Den ökade spänningen på koreanska halvön har satt ljuset på en av världens farligaste konflikter, som levt i ett vapenstillestånd i närmare 60 år. Nordkorea är mitt uppe i en ny runda av hot-förhandling-ekonomiskt understöd som närmast blivit en affärsmodell för det svårgenomträngliga landet.

Omvärldens medier är fulla med försök att förstå sig på hur nordkoreanerna tänker, i synnerhet den relativt oprövade diktatorn Kim Jong-un. Inte sällan förekommer spekulationer med drag av demonisering eller förlöjligande. Bägge alternativen är riskfyllda attityder, eftersom det försvårar analysen av vad ledningen kan tänkas vilja. Diktatorns far, Kim Jong-il, var förvisso en diktator med allehanda negativa attribut, men samtidigt omvittnat intelligent och kunnig i minsta detaljer. Gång på gång manövrerade denne på ett sätt att landet till slut blev en kärnvapenstat. Svårigheterna att förstå den nordkoreanska ledningen är en påminnelse om frestelsen att utgå från det egna tänkandet när det gäller att bedöma omvärlden. För vår del är det mest aktuellt i våra relationer med Ryssland.

Det är ingen slump att retoriken höjs just nu, eftersom det nordkoreanska militära systemet befinner sig i sin årliga vinterträningscykel. Denna börjar i december-januari och avslutas i mars-april med armékårs- och krigsmaktsövningar. Den nordkoreanska krigsföringsförmågan är alltså på sin årliga topp. De nyutbildade förbanden är nästan färdigtränade och massor med övningar pågår, vilket förkortar förberedelsetiden ifall de vill göra något allvarligt.

Jag har fått frågor på Twitter om tillståndet i den nordkoreanska krigsmakten. Jag bedömer att nordkoreanerna har tre respektfulla tillgångar. Landet har troligen en av världens största specialförbandsstyrkor som använts flitigt i olika operationer mot sydkoreanska mål de senaste decennierna. Nordkorea har också en dedikerad satsning på cyberoperationer, även om det är ett och annat frågetecken för graden av sofistikering. Men, kopplat till var i utvecklingen världen i övrigt befinner sig när det gäller cyberoperationer så kommer man långt med att organisera sig.

Artilleri- och rakettrupperna är det farligaste systemet som Nordkorea har. Med bedömningar kring 13 000 pjäser i olika kalibrar (Sverige 48 stycken som jämförelse), så är dessa vapen ett stort hot för det sydkoreanska samhället och dess krigsmakt. Huvuddelen av dessa finns i området närmast den demilitariserade zonen (DMZ) och de tyngre vapnen når Seoul. Vi kan anta att huvuddelen av förbanden kan transporteras och gömmas inom och mellan stora underjordiska system som landet har byggt. Dessa system innehåller med stor säkerhet enorma upplag av ammunition. Ett enklare överslag ger vid handen att Nordkorea vid ett fullständigt krigsutbrott skulle kunna avlossa flera miljoner (!) granater mot sydkoreanska baser och installationer bara under det första halvdygnet av en konflikt. Med hjälp av USA skulle Sydkorea återvinna jämvikten relativt snabbt och Nordkorea skulle förlora ett anfallskrig mot Sydkorea tio gånger av tio, om USA gick in med militär styrka.

Läget är lite mer prekärt denna gång, eftersom de bägge koreanska nationerna denna gång har nya ledare och Sydkorea har slutat att vända andra kinden till. Det är lätt gjort att se det nordkoreanska systemet som en monolit, men faktum är att landet fortfarande befinner sig under en makttransition från den avlidne diktatorn till den unge sonen. Det finns uppgifter om en maktkontrovers i november kring omstruktureringen av några av landets underrättelse- och säkerhetstjänster som ledde till öppen skottlossning i Pyongyang. Det är alltså fullt möjligt att de nordkoreanska tongångarna är kopplade till en strävan hos diktatorn att konsolidera greppet om landets militära apparat.

