I slutet av det Kalla kriget hade Sverige kommit långt i bygget av ett övat och prövat totalförsvar baserat på erfarenhet från andra världskriget och hotet från Sovjetunionen och Warszawa-pakten. Vi vet inte hur det hade stått sig i ett krig men genom omfattande övningsverksamhet visste vi att mycket stora delar av totalförsvaret fungerade, till exempel så övades inryckning, mobilisering och utgångsgruppering av Försvarsmaktens skarpa krigsförband under realistiska former ett mycket stort antal gånger. Strid, understöd och samordning mellan truppslag – och i någon mån även försvarsgrenar – övades också flitigt. Det övades fullt ut på divisionsnivå under FMÖ eller MILO-övningar. Mobilisering, ett moment där Försvarsmakten är beroende av det civila försvaret, övades i full skala. Civilförsvaret övade räddning- och röjning samt understöd av Försvarsmakten regelbundet.
Incidentberedskap och kuppförsvar prövades i olika grad under till exempel U 137-incidenten, när en sovjetisk ubåt gick på grund i ett militärt skyddsområde utanför Karlskrona, men även i samband med mordet på statsminister Olof Palme (med tveksamt utfall). Civilförsvaret och det ekonomiska försvaret prövades till exempel under oljekrisen 1973–75, det omfattande elavbrottet i december 1983 och även under orkanerna under 2000-talet, då det gamla totalförsvaret fortfarande till delar fanns kvar.
Försvarsmakten bidrog till FN:s fredsbevarande insatser i Kongo, Cypern, Libanon, Egypten/Suez/Gaza och Kuwait vilket innebar en kontinuerlig prövning av svenska soldater och officerares förmåga att agera i och hantera krigssituationer.
Kalla krigets totalförsvar var ett totalförsvar värt namnet, jag tror de flesta är överens om att det fungerade, åtminstone i den tidens samhälle och mot den tidens hotbild.
Ordet totalförsvar har alltså laddats med mening och innebörd, på samma sätt som man definierar ett begrepp, men också fyllts med associationer, minnen, betingning och inte minst så lutar sig lagtexter och styrande dokument mot innebörden av ordet.
Därför är det egentligen olyckligt att vi idag använder samma begrepp som då. Idag talar vi om totalförsvaret men till skillnad från då så existerar det inte i verkligheten. Det blir ett så kallat simulacrum; ett begrepp som vi förhåller oss till som om det vore verkligt men som inte existerar i den fysiska världen. Detta benämns hyperrealitet och är ett beforskat och väldokumenterat fenomen i informationssamhället sedan 1970-talet. Den franske filosofen Jean Baudrillard hävdar till och med att Gulfkriget 1991 aldrig ägde rum. Det är en utmanande tanke, särskilt för de irakiska stridsvagnsbesättningar som utplånades av amerikanskt och brittiskt bombflyg. Men Baudrillard menar inte att stridshandlingar inte ägde rum utan att kriget som det presenterades av amerikansk media, inte ägde rum på det sättet som det beskrevs där.
Det är talande att den personalkategori som kallades till de första planeringsmötena inför Totalförsvarsövning 2020 var – kommunikatörer. Det är förvisso inget konstigt med det egentligen, information är centralt för totalförsvaret. Totalförsvarets aktörer speglar samhället i stort och där är bilden av verksamheten ibland viktigare än verksamheten i sig. Vi förhåller oss till massmedia och sociala media, och bildar oss uppfattningar och åsikter baserat på vad som publiceras där, totalförsvaret är inget undantag. Men det rimligaste kanske hade varit att kalla cheferna för totalförsvarets verkansdelar först?
