda europeiska judar undan Förintelsen. Däremellan tar författaren upp välbekanta namn som Richelieu och Mazarin, Talleyrand som var mera politiker än diplomat (men faktiskt, i 80-årsåldern, var Frankrikes ambassadör i London på 1830-talet), Ernest Bevin, George Marshall, Dean Acheson, George Kennan, Henry Kissinger, Jean Monnet, J F Kennedy, men också den för svenskar säkert okände danske politikern Erik Scavenius och bättre kände finländaren J K Paasikivi, och de tyska politikerna Konrad Adenauer, Willy Brandt och Helmut Kohl.
Robert Coopers urval är väsentligen ganska väntat, men kan i enskildheter te sig subjektivt. Det finns ju andra namn som man skulle kunna infoga i hans lista över personer som antagit utmaningar och gjort avgörande insatser för lösningen på eller i alla fall regleringen av svåra utrikespolitiska problem. Otto von Bismarck, 1920-talets tyske utrikesminister Gustav Streseman, Jacques Delors, president i EU-kommissionen 1985-1995, är några namn man kan tänka på. Winston Churchill och Charles de Gaulle var kanske alltför kända för att komma med i Robert Coopers bok.
De flesta av Robert Coopers ”ambassadörer” är alltså välkända och karaktären av deras diplomatiska insatser likaså. Machiavelli hjälpte inte bara sin furste att manövrera i den komplicerade italienska miljön med alla dess småstater utan lämnade också skriftliga anvisningar för framtiden. De, särskilt ”Fursten”, läses ännu idag vid de flesta västerländska universitet. Detsamma kan sägas om Kissinger som ännu idag, närmare 98 år gammal, fungerar som konsult. Kardinalerna Richelieu och Mazarin styrde åt sin kung Frankrikes kurs under det turbulenta 1600-talets mitt och det trettioåriga kriget. Talleyrand, som under sin karriär bytte ståndpunkter och herrar många gånger, gjorde sin avgörande insats efter Napoleontiden då han lyckades uppgradera det besegrade Frankrike till en med segrarmakterna jämbördig partner. Ernest Bevin, George Marshall, Dean Acheson och George Kennan bidrog i hög grad till att forma den västeuropeiska säkerhetsstruktur som kom att fungera till det kalla krigets slut. I denna process spelade också Jean Monnet en stor roll. Denne idérike affärsman och byråkrat låg ju bakom vad som nu är EU. Västtysklands integration i Västeuropa och sedermera återförening med DDR styrdes av några målmedvetna tyska politiker. Henry Kissingers namn är ju hög grad omstritt men hans insatser för vapenstillestånden mellan Israel och några av dess fiender efter Oktoberkriget 1973 respektive för öppningen mellan USA och Kina i början av 1970-talet är oomtvistade.
Till de mera överraskande namnen i Robert Coopers galleri hör Erik Scavenius, J K Paasikivi, Frank Foley och Chiune Sugihara. Erik Scavenius var ursprungligen karriärdiplomat, sedermera folketingsledamot för Radikale Venstre. Han var utrikesminister under både första och andra världskriget. Hans insatser för Danmark, särskilt förstås under den tyska ockupationen då landet behöll sina institutioner och i princip sin suveränitet, är ännu idag omdiskuterade, men tydligen föremål för Coopers respekt (jfr min uppsats om Scavenius i Statsvetenskaplig Tidskrift 2020:1). J K Paasikivis roll för bevarandet av Finlands suveränitet under farans år på främst 1940-talet är rätt känd för många äldre svenskar. Han – och hans företrädare som statschef, C G Mannerheim – tillhör idag de få finländare som i hemlandet står över nästan all kritik.
Frank Foley och Chiune Siguhara var förvisso anställda i diplomatisk tjänst. Foley var före krigsutbrottet en underordnad tjänsteman på visakontoret vid den brittiska ambassaden i Berlin som mot alla regler utfärdade tusentals visa till tyska judar som ville lämna det nazistiska Tyskland. Sugihara var en – kristen – japansk konsul i Kaunas i Litauen, i realiteten som ryskkunnig av den militära underrättelsetjänsten utsänd för att hålla kontroll på sovjetiska trupprörelser i västra Sovjet. De skulle kunna få betydelse för risken för krig mellan hans land och Sovjet. Han använde sin status för att utfärda över 5000 viseringar till polska och litauiska judar i det av tyskarna ockuperade Litauen. Dessa medförde att många kunde fly österut genom Ryssland.
Vad har då de flesta av de synbarligen disparata personligheterna i Robert Coopers bok gemensamt? Hade de egenskaper som verkar saknas i dagens politiska ledarskikt? Och kan man på något sätt förutsäga att en viss politikertyp kommer att handla i en viss riktning? Man kan kanske gå tillbaka till en på sin tid omtalad bok, som ledamoten Nils Daag erinrade om på dessa sidor (11 april 2017). Den amerikanske historikern James David Barber publicerade för nära ett halvsekel sedan sin ”Presidential Character”, där han ur psykologisk synvinkel söker typbestämma innevånarna i Vita Huset. Barber utgår från de två motsatsparen aktiv-passiv respektive positiv-negativ och får alltså fyra personlighetstyper: aktiv-positiv, aktiv-negativ, passiv-positiv och passiv-negativ. Dessa typer har givetvis inga skarpa avgränsningar och går ibland in i varandra. Men som en grov indelningsmekanism är Barbers kategorier ändå intressanta. Adjektiven ”aktiv” och ”passiv” behöver knappast någon förklaring. Med ”positiv” menar Barber just att vissa personer har en optimistisk hållning, ett mått av självförtroende och trygghet i sig själv. Den ”negativa” personlighetstypen är osäker, stridslysten och benägen att tillskriva de politiska motståndarna alla misslyckanden.
