Överprofessionalisering: Militärsociologen Morris Janowitz varnade redan 1959 för att om en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet kan det leda till en överprofessionalisering av det militära systemet där examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig. Foto: Niklas Gustafsson, Försvarsmakten/Combat Camera

Överprofessionalisering: Militärsociologen Morris Janowitz varnade redan 1959 för att om en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet kan det leda till en överprofessionalisering av det militära systemet där examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig. Foto: Niklas Gustafsson, Försvarsmakten/Combat Camera

av David Bergman

Strax innan sommaren kom brigadgeneral Roland Ekenbergs utredning ”Framtidens officersutbildning – Förslag till ny officersutbildning i ljuset av officerens förändrade roll”. Rapporten har inte presenterats på någon större bredd och har inte publicerats offentligt, men diskuterades vid Akademiens seminarium under föregående vecka.

Även om titeln antyder att utredningen syftar till en ny officersutbildning innehåller den, med undantag för vissa tankar om olika ingångsvägar till officersyrket, få större nyheter. Tvärtom föreslår utredaren att dagens utbildningsstruktur med samma skolsteg behålls intakt.

Det grundläggande officersprogrammet föreslås lämnas orört, medan vidareutbildningarna till major/örlogskapten och överstelöjtnant/kommendörkapten kvarstår men infogas än mer tydligt i den akademiska strukturen under beteckningen Magister- & Mastersprogrammen HOP 1 samt 2. Utredningen presenterar två mindre varierande alternativ där de antingen skall genomföras direkt efter varandra eller med viss tidsseparation. Den mest märkbara förändringen är att den akademiska ribban för vilka examina som eftersträvas höjs.

Utifrån detta blir två frågor centrala:

Den första frågan rör utbildningarnas innehåll. Även om förmågekrav diskuteras i rapporten hade ett resonemang om innehållet i de föreslagna vidareutbildningarna varit behövligt och att rekommendationer för en specifik examensform hade härletts utifrån dessa. En masterexamen är (förhoppningsvis) självklart inget mål i sig.

Den andra frågan rör vem som skall hålla utbildningarna. Det är glädjande att utredningen berör behovet av disputerade officerare som en förutsättning för att leda utbildning och utveckling. Men att behovet finns är sedan länge fastställt, det är hur detta skall uppnås som kräver en lösning.

Man kan alltid diskutera om officersutbildningen skall vara en högskoleutbildning. Att undervisning har en hög kvalitet och bygger på vetenskaplig grund måste inte betyda att den leder till formella poäng och examina. Men om detta är viljan – och fler än Ekenberg har uttryckt att så är fallet – så kan förhoppningsvis alla vara överens om att utbildningen skall genomföras på bästa sätt och att vi har lärare som är kompetenta för uppgiften.

Redan 1992 sågs officerare med doktorsexamen som en förutsättning för att kunna genomföra en akademisering och en stor satsning gjordes på dåvarande ”ÖB:s doktorandprogram”. Men efter mer än 25 års kostsamma satsningar är endast enstaka individer som genomfört programmet kvar inom Försvarsmakten och det saknas fortfarande konkreta planer för karriärvägar och befattningar för disputerade officerare.  Detta är självklart ett slöseri med både ekonomiska och personella resurser.

Riskerna är uppenbara och ekvationen väldigt enkel. Om vi fortsätter att höja den akademiska ribban för officersutbildningen utan att ha en konkret plan för disputerade officerare att leda denna utveckling kommer beroendet av extern akademisk kompetens fortsatt öka och möjligheten för officerarna att påverka vår egen officersutbildning att minska.

Rapportens tydliga fokus på att behålla nuvarande utbildningsstruktur, men ge den en ökad akademisk status gör att rapporten känns mindre som en utredning för en ”ny officersutbildning” utan mer som ett rättfärdigande för den redan inslagna vägen och som ett positioneringsdokument för Försvarshögskolans roll i det framtida arbetet.

”Är detta nödvändigtvis fel?” kanske någon frågar sig. Inte nödvändigtvis vad gäller vägvalet i sig. En utredare styrs självklart också av det mandat som getts. Men en utredning om ny officersutbildning kan tyckas någon överflödig om inga egentligen nya handlingsalternativ utreds. Att bara bekräfta det som sker hade inte krävt en utredning. Och om den inslagna vägen redan är cementerad torde en diskussion om innehåll, inte examina och formalia, vara mer välbehövlig.

Men det finns en ännu större fara. Den utveckling vi är inne i bygger på professionsteori vilket utredningen även hänvisar till. I dessa teorier utvecklas det särskilda krav på expertis, yrkesetik och kåranda som gör att en profession särskiljer sig över andra yrken. Men redan 1959 varnade den amerikanske militärsociologen Morris Janowitz för risken för militär överprofessionalisering.

En överprofessionalisering uppstår i en yrkeskårs utveckling när en strävan efter status och titlar blir viktigare än innehåll och funktionalitet. Janowitz varnade att en överprofessionalisering kan vara direkt skadlig för den militära professionen om det leder till att avancerade examina om krigföring blir överordnat officerens faktiska expertis att föra krig.

Det finns all anledning att kontinuerligt sträva efter att förbättra officersutbildningen. Få saker kan vara viktigare än de framtida cheferna för våra militära förband. Men oaktat vägval måste vi säkerställa att vi har officerare som driver utvecklingen och att vi aldrig förlorar fokus på förmågan till väpnad strid.

PS: Kalla mig gärna gammaldags, men jag tror att myndigheters språk i allra högsta grad bidrar till den trovärdighet som läsare tillskriver deras budskap. Om det finns klara brister i språket, vad kommunicerar det om innehållet? Mindre stavfel kan självklart slinka igenom i långa dokument, men fragmenterade meningar och brister i syntax måste hanteras innan en rapport publiceras. Att dubbelskrivningen ”krigskrigsförband” återfinns hela 13 gånger på 121 sidor i rapporten är mindre imponerande, särskilt i en rapport som förespråkar högre akademisk nivå.

 
Författaren är Kapten och Försvarsmaktsdoktorand i Psykologi

Mer av samma författare