av Stefan Forss

De som följt med världspolitiska händelser tillräckligt länge inser att stämningsläget har förändrats i grunden, dessutom förvånansvärt snabbt. En malande oro för framtiden breder ut sig. Det som ännu för bara några år sedan ansågs som otänkbart kan inte längre avfärdas som alarmism utan bör tas på allvar.

Finlands flaggaBBC visade den 4 mars en synnerligen angelägen diskussion kring temat ”Is the West fragmenting?” (https://www.youtube.com/watch?v=7bkVFgKB_Xo). Deltagare var professorerna Timothy Garton Ash (Oxford), Timothy Snyder (Yale) och författaren/historikern Anne Applebaum. Den bild som dessa tre sansade observatörer och opinionsbildare i tungviktsklassen på tio minuter målade upp av EU, Nato och USA var deprimerande utan like. Vad det i slutändan kan handla om är en västlig mardrömslik systemkollaps. Applebaums sammanfattning i Washington Post samma dag (https://www.washingtonpost.com/opinions/donald-trump-and-the-end-of-nato/2016/03/04/e8c4b9ca-e146-11e5-8d98-4b3d9215ade1_story.html), talar för sig själv:

”Right now, we are two or three bad elections away from the end of NATO, the end of the European Union and maybe the end of the liberal world order as we know it.”

Nervositeten i Finlands statsledning är rätt påtaglig, eftersom trycket från Ryssland är starkt och omfattar ett brett spektrum. Det gäller bl a flyktingkrisen, Finlands säkerhetspolitiska orientering, och betydande ekonomiska intressen. En allmän bedömning är att de finsk-ryska relationerna är sämre än på mycket länge. Erfarna observatörer menar att president Niinistös sits i dag är föga avundsvärd. Enbart hans rätt frekventa framträdanden i offentligheten är ett tecken på att tiderna är exceptionella. Normalt brukar presidenten snarast vara den reserv som engagerar sig offentligt bara då det finns särskild orsak.

“Border control is extremely important. It is not just the border with Turkey, but the entire border perimeter of any state.” Så yttrade sig Rysslands biträdande utrikesminister Michail Bogdanov nyligen (http://tass.ru/en/politics/860988).

Forskaren Maxim Trudolyubov ger en bra tolkning (https://www.wilsoncenter.org/article/two-faces-russias-foreign-policy). I Ukraina är det nödvändigt för Ryssland att kunna hindra sin motpart från tillämpa sin suveräna rätt att etablera kontroll över gränsen mellan länderna. Den rådande öppna gränsen innebär att Ryssland kan när man så önskar skruva upp den militära värmen. Ett starkt förhandlingskort alltså.

Gränsen mellan Finland och Ryssland har varit lugn i många decennier och båda ländernas gränsbevakningar har samarbetat väl. Ett klart trendbrott kunde noteras senaste höst då s k papperslösa flyktingar började dyka upp vid de finska gränsstationerna i Salla och Raja-Jooseppi i Enare kommun. Att det rörde sig om trafficking där FSB och organiserad brottslighet samverkade stod omedelbart klart. Efter att Norge satte stopp för eländet vid sin gräns fokuserade ryssarna intresset mot Finland. Här blev man klart skärrad över de potentiella dimensionerna. Det finns enligt uppgift över en miljon utlänningar i Ryssland som vill bort. Inledande samtal mellan finska och ryska inrikesministrarna ledde ingen vart. Makten finns hos FSB.

Det var en mycket allvarsam president Niinistö som öppnade riksmötet den 3 februari. Hans tal handlade mest om flyktingkrisen och de övermäktiga utmaningar vi kan ställas inför. På säkerhetskonferensen i München samtalade han med premiärminister Medvedev, som inte lovade något alls, utan bara hänvisade till bestämmelserna i FN:s flyktingskonvention. Men hemma i Finland inledde man på allvar arbetet att höja gränsbevakningens beredskap längs två spår. De instrument som nämndes i offentligheten var bistånd från försvarsmakten och mobilisering av gränsbevakningens egna reserver. Det var en signal om att Finland avser att reagera resolut i en eventuell tvångssituation.

