En ersättning av våra stridsfordon och stridsvagnar är aktuell inom en inte alltför avlägsen framtid. Foto: Josef Björnetun, Försvarsmakten.
av Peter Eriksson och Andreas Näslund
Som det verkar inför kommande försvarsbeslut finns en bred politisk vilja att satsa på armén. Något som försvarsministern tydligt uttryckte den 13 januari vid konferensen i regi av Folk och Försvar i Sälen.
– Försvarsmaktens numerär ska öka. Särskilt gäller detta armén, som måste bli större. Som jag sagt tidigare på den här scenen är kvantitet också en kvalitet. För att öka uthålligheten måste vi bli fler.
Samtidigt kan vi konstatera att den materiel som idag utgör arméns kärna, Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122, börjar bli ålderstigna och är få till antalet. Då de anskaffades, från mitten av 90-talet till tidiga 2000-talet, var det för att utgöra färre bataljoner än vad som nu verkar föreslås.
Försvarsmaktens förslag på när nyanskaffning av stridsfordon och stridsvagnar ska ske, är från 2035 och framåt (FM2015-13192:15, s 50). Detta kan ses som senfärdigt och därmed problematiskt, men vi vill också framhålla den möjlighet som finns här. Givet dessa tidsramar öppnas möjligheten att Sverige själv utvecklar och producerar efterföljaren till Stridsfordon 90 och överväger att utveckla efterträdaren till Stridsvagn 122. Och det finns goda argument för att Sverige borde besluta sig för detta.
Den svenska och finska terrängen skiljer sig på flera avgörande punkter jämfört med övriga Europa. Vi, Sverige och Finland, är den västligaste utposten av det väldiga skogsbältet Taigan som sträcker sig genom hela Ryssland ända bort till Stilla havet. Denna terräng ställer helt andra krav på våra stridsfordon än vad den öppna terrängen i mellersta Europa gör. Ett faktum som tidigare har framhållits av överingenjör Richard O Lindström, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien:
I början av 1980-talet beskrevs de två främsta motiven till att utveckla och tillverka svenska stridsfordon enligt följande:
- Den svenska terrängen innehåller en mängd hinder i form av vattendrag, myrmarker och diken, vilka förekommer sparsamt på andra håll och därför föga påverkar andra länders stridsfordonskonstruktioner. Stridsfordon av utländskt ursprung har därför en i många avseenden begränsad framkomlighet i vårt land.
- Med stridsfordon av inhemsk konstruktion, särskilt anpassad till den egna terrängen, kan svenska mekaniserade förband uppnå en överlägsenhet i manöverförmåga gentemot varje tänkbar angripare. Därmed kan de ge ett mycket tydligt och verksamt bidrag till försvarets främsta uppgift, att avskräcka från angrepp.
Vad gäller stridsvagnar är inte den svenska terrängens betydelse lika avgörande längre, vilket Richard O Lindström framhåller i samma artikel i den omedelbart efterföljande texten:
Under framkomlighetsförsöken i övre Norrland vintern 1989/1990 blev vi överbevisade att detta inte stämde då de inlånade stridsvagnarna Leopard 2 och M1A1 klarade sig alldeles utmärkt i svensk terräng (något som blev nådastöten för ambitionen att även utveckla tunga svenska stridsvagnar). (Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, 12 september 2006).
Ett faktum vi själva kan vittna om genom egen erfarenhet. Det bör dock framhållas att det finns andra aspekter som gör det fördelaktigt att driva en sammanhållen utveckling av stridsfordon och stridsvagnar, då båda ingår i samma förbandstyp och är beroende av varandras styrkor och kompletterar varandras svagheter när uppgifter ska lösas.
Det är lätt att fastna i en diskussion om vilka specifika förmågor och tekniska lösningar ett framtida stridsfordon eller stridsvagn ska ha. Vi vill dock framhålla de vinster som vi ser med att en gemensam och samtidig utveckling av både ett stridsfordon och en stridsvagn genomförs. Utnyttjandet av samma tekniska delsystem skulle kunna ge kostnadsbesparingar och underlätta underhåll. Exempel är sekundärbeväpning, rök- och motmedelsystem och observationsutrustning. Men även med gemensam kringutrustning såsom värmare, stolar, belysning, paneler etcetera. Listan kan göras lång. Med de snabba teknikframsteg som görs skulle en ökad hårdvarukompabilitet mellan de båda fordonstyperna hålla nere kostnaderna. Ett sammanhållet projekt skulle också kunna möjliggöra att de båda systemen delar utbildningshjälpmedel i form av simulatorer och dylikt. Detta är endast möjligt om projekten är sammanhållna mot en tillverkare, så att man kan säkerställa att till exempel riktdon, paneler och monitorer, är identiska i de båda vagnstyperna. Detta är en förutsättning för att besättningar från de olika vagnstyperna ska kunna använda samma simulator. Också det ett sätt att hålla nere kostnader.
För ett företag med god erfarenhet och tidigare produktion av stridsfordon tar det 12-15 år från projektstart till serieproduktion. De projekt som ligger till grund för denna tidsuppskattning är tyska Puma (Rheinmetall/Wegman, 1996–2009), svenska Stridsfordon 90 (Hägglunds/Bofors, 1982–1996), brittiska Warrior (GKN Sankey/BAE, 1972–1984), ryska BMP-3 (Kurganmashzavod, 1975–1987).
Att därefter förbandssätta de nya systemen tar ytterligare ett par år med kompletterande utvecklingsarbete. För att kunna nå målet med en ny kärna i armén bestående av ett nytt stridsfordon och en ny stridsvagn från 2035, måste projekten påbörjas inom kort.
När det finns så mycket som talar för att Sverige borde utveckla efterföljaren till Stridsfordon 90 och Stridsvagn 122, varför är beslutet inte redan fattat? Risktagning är det enkla svaret. Det handlar i grund och botten om att våga avdela stora summor pengar över en lång tid för att uppnå ett visst resultat. Något som Sverige framgångsrikt har vågat när det gäller JAS 39 Gripen, Gotland- och Blekingeklassens ubåtar och Stridsfordon 90. Låt oss fortsätta i samma anda och utveckla svenska arméns nya kärna inom landet. Ett nytt svenskt stridsfordon och en ny svensk stridsvagn, för våra behov.
