Utvecklingen i vår omvärld och inte minst osäkerheten kring västs sammanhållning i stöd för en positiv utveckling i Ukraina oroar. Rysslands framgångar med destabilisering av väst inte minst i USA inför presidentvalet gör att vi måste tänka långt bortom nuvarande prognoser och planering. Det är ingen omöjlighet att vi står i en totalt ny och ”oväntad” situation redan 2025. Detta måste vi förbereda oss och planera för.
För Sverige är plan A ganska given, vi kommer in i ett stabilt Nato, kriget i Ukraina drar ut på tiden men Ukraina håller ställningarna eller avancerar. Vi baserar vår säkerhetspolitiska omvärldsanalys och våra dispositioner från detta. Påvisa för Ryssland att totalförsvaret förstärks enligt plan bl a med drönare, dito vad gäller artilleri och luftvärn baserat på erfarenheterna på kriget i i Ukraina.
Plan B är också ganska given och liknar i stort plan A även om tidsschemat blir annorlunda. Vi kommer med i Nato, men först 2025. Kriget i Ukraina utvecklas sämre än väntat och beslutsamheten i väst minskar. Vi positionerar oss som i fall A men söker skapa en inre allians med Finland, Norge, Danmark och Storbritannien med ett ytterligare substantiellt stöd. Utrikespolitiskt blir fokus att hålla det västliga stödet till Ukraina så stabilt som möjligt, inte minst mot bakgrund av en eventuellt. ny president i USA. Det blir osäkrare än i plan A och vi måste vara beredda på snabba förändringar samt ytterligare stärka totalförsvaret.
Men så som världen nu utvecklar sig behöver vi utforma en plan C. Det är inte alls osannolikt att världsbilden utvecklar sig på ett helt annat sätt än i plan A/B och på ett för oss högst ogynnsamt sätt.
Ryssland håller ut, konsoliderar ställningarna i Ukraina, stärker sin militära förmåga men håller tillbaka ytterligare erövringsplaner i avvaktan på ny president i USA.
Ukraina behåller sin starka motståndsvilja men blir alltmer utsatt då stödet från väst minskar, vilket innebär att det kan gå illa om inte väst inkluderande USA kan enas kring en gemensam handlingsplan.
Den ryska propaganda- och destabiliseringsmaskinen vinner nya framgångar och västs beslutsamhet kring stöd till Ukraina eroderar.
Destabiliseringsaktiviteterna i Sverige tilltar med religiösa och etniska oroligheter i tillägg till gängvåld och infiltration av myndigheterna.
Den nya presidenten i USA ifrågasätter Nato vars enighet försvagas. Friktionen mellan Grekland och Turkiet ökar. Ungern och Slovakien opponerar sig kraftfullt mot Storbritanniens och Polens stöd för Ukraina. Norge och Danmark jobbar hårt för enigheten men med begränsad framgång. Sveriges ansökan om medlemskap drar ut på tiden. Nato befinner sig i ett i vänteläge på kopplat till vilket vägval USA kommer att ta.
Väst har ännu inte fått upp produktionskapaciteten tillräckligt vad gäller ammunition och vapen- Möjligheten att föra ett uthålligt krig samt att ge ett uthålligt stöd till Ukraina är fortsatt begränsat.
Ryssland och Kina blir mer handelspolitiskt aktiva, skruvar på och av gaskranarna liksom avseende leveranserna av kärnbränsle, chips och jordartsmetaller. Västs produktionsapparat påverkas negativt.
Ryska och kinesiska destabiliseringsinitiativ i Afrika och Sydamerika intensifieras och når framgång, flyktingströmmarna ökar.
Vi kan vid en sådan utveckling knappast räkna med ett solidariskt eller starkt väst som håller en gemensam linje. Vi är dessutom inte fullt ut inlemmat i det västliga försvarssamarbetet. En sådan utveckling kommer att ställa ytterst stora krav på såväl totalförsvaret som inre systemuthållighet och säkerhet.
Hur förbereder vi en plan som förbereder oss för att möta en skisserad utveckling?
Det första steget är att se verkligheten och acceptera att en högst oönskad utveckling är möjlig och att utforma scenarier baserat på detta samt att välja ett huvudscenario som bas för planering.
Nästa steg blir att tillsätta en planeringsgrupp med genomförandeuppdrag och börja arbeta. Arbetet handlar om att analysera var större stora praktiska utmaningar på samhället kan uppstå gällande exempelvis energi, livsmedel, transporter, utlandsförbindelser etcetera samt att värdera olika handlingsalternativ samt finansiering. Det gäller att implementera ett krismedvetande i civilsamhället, bland med myndigheter, företrädare för handel och industri, arbetsmarknadens parter, folkrörelserna m m. Diplomatin blir viktig för att mildra oönskade konsekvenser, utrikes-, handels- och säkerhetspolitiskt.
Att göra en plan är knappast utmaningen, problemet är snarare att bestämma sig för att denna eller någon annan högst oönskad utveckling av världspolitiken är möjlig och inte längre högst osannolik samt att en plan följaktligen behövs.
Författarens förhoppning är att någon (-ra) i statsförvaltningen redan sitter och funderar kring detta.