Putin drog sina slutsatser och gav den 26 februari FSB order om att ta bättre kontroll över flyktingströmmarna. En gangsterboss som utpekats som skyldig arresterades (http://flashnord.com/en/news/organizer-illegal-refugee-traffic-arrested-murmansk), kanske mer enligt devisen ”round up the usual suspects” än som indikation om åtgärder av bestående varaktighet.

Förhandlingar har förts på ministernivå och nu har situationen normaliserats. Under de senaste veckorna har flyktingströmmen från Ryssland till Finland helt upphört, men även Ryssland har klart och tydligt markerat att man här har ett kraftfullt kort att använda. Time-out.

Den intensiva svenska Natodebatten har noterats i Finland och inte helt utan oro. Statsministrarna Sipiläs och Löfvens gemensamma artikel i DN den 10 januari var ett försök att lugna ned den debatten och bestämt deklarera att linjen håller (http://www.dn.se/debatt/var-alliansfrihet-bidrar-till-stabilitet-i-norra-europa/).

Finland och Sverige är båda utanför militära allianser”. Inga tvära kast är det nya mantrat. ”Alliansfriheten tjänar oss väl … och bidrar också till stabilitet och säkerhet i norra Europa som helhet.”

Intressant är att Sipilä tog till sig denna traditionellt svenska formulering, men också gav upp en av grundpelarna i Finlands säkerhetspolitik under senare år, som dessutom finns inskriven i det finska regeringsprogrammet, det vill säga den s k Nato-optionen. I klartext: Finland förbehåller sig rätten att självständigt besluta om en eventuell anhållan om Natomedlemskap. I praktiken saknar det betydelse, eftersom någon Natoansökan för finsk del inte är aktuell. Den finska opinionen är alltjämt starkt emot Natomedlemskap och dessutom vore en anhållan ett oerhört riskfyllt företag just nu med så många tveksamma länder i Nato och där flera är rätt öppet pro-ryska. En avslagen ansökan vore en katastrof.

Den svenska Natovänliga 25-gruppens och dess medlemmars debattinlägg har mestadels varit väl argumenterade, men på finskt håll drog man öronen åt sig, eftersom Finland och dess synpunkter inte omnämndes med ett ord. Självfallet fattar Sverige sina egna beslut, nu och framöver men eftersom Sverige och Finland i dessa sammanhang är numera så sammanknutna till varandra, kände man en viss olust i den forna östra rikshalvan. Den välmenande kritiken tog skruv och ledde till flera välformulerade svenska debattinlägg om just Finland.

Alltnog, ett politiskt skräckscenario ur finländskt perspektiv är att Sverige blir Natomedlem medan Finland ser sig tvunget att stå utanför. Militärt behöver det nödvändigtvis inte vara helt så dramatiskt. Redan nu är det militära samarbetet mellan Finland, Sverige, USA och Nato nära och starkt. Men helt klart finns det även i Finland i vissa alltmer anakronistiska kretsar en synnerligen stark allergi mot samarbete med USA. Då planerna rörande amerikansk militär närvaro på finsk mark i ett antal olika övningar senare i år, innefattande både arméförband, flyg och marina övningar kom till allmän kännedom, blev reaktionerna starka. President Niinistö höjde rösten och sa att dessa övningar inte påverkar Finlands säkerhetspolitiska linje och att militärövningarna är av teknisk natur och tjänar ett enda syfte, att förstärka finska försvarets trovärdighet. Dessvärre för president Niinistö är det inte särskilt många som låter sig övertygas.

Utländska observatörer som känner Finlands historia ler förstående, men självfallet kan inte säkerhets- och försvarspolitik kopplas från varandra på detta sätt. En av de skarpaste analyserna gav tidigare chefredaktören på Åbo Underrättelser, Torbjörn Kevin i en kolumn i Hufvudstadsbladet den 6 mars. Redan rubriken, Icke-allierade är vi inte, är en fullträff (https://www.hbl.fi/artikel/icke-allierade-ar-vi-inte/). Så nära är vårt militära samarbete med våra viktigaste partner. Bland Finlands toppolitiker i regeringen käbblar man om vem som är viktigast, Sverige eller USA.

