Det svenska NATO-medlemskapet dröjer, men redan 1994 gick Sverige med i Partnerskap för fred, PFP. Partnerskapet syftade till att bygga förtroende mellan Nato och andra stater i Europa och före detta Sovjetunionen, och skulle också förbättra partnerländers möjlighet att samverka med Nato.
Sedan 1990-talet har Försvarsmakten ökat förmågan till samverkan med NATO genom att anamma Natostandarder, exempelvis att använda engelska som ledningsspråk. Genom deltagande i NATO-ledda insatser i Bosnien-Hercegovina, Kosovo, Afghanistan, Libyen och Irak har den svenska Försvarsmakten anpassats till Natos militära standard, och därmed ökat sin förmåga till interoperabilitet.
Sedan 2013 har Sverige deltagit i Natos mest avancerade övningar där NATO-länderna har övat kollektivt försvar. 2014 blev Sverige och Finland så kallade Enhanced Opportunities Partners till Nato, mot bakgrund av Rysslands annektering av Krim. Det innebar bland annat en fördjupad säkerhetspolitisk dialog om Östersjöområdet och tätare informationsutbyte mellan Sverige, Finland och Nato.
I maj 2016 godkände Sveriges riksdag ett avtal om värdlandsstöd med Nato. Värdlandsavtalet gör det lättare för Sverige att kunna ta emot stöd från Nato vid kris eller krig, och reglerar vad som händer om en utländsk trupp under Natobefäl befinner sig på svenskt territorium. Det har gjort det enklare för Sverige att vara värdland för gemensamma internationella övningar.
Den 16 maj 2022 fattade regeringen beslut om att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato. Den 5 juli 2022 undertecknade samtliga Natos medlemsländer Sverige och Finlands respektive anslutningsprotokoll till Nato. Sverige och Finland fick då status som inbjudna länder (invitees). Mellan den 5 juli – 27 september 2022 ratificerade 28 av Natos 30 medlemsländer Sveriges och Finlands anslutningsprotokoll i sina nationella parlament. Endast Turkiet och Ungern kvarstår. Den 4 april 2023 blev Finland fullvärdig medlem i NATO.
Inom Nato är frågor om resiliens och civil beredskap ett nationellt ansvar, men betraktas samtidigt som ett kollektivt åtagande. Det är inriktat mot förmågan att upprätthålla politiskt beslutsfattande och centrala ledningsfunktioner, säkerställandet av viktiga samhällsfunktioner och civilt stöd till militära verksamheter.
Resiliens och civil beredskap har sin grund i artikel 3 i nordatlantiska fördraget. Artikel 3 ger Nato verktygen för att genomföra sina kärnuppgifter och särskilt det kollektiva försvaret. Varje allierads individuella åtgärder för att upprätthålla och stärka nationell motståndskraft reducerar sårbarheten hos alliansen som helhet och höjer tröskeln för en angripare.
Inom Nato används termen resiliens för att benämna de åtgärder som de allierade vidtar för att stärka och bygga upp sin motståndskraft. Det finns ingen vedertagen svensk definition men med resiliens menas samhällets grundläggande robusthet, motståndskraft och anpassningsförmåga.
Utifrån Natos tre övergripande områden för det civila beredskapsarbetet har Nato identifierat sju grundläggande civila förmågor (Baseline Requirements for National Resilience) som ska bidra till att upprätthålla alliansens kollektiva försvarsförmåga och möta hot som utmanar den kollektiva säkerheten:
- Säkerställandet av politiskt beslutsfattande och centrala ledningsfunktioner
- Resilient energiförsörjning
- Effektiv hantering av okontrollerade befolkningsrörelser
- Resilienta system för livsmedels- och dricksvattenförsörjning
- Hantering av masskadeutfall
- Resilienta civila kommunikationssystem
- Resilienta transportsystem
Som tidigare partnerland och nu inbjudet land deltar Sverige redan i Natos arbete med att stärka samhällets resiliens. De sju ovanstående grundläggande civila förmågor som Nato har identifierat omhändertas inom ramen för den svenska strukturen för det civila försvaret och beredskapsmyndigheternas olika ansvarsområden. Flera svenska myndigheter deltar sedan flera år tillbaka i arbetet som samordnas av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB).