Scenariot med en statskupp eller revolt är en bortglömd variant i den svenska nyhetsbevakningen. En sådan har låg sannolikhet och mycket svåra konsekvenser jämfört med öppet krig som har en väldigt liten sannolikhet, men med extremt allvarliga konsekvenser. Jag har tagit del av två olika bedömningar kring en implosion av Nordkorea, vilka pekar på att omvärlden skulle vara tvunget att deployera som minimum en kvarts miljon soldater bara för upprätthålla ordning, skydda gränser och säkra de nordkoreanska massförsörelsevapnen. Det skulle innebära att det motsvarar de amerikanska maximala insatserna för Irak och Afghanistan samtidigt. I händelse av en stabiliseringsoperation på koreanska halvön skulle det tillgängliga och flexibla insatsförsvaret här hemma prövas hårt med önskemål om en substansiell insats. Det är svårt att se Sverige stå utanför en sådan insats med tanke på det politiska kapital vi investerat i konflikten. Vi är dessutom ett av de få länder i väst som Nordkorea har ordentliga relationer till.

Hur taxerar då omvärlden risken för ett förestående krigsutbrott? Relativt lågt får nog bedömningen bli, även om det amerikanska flygvapnet har gjort ett par uppmärksamade flygningar med såväl B-52 och B-2 över kring Sydkorea. Just den 15. mars flög både USA och Ryssland tunga bombflygplan med kärnvapenkapacitet kring den koreanska halvön. Det mest avancerade stridsflygplanet F-22 Raptor ska enligt nya uppgifter ha stationerats i Sydkorea för en övning. Jag bedömer att dessa åtgärder inte är riktade så mycket mot Nordkorea, utan istället för Sydkorea. Den amerikanska flottan följer nämligen den egna normalbilden med 49 % av fartygen insatta eller under gång. Tyvärr kan vi inte längre se läget för de amerikanska attackubåtarna som vi kunde när jag skrev om Nordkorea förra gången. Vi kan däremot se att USA har två hangarfartyg, Dwight D. Eisenhower och John C. Stennis kring i femte flottans område kring Mellanöstern.

Och det är där som de största indirekta riskerna finns. Omvärldens hantering av Nordkorea studeras noga av det iranska prästerskapet och dess säkerhetsetablissemang. Minsta flimmer i beslutsamheten rullar beslutskulan mot annonserandet av kärnvapengenombrott för teokratin. Ett sådant skulle vara destabilserande för regionen, och därmed för hela världen. President Obama var tydlig under sitt besök i Israel nyligen. Budskapet var att det går inte att omringa ett Iran med kärnvapen. Den amerikanske presidenten vet att ett Iran med kärnvapen skulle innebära en kärnvapenkapplöpning i regionen och en mycket mer osäker omvärld. Därför är det av vikt att i varje läge kunna avge ett balanserat svar på nordkoreanska provokationer. Beslutsamma svar som inger respekt i Teheran och Pyongyang, men inte samtidigt eskalerar konflikten eller utlöser en nordkoreansk kollaps.

Hur går det då? Eftersom Nordkorea nästan har talat in sig i ett hörn när det gäller retoriken, så gäller det för diktatorn att porträttera en seger som samtidigt sätter press på Sydkorea för en mjukare hållning framöver. Nordkorea försöker sig nu på den omöjliga ekvationen att genomgå en ekonomisk utveckling samtidigt som man sätter sin militarisering jämsides. Därför är den mest troliga utvecklingen att något begränsat sker som kan utropas som en reell framgång. Eftersom Nordkorea bytt angreppsmetoder mellan ubåtsattacker och artilleribeskjutningar, så kanske cyberattacker ligger nära till hands. Det blir svårare för en allt mer flaggviftande president, Park Geun-hye, i söder att svara på. Det skulle dessutom göra det möjligt för diktatorn att visa för sitt land hur framstående man är på nya fronter.

DN
SvD
Aftonbladet
Expressen
SR
DN
SvD
Aftonbladet
SR