Historiska paralleller kanske inte alltid är så välfunna eller attraktiva, men det finsk-tyska samarbetet efter vinterkriget, som i viss mån också berörde Sverige, kan ge en fingervisning. Under fortsättningskriget undvek Finland att göra bindande alliansavtal med Tyskland och hävdade att man förde separatkrig. Yngre historiker har svårt med den tolkningen. Finska journalisten/författaren Vesa Karonen har gett en fyndig beskrivning av relationen som ett samboförhållande. Man har nog haft ihop det, men inte velat förbinda sig slutgiltigt. Det är väl ungefär där vi nu står.

Finlands relation till Lissabonfördragets solidaritetsklausul 42.7 har varit något diffus. På militärt håll har man tagit avstånd från tanken på att Finland skulle bära något ansvar alls för försvaret av t ex Baltikum. I ett sådant läge där detta kunde bli aktuellt behöver Finland alla sina knappa resurser för det egna nationella försvaret.

Vid försvarsminister Peter Hultqvists besök i Helsingfors den 8 mars sa kollegan Jussi Niinistö kategoriskt att ”Finland försvarar det egna landet och ger inte försvarsförpliktelser till någon annan. De baltiska ländernas försvarslösning är Nato” (https://www.hbl.fi/artikel/finland-och-sverige-har-olika-syn-pa-forsvaret-av-baltikum/).

Hufvudstadsbladets rubrik sammanfattar säkert Hultqvists och J. Niinistös budskap korrekt, men man kan trots det vara något tveksam om den finska försvarsministerns uppfattning motsvarar den officiella finländska uppfattningen i alla nyanser.

Jussi Niinistös partiordförande och kollega utrikesminister Timo Soini uttalade sig nämligen följande dag, den 9 mars i riksdagen och deklarerade bestämt att Finland förbinder sig att respektera Lissabonfördragets solidaritetsklausul 42.7 också i de fall då en medlemsstat utsätts för militärt angrepp och ber om hjälp. Trots att EU inte är någon militärorganisation är Finland berett att ge sådan hjälp och förväntar sig även att själv få hjälp i en motsvarande situation om Finland angrips. Formuleringen är i praktiken identisk med den svenska. Soinis uttalande är klarare än det som tidigare yttrats.

Det är olyckligt att det finns en uppenbar klyfta mellan Finlands försvars- och utrikesministrar i en så central fråga. Timo Soini är klart USA-vänlig. ”Det finns tre republikaner i Finland”, sa Soini lekfullt till Helsingin Sanomat 1.9.2015. ”Jag är en av dem.”

Jussi Niinistös förhållande till USA är däremot mycket problematiskt. Helsingin Sanomats säkerhetspolitiska redaktör Kari Huhta uppmärksammade klyftan mellan de två ministrarna (http://www.hs.fi/ulkomaat/a1457406733680):

”Relationerna till USA drivs i regeringen starkast av utrikesministern och sannfinländarnas ordförande Timo Soini. Hans partikamrat Jussi Niinistö har tidigare koncentrerat sig på det nationella försvaret och förhållit sig reserverat till internationellt samarbete.

De som starkast driver på samarbetet [med USA], d v s  Hultqvist och Soini, träffas inte i allmänhet. Vid de bilaterala finsk-svenska ministerträffarna är från det ena landet en [till USA] mer reserverad representant närvarande [Hultqvist – J. Niinistö, Soini – Wallström].

Även Hbl:s Yrsa Grüne kommenterade Hultqvists och J. Niinistös samtal i en insiktsfull ledare den 9 mars (https://www.hbl.fi/artikel/storre-tydlighet-skadar-inte/). Hon reflekterar också över ministrarnas klart olika attityd till USA:

”Som faktum borde väl Finland också beakta det allt närmare transatlantiska samarbetet som Sverige bedriver med USA och som Hultqvist också denna gång betonade. Försvarsminister Jussi Niinistö (Sannf) sade visserligen att Finlands militära samarbete med USA kommer sig naturligt av att flygvapnet har amerikanska plan. Mer än så blev det inte.

Att Sverige blickar över Atlanten är naturligt och det borde motivera Finland att göra lika om det militära samarbetet med Sverige ska integreras. En politisk linje som bägge kan omfatta hindrar Finland från att bli med Svarte Petter på hand.”

 
Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA