Den 18 december hade ledamoten Karlis Neretnieks en mycket insiktsfull artikel införd på akademiens hemsida under projektet Sverige i Nato och EU Avskräckning och Resiliens. Artikeln är även publicerad i Svenska Dagbladet 28 december. Det som är extra bra med texten, enligt denne författare, är att den också leder tanken till att – om vi inte kan tänka oss att acceptera att utfallet blir en rysk seger – vad är vi då beredda att göra för att en sådan seger inte ska ske?
Att det är uppenbart att en rysk total seger skulle vara en katastrof för Ukraina, men också i det närmaste en katastrof för dagens EU/NATO-länder m fl är givet, precis som Karlis Neretnieks skriver.
Det omvända, en Ukrainsk seger som innebär att samtliga nu ockuperade Ukrainas områden inkluderande Krim skulle kunna återtas, känns med den nivå av stöd som Ukraina fått under 2022 och 2023, inte särskilt realistiskt. Till råga på allt så finns det ju klara tecken på att inte bara USA, men även ett antal länder i Västeuropa, kommer att minska sitt stöd framöver. Inte heller vi själva har ju outsinliga lager av materiel att ösa ur, även om vi inte nått gränsen än enligt min uppfattning.
Frågan blir då – vad är det egentligen länderna i EU/NATO vill och vad är vi beredda att göra och riskera?
Är nivån på det stöd vi egentligen är beredda att ge enbart materiel, utbildning och pengar samt moraliskt stöd i form av sanktioner m m så är det ju det vi har gjort hitintills – att resultaten på något drastiskt vis skulle ändras till Ukrainas fördel håller jag för osannolikt även om Ukraina kan ges ett antal flygplan typ F-16 (och kanske Gripen på sikt). I bästa fall någon form av en frusen konflikt men troligare ett långvarigt utnötningskrig tills endera eller bägge parterna tröttnar. Vem som tröttnar först kan man ha olika tankar om, men är det Ukraina så är vi tillbaka på ruta ”noll” – d v s stor risk för ett oacceptabelt läge eftersom Ukraina då skulle behöva acceptera i princip de flesta av Rysslands krav (om än inte alla). Nu är det lite som i Afghanistan. Väst har klockorna – ryssarna har tiden (och ett stort förråd av manskap som de inte bryr sig om huruvida de överlever eller dör). Och den moraliska frågan – om en rysk seger är helt oacceptabel – hur kan vi då försvara att vi inte gör mer än vad vi gör nu – eller är det mest förhoppningsfull retorik från vår sida?
Om vi skulle vara beredda att göra mer – hur långt är vi då beredda att gå? Hur många nationer kommer på riktigt att vara beredda att riskera att kärnvapentröskeln bryts eller att om den bryts, det går att hålla användningen nere på ”taktisk nivå”, med tanke på vilken egendynamik ett sådant förlopp mycket väl kan ta.
Några tankar rörande en stigande konfliktskala enligt nedan:
- Ett antal nationer (inkl Sverige) skänker kompletta flygförband (inkluderande vapen, logistik m m, kanske även vissa marinförband med långräckviddig bekämpningsförmåga). Personalen tas ut som frivilliga och ges temporärt Ukrainskt medborgarskap. Stöd i övrigt maximeras för att komma till ett läge under våren/senvåren 2024 där Ukraina kan inleda förhandlingar ur någon form av styrkeposition. Jag håller det inte för helt osannolikt att om vi skänkte 16 Gripenplan ur vårt nuvarande bestånd så skulle det gå att få piloter/tekniker med på en sådan lösning med rätt incitament. En sådan kontingent skulle kunna vara på plats snabbt och personalen lösas av när väl Ukrainas piloter/tekniker som parallellt kan utbildas kommit upp i tillräcklig kompetens.
- Ett antal länder i Väst (coalition of the willing) går aktivt in i kriget med alla typer av stridskrafter, inte minst med hangarfartygsbaserat flyg från Medelhavet. Dock med insatser enbart på ukrainskt territorium/luftrum för att primärt skapa förutsättningar för markförband att skära av försörjningslinjerna mot Krim och komma till ett motsvarande förhandlingsläge som ovan.
- Som 2. men utan hänsyn till den ryska gränsen. Attacker begränsas till att slå mot de ryska delar/baser/försörjningsvägar som har en aktiv roll i kriget och som ligger i Ukrainas ”närområde”.
- Som något av ovanstående där man på riktigt får Putin att tro att något av detta kommer att ske och att han då kommer att förlora och att han av det skälet faktiskt på allvar sätter Ryssland vid förhandlingsbordet.
Själv är jag väldigt tveksam till om viljan finns att gemensamt ta de risker det innebär att göra något av detta i väst (och med USA som måste vara med om det ska fungera). Att jag bedömer att det är nödvändigt om vi ska kunna uppnå någonting annat än det vi sett hitintills, är en annan sak.
I de diskussioner som jag utgår ifrån förs, även om de aldrig kommer att föras offentligt, så måste vi nog också fundera över vad en uppgörelse mellan Ukraina (med västligt stöd) och Ryssland skulle kunna innebära. Att det kommer att sluta 100-0 eller 0-100 tror jag inte är realistiskt men ingendera sidan kan, av förhandlingstekniska skäl, ensidigt säga något annat innan det finns ett faktiskt resultat från diskussionerna.
Kan utöver ovanstående resonemang tipsa läsarna om en youtube-länk till den österrikiska militärakademien där översten Marcus Reisner går igenom läget (på engelska) som österrikarna uppfattar det (Österrike har ju hållit en väldigt märklig neutral hållning i hela konflikten) på ett sätt som vi inte sett i svenska medier. Filmen är knappt 30 minuter lång och som jag uppfattar det, tämligen fri från spekulationer utan mer ett försök till rak analys av läget. Det finns fler klipp från tidigare i år/i fjol från samme person för den som är intresserad.
The Ukraine offensive has failed – What´s next (youtube.com)