I samtal med Försvarsdepartementets mer rutinerade tjänstemän har jag konstaterat att det var tur att inte också flera av de lagar som reglerade det gamla totalförsvaret, åkte ut med badvattnet när det svenska totalförsvaret tog timeout. Lag om totalförsvarsplikt, förfogandelagen, lag om höjd beredskap med flera blev kvar i Sveriges rikes lag, även under den ivrigaste avvecklingsperioden, och där fanns ordet ”totalförsvar” med på ett stort antal ställen. Tjänstemannen på Försvarsdepartementet hänvisade till röran som uppstod i samband införandet av den så kallade FRA-lagen och menade att det inte hade varit görligt att ändra ett så centralt begrepp som totalförsvaret, under överskådlig tid. Hade någon beslutat sig för att driva igenom det, hade det enligt dem förmodligen tagit så lång tid att hotbilden hunnit försvinna eller förändras i grunden innan lagändringarna trätt i kraft. Nu kunde politiken och myndigheterna i stället ta stöd i den befintliga lagstiftningen vilket trots allt varit en styrka.
”Det totala kriget” har förespråkats av Erich Ludendorff (Ludendorff, 1935), tysk general-kvartermästare under första världskriget, men redan Clausewitz (Clausewitz, 1832) talar om det ”absoluta kriget”. Joseph Goebbels, nazistisk propagandaminister har kanske stått för det mest kända citatet under talet i Sportpalast i Berlin 1943, när han frågar publiken om de vill ha det totala kriget. Det totala kriget engagerar hela samhället och skiljer sig från slagfältskrigen under 16–1800-talen. Första världskriget brukar anses vara det första totala kriget men i realiteten fungerade samhällen runt om de olika fronterna tidvis tämligen normalt. Andra världskriget är i ärlighetens namn det enda totala kriget som verkligen lever upp till namnet men också Korea-kriget och Balkan-krigen genomgick sådana faser. Som motsatsen brukar nämnas Kuwaitkriget 1991 där den amerikanska ledningen via amerikanska media beskrev ”kirurgiska precisionsbombningar” och skräddarsydda insatser av specialförband etc.
Den historiska belastningen av begreppet totalförsvar tillsammans med att mer än halva befolkningen i Sverige har en tydlig bild av ett totalförsvar (det som fanns under Kalla kriget) skapar förvirring när det används idag.
Ordet ”totalförsvar” är dessutom nästan omöjligt att översätta till andra språk. När jag arbetar med amerikaner så reagerar de över översättningen ”total defence” och menar att det låter mer som en Arnold Schwarzenegger-film. Något motsvarande begrepp finns inte i den amerikanska statsapparaten.
Totalförsvarsbegreppet som vi har använt det finns egentligen bara i Sverige och Finland och kanske i Schweiz, Österrike och de baltiska länderna beroende på hur man tolkar det. Det hade idag sannolikt varit bättre med till exempel begreppet ”samhällsförsvar”, det är ju snarare vad det handlar om. Men tittar vi på kriget i Ukraina så ser vi att det inte omfattar hela samhället på det sätt som Ludendorff avsåg. Ett militärt krig pågår sedan 2014 i östra Ukraina, under en period 2022 övergick det till ett totalt krig men i skrivande stund förs kriget i östra och södra Ukraina, övriga landet drabbas ibland av robot- och drönarangrepp men i övrigt fungerar livet relativt normalt i Kiev och de västra delarna av landet. Slutsatsen skulle kunna vara att Ukraina under huvuddelen av perioden 2014–2023 ägnat sig åt militärt försvar och samhällsförsvar men kanske inte åt totalförsvar, helt enkelt därför att Ryssland inte ägnat sig åt totalt krig under samma period, annat än delar av 2022. Ryssland har inte åstadkommit den nivå av samhällskollaps man eftersträvat i Ukraina, ett tecken på att ett fungerande totalförsvar fanns där när det behövdes.
Det här resonemanget är viktigt och ledande beslutsfattare och debattörer har inte ägnat diskussionen tillräckligt engagemang. Det är viktigt därför att användningen av ordet ger en falsk förespegling om att totalförsvaret existerar och det gör det ju inte, åtminstone inte om man använder en gammal måttstock. Min poäng är att vi inte har definierat vad tillräcklig totalförsvarsförmåga är, något som blir oerhört viktigt när man använder att gammalt ord som redan har ett innehåll. Totalförsvaret måste vara verkligt, det fungerar tyvärr inte med enbart ett virtuellt totalförsvar.
Författaren är styrelseordförande i Totalförsvarsstiftelsen och strategisk rådgivare
