av Lars Holmqvist

Den senaste tidens palestinska angrepp på civila i Israel (knivhuggningar, bilförare som kör på folk och annat) och det israeliska sättet att försvara sig har som bekant gjort avtryck även i svensk politik.

Regeringen har genom Utrikesministern gjort olika uttalanden som Israel har reagerat starkt på. Men frågan har faktiskt bäring även på svensk säkerhetspolitik, möjligen på ett sätt som regering eller opposition inte fullt ut har tagit till sig.

OODA-loopen

Amerikanske överste John Boyd (1927-1997) tjänstgjorde som jaktpilot under Koreakriget. För eftervärlden är han inte i första hand känd som stridsflygare utan för sina tankar om strategi.

Det ska ha börjat med att han i lufthavet över Korea deltog i jaktstrider mellan ryska Mig 15 och amerikanska F86 Sabre. Tekniskt sett var de bägge plantyperna i stort jämbördiga, till och med ansågs Mig ha vissa flygmässiga fördelar jämfört med sin amerikanske motpart, men ändå var amerikanerna vida överlägsna. Mer än tio sovjetiska plan sköts ner för varje amerikanskt vilket fick Boyd att fundera över orsaken. Boyds svar på frågan – efter en hel del funderingar får man anta – var att det delvis hängde på kabinens utformning.

Medan Mig 15:s cockpit var utformad så att piloterna hade begränsad sikt inte minst bakåt, satt de amerikanska piloterna i en bubbelformad glashuv, med fri sikt åt alla håll. De amerikanska piloterna kunde snabbare observera vad som skedde omkring dem, snabbare fatta beslut och därmed agera snabbare än motståndaren allt eftersom situationen i luftstriden utvecklade sig.

Erfarenheterna och tankarna utvecklades vidare fram till det som mest av allt förknippas med John Boyd. The OODA Loop:

O – Observe. Observera det som sker

O – Orient. Orientera sig i den förändrade situationen, genom att ta in nya observationer i sin erfarenhetsbank och låta dem påverka det egna tänkandet

D – Decide. Fatta beslut

A – Action. Omsätta fattat beslut i handling

Den aktör som kan komma innanför motståndarens OODA-loop, dvs. gå genom loopens fyra steg snabbare än motståndaren kan få ett övertag i konflikten.

Ett exempel för att beskriva OODA-loopen kan vara betrakta två soldater vilka oväntat sammanstöter på stridsfältet.

O – Det är gynnsamt för mig att upptäcka motståndaren, innan denne upptäcker mig.

O – Vidare, ju förr jag kan avgöra om det som jag upptäckt är ett djur, en soldat på min sida, en nonkombattant eller ett legitimt mål, desto bättre.

D – Mitt beslut att öppna eld måste komma snabbt.

A – Slutligen, om jag kan få ”bly i luften” innan min motståndare så har jag sannolikt övertaget. Jag är innanför motståndarens OODA-loop.

Den komponent i OODA-loopen som kräver mest tankemöda att begripa – Orient – är enligt Boyd även den viktigaste. Orient utgör tyngdpunkten i loopen. Man ska heller inte se loopen som ”en enda”. Boyds uppfattning är nog den att OODA-loopen snurrar varv efter varv under konfliktens eller stridens förlopp. I sekvens eller (delvis) parallellt.

Men ”Orient”-skedet är inte bara att följa en fastlagd mall. Benägenheten och ytterst viljan att låta ny information påverka invanda tankemönster är central.

Det som ovan skrivits är en skiss, en grov förenkling av OODA-loopen.

Hur svensk förvaltning är tänkt att fungera i ett krisläge

Idén om svensk krishantering bygger på tre principer:

Ansvarsprincipen – samma huvudman har ansvar i kris som annars.
Likhetsprincipen – Så långt möjligt skall förvaltningsstrukturen vara densamma i kris som annars.
Subsidiaritetsprincipen – ansvaret skall vara decentraliserat så långt möjligt.

När man går genom de svenska länsstyrelsernas RSA (Risk- och Sårbarhetsanalyser) finner man att huvuddelen av den planering som görs handlar om kriser av karaktären ”olyckor”. Det kan till exempel vara frågan om översvämning av vattendrag, en brand med spridningsrisk eller en tankbil som vält i en hårt trafikerad korsning. Jag ska inte här  resonera om principernas lämplighet för att hantera den sortens kriser. Däremot skulle jag vilja rekommendera läsning av Oscar Larssons mycket intressanta artikel ”Därför fungerar inte krishantering i Sverige” som publicerades i SvD på Juldagen.

Men så har vi den andra typen kris, den som uppstår till följd av handlingar utförd av en kvalificerad antagonist. Som kan vara förberedelse inför eller en del av ett angrepp mot Sverige.

I strid utgör kraftsamling en avgörande komponent. Även om civilt försvar i stora stycken är något helt annat än militärt försvar, så saknas inte gemensamma drag. Att gå in i en konflikt med organiserad kraftsplittring som grundläggande princip är nog inte vägen till framgång. För att ge exempel så kan den optimala användningen av knappa ambulanstransporter eller brandförsvar kräva att vissa områden prioriteras ner för att skapa tillräckliga resurser i annan del av landet. Det kan i ett visst läge vara viktigare för rikets försvar att kraftförsörjningen fungerar i en viss del av Sverige även om det innebär att vi inte har resurser att vidmakthålla fungerande kraftnät i en annan del.

De tre principerna i svensk krishantering som jag nämner ovan riskerar att bli irrelevanta eller t o m utgöra ett direkt hinder om vårt land ska möta en kris orsakad av en motståndare, eller krig.

Hybridkriget

Om vi ska försöka förstå de utmaningar som kommer att möta svensk krishantering i hybridkriget så kan det vara bra att ta med sig begreppen från OODA-loopen.

Observe. Vår motståndare kommer att genomföra de inledande stegen av anfallet på ett sätt som syftar till att försvåra upptäckt. Ju längre tid som går innan vi kan fastställa att ett antal händelser i själva verket är delar av ett angrepp av hybridkrigsmodell, desto bättre för angriparen.

Visst är det lätt att observera t ex en kraftig ökning av antalet magsjuka i kommun A, en klaffbro i kommun B som fastnar i uppfällt läge och ett stort antal bilbränder i kommun C men hur snabbt kan en enskild kommunal krisorganisation dra slutsatsen att deras respektive kris inte är en isolerad händelse, utan en komponent i en koordinerad aggression?

Orient. Bilden som vi successivt ser växa fram i en konflikt kommer inte att vara entydig. Angriparen kommer att lägga resurser på vilseledning av olika slag. När vi väl har dragit slutsatsen att vi är angripna, kan det dröja innan vi förstår vad angreppet syftar till. Det kommer att kräva systematisk och snabb löpande inhämtning av underrättelser samt förmåga till löpande analys. Denna komponent – inhämtning rörande civila förhållanden