Om man relaterar de fyra personlighetstyperna till 1900- och 2000-talens amerikanska statschefer är de mest namnkunniga av de närmast aktivt positiva de båda Roosevelt, Truman, J F Kennedy, Bill Clinton, Barack Obama, alla handlingsorienterade Demokrater med en tydlig agenda. Till de passivt positiva kan man räkna Republikanerna Ronald Reagan, de båda Bush. De var alla vinnande personligheter med en optimistisk framtoning men också styrd av övertygelsen om att statens roll måste hållas i schack och USA:s roll i världen begränsas. Till de aktivt negativa kan man föra främst Woodrow Wilson, Richard Nixon och Donald Trump, också handlingsorienterade men med en uppenbart komplexfylld personlighet och misstro mot omvärlden. Att hitta någon passivt negativ amerikansk president är inte alldeles lätt om man inte räknar dit Calvin Coolidge. Barber hänför dock Dwight Eisenhower, med sin pliktkänsla och negativa hållning till politiken, till denna kategori.
De flesta i Robert Coopers persongalleri i ”The Ambassadors” skulle nog hamna i den aktivt-positiva kategorin. Men de båda nordiska representanterna, Erik Scavenius och J K Paasikivi, kan lättast stoppas in i den passivt-negativa personlighetstypen, två politiker som r e a g e r a d e på vad som hände i omvärlden och, med en tydlig ledstjärna, sökte bevara den nationella självständigheten så gott det gick, men i övrigt föredrog att ligga lågt. I deras respektive situation fanns det dock knappast utrymme för någon annan linje. Det var uppenbarligen något annorlunda att vara utrikesminister i det lilla och ockuperade Danmark eller statsminister och president i det av Sovjetunionen trängda Finland på 1940- och 1950-talen än att vara chef för USA:s State Department med supermaktens alla diplomatiska, ekonomiska och militära resurser. Men i Robert Coopers ögon visade Scavenius och Paasikivi, liksom på sin tid Talleyrand, hur man trots ett politiskt underläge kunde manövrera för att värna sina mål. Och Foley och Sugihara visade ett personligt mod utöver det vanliga.
Hur skall man karaktärisera dagens västeuropeiska politikergalleri? Emmanuel Macron skulle nog passa in i den aktivt positiva gruppen, men har i vissa avseenden visat sig inte kunna hantera den franska och europeiska politiska verklighet han vill styra. Angela Merkel skulle sannolikt kunna avbildas som en vanligen passivt positiv politiker, försiktig och kompromissbenägen men utan önskan att, i alla fall synligen, låta Tysklands ekonomiska resurser fälla avgörandet. Ibland har hon dock, som under flyktingkrisen 2015 och med beslutet att avveckla kärnkraften, visat prov på stor beslutsamhet. Mario Dragi verkar liksom Macron i en svårmanövrerad inhemsk inrikespolitisk situation som begränsar deras manöverutrymme. Ursula von der Leyen skulle också snarast ses som aktivt positiv, vilket hennes agerande under pandemin vittnar om. Men har hon den nödvändiga politiska tyngden?
Boris Johnson, slutligen, är ett udda inslag i bilden. Den brittiska pressen ägnar mycket spaltutrymme åt att fundera över hur det kan komma sig att Boris, eller BoJo som han mestadels kallas, oavsett vad som händer med hans komplicerade privatliv, med ryckig pandemihantering, mycket höga sjuk- och dödstal, kunnat bevara ett mått av popularitet. I kommunalvalen i maj i år vann hans parti, liksom i parlamentsvalen i december 2019, en överraskande klar seger över labour och dessutom ett fyllnadsval i en valkrets i norra England, Hartlepool, som i mera än ett halvsekel innehafts av labour. Han har emellanåt gett uttryck för en aktivt positiv läggning, visat långtgående ambitioner när det gäller klimatfrågan, landets nedgångna infrastruktur och obalansen mellan London och landet i övrigt. Men hittills har agendan dominerats av Brexit och pandemin.
Boris Johnsons kvickhet, formuleringsförmåga och uppenbara förtjusning i ämbetet tilltalar tydligen många. Särskilt om man jämför honom med oppositionens ledare, Keir Starmer, f d åklagare, som anses träaktig och byråkratisk. Då ter sig Boris Johnson som en mera naturlig ledare, liksom många i denna position fostrad vid Eton och Oxbridge. Men steget från till att bli en statsman ter sig idag mycket långt. Skulle, vilket ju inte är omöjligt, Boris Johnson komma att presidera över en upplösning av den nu mer än 300 år gamla unionen mellan England och Skottland lär han nog snarast hamna i skamvrån.
