Att öva utanför komfortzonen för att öka framtida prestation är självklart inget nytt. För många som läser ingressen låter det kanske som självklarheter. Men sanningen är att Försvarsmaktens publikationer inte alltid uppmuntrat detta på bästa sätt. Ibland har de kunnat tolkas tvärt emot. I gamla versioner av Svensk Soldat kunde man läsa att ”öva arbete under stress är att tära på hälsan, vilket minskar möjligheterna att klara en skarp stress-situation”. På samma sätt varnade tidigare utgåva av Pedagogiska grunder att ”Stress blockerar de tankebanor som måste vara öppna för att effektivt lärande ska kunna ske”. Med risk att reta upp äldre kollegor var inte heller den gamla stresskonen alltid den bästa förklaringsmodellen för att förklara begreppet. Hur pedagogisk och enkel att förstå den än är så är dess begränsning att stress endast beskrivs som något negativt – det enda som är bra är att inte vara i konen – och inte hur det förbereder dig för att fungera optimalt i svåra situationer.
De äldre publikationerna hade dock inte helt fel. Vad de egentligen varnade för var att inte påföra onödig stress i fel situationer. Den gamle flygvapenlegenden Folke P Sandahl som var pappa till det tidigare kapitlet i pedagogiska grunder var starkt påverkad av sina upplevelser från Krigsflygskolan där onödig stress och en skadlig gallringsfilosofi hade skapat en osund press i de vardagliga flyglektionerna som mycket riktigt hämmade elevernas inlärning. Piloterna blev inte så bra som de borde bli. Men hans kapitel i den tidigare utgåvan fokuserade på formella lektioner, inte tillämpade övningar. Den militära utbildningen består av flera olika delar, och att tillföra stress är olämpligt i vissa situationer och livsnödvändigt i andra. Som exempel, en stridssjukvårdare behöver först lära sig grunderna om människans anatomi. Något som sker bäst i en lugn lektionssal. Att tillföra stressmoment där fyller inget syfte utan, som Sandahl påpekade, så hämmar det bara lärande. Men när de mot slutet av befattningsutbildningen skall pröva sina färdigheter är det avgörande att de kan utföra dem även med en hög nivå av tillförda friktioner där den tillämpade övningen simulerar striden så nära som möjligt inom etiska gränser. Vi måste våga hålla realistiska övningar.
En grundregel är att det är utbildningens krav som skall vara krävande, inte omständigheterna runt om. När stress tillförs skall det fylla funktionella syften. Men inte bara det, det är avgörande att de som genomgår utbildningen uppfattar den som funktionell. Detta för att utbildningen ska vara effektiv. Krävande utbildning balanserar ofta på den fina gränsen på att vara utmanande men inte traumatiserande, och ställer ofta höga krav på instruktören. Det är ofta inte vad som övas utan hur det görs som blir den centrala frågan.
Onödig stress i övningar kan även vara en källa till när det går fel. De gånger jag själv upplevt kollegor som tangerat gränsen har de ofta försökt göra utbildningen hårdare och försökt dra ”krigets krav” som frikort för att ogenomtänkt lägga på friktioner som haft svaga eller inga funktionella syften. I andra har de funktionella syftena funnits men de har misslyckats att förmedla dem till truppen. Övertramp i utbildningssituationer är sällan effekten av onda uppsåt utan de har tvärtom ofta bakgrunden i goda ambitioner som hamnat snett. Den mest relevanta övningen kan bli pennalistisk utan uppfattat syfte, men på samma sätt kan en god utbildare med trupparcharm framhäva funktionella syften och få truppen att prestera mer även i krävande utbildningssituationer.
För att bättre möta detta behov har ett omtag skett avseende publikationerna i ämnet. Beskrivningen av stress och krigets miljö generellt har utvecklats till den nuvarande versionen av Svensk soldat & sjöman 2019. Men framförallt har den nya versionen av Pedagogiska Grunder 2021 som nyligen släppts ett helt kapitel om Utbildning ur stressperspektiv. Förhoppningen är att boken ska hjälpa nuvarande och framtida instruktörer att hålla så realistiska övningar som möjligt inom etiska gränser.