På 2023 NATO Vilnius summit 11 – 12 juli 2023 kom medlemsländerna överens om 2023 års Alliance Resilience Objectives som bygger vidare på åtagandet Strengthened Resilience Commitment 2021.
Dessa Resilience Objectives kommer att stärka Natos och de allierades beredskap mot strategiska chocker och störningar. De kommer att stärka nationella men också kollektiva förmågor att säkerställa regeringskontinuitet och möjliggöra civilt stöd till militära operationer i fred, kris och konflikt. Medlemsländerna kommer att använda dessa mål för att utveckla sina nationella mål och genomförandeplaner, baserat på respektive lands förutsättningar.
Resilience Objectives är tänkta att säkerställa att alliansens totala förmåga till resiliens höjs och kopplat till detta finns nationella mål som bygger på länders förmågeutvärderingar och ska fokusera på att hantera brister i den nationella förmågan till resiliens.
NATO kommer också att arbeta för att identifiera och mildra strategiska sårbarheter och beroenden, inklusive med avseende på kritisk infrastruktur, försörjningsskedjor samt hälso- och sjukvårdssystem. Medlemsländerna skall alltid sträva efter att främja samhällelig motståndskraft.
När NATO stärker ansträngningarna för att bygga motståndskraft kommer man att fortsätta att arbeta med olika partners som arbetar på liknande sätt mot samma mål, särskilt Europeiska unionen, för att göra det euroatlantiska området och närområdet säkrare. De enskilda medlemsländernas handlingsval, åtaganden och rättsliga skyldigheter i andra internationella organ bidrar också till ökad motståndskraft.
EU har under många år arbetat med ett direktiv som går under benämningen CER-direktivet. Direktivet om kritiska entiteters motståndskraft (Critical Entities Resilience Directive, CER-direktivet), beslutades den 14 december 2022.
CER-direktivet syftar till att minska sårbarheter och stärka den fysiska motståndskraften hos samhällsviktig verksamhet (kritiska entiteter) inom EU för att säkerställa ett oavbrutet tillhandahållande av tjänster som är väsentliga för ekonomin och samhället som helhet samt öka motståndskraften hos den samhällsviktiga verksamhet som tillhandahåller dessa tjänster. Detta i sig innebär ett stärkt totalförsvar då såväl civilt försvar som militärt försvar är beroende av samhällsviktig verksamhet.
CER-direktivets målgrupp och åtgärder är i någon mån samordnade med motsvarande i NIS2-direktivet. I bakgrunden till CER-direktivet framgår det att medlemsstaterna bör, om möjligt, säkerställa samstämmighet mellan CER-direktivet och NIS2-direktivet.
CER-direktivet anger att medlemsstaterna ska ta fram en nationell strategi för att säkerställa resiliens inom samhällsviktig verksamhet. Det ställs även krav på nationella risk- och sårbarhetsanalyser, något som statsmakterna tagit fasta på i förordningarna som styr beredskapsmyndigheterna.
Tillhandahållare av samhällsviktig verksamhet ska göra riskbedömningar, vidta åtgärder för att stärka sin robusthet och resiliens och rapportera störningar och avbrott till nationella myndigheter.
Det införs en skyldighet för vissa verksamheter att göra bakgrundskontroller vid nyanställning och upphandling av konsulter. Medlemsstaterna skall också se till att de som erbjuder samhällsviktig verksamhet vidtar lämpliga åtgärder för att säkerställa sin motståndskraft. Det kan handla om tillfredsställande fysiskt skydd, förmågan att återhämta sig efter incidenter och rutiner för personalsäkerhet.
Incidenter som har eller kan medföra betydande störning ska utan dröjsmål rapporteras till den myndighet som pekats ut som nationell kontaktpunkt för arbetet gentemot EU-kommissionen och andra medlemsländer. Dessutom införs ett system för stresstester av enskilda organisationer och mellan medlemsstater.
CER-direktivet börjar tillämpas den 18 oktober 2024. Den 23 februari 2023 fattade regeringen beslut om att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå de anpassningar av svensk rätt som är nödvändiga för att CER-direktivet ska kunna genomföras. Uppdraget ska redovisas senast 23 februari 2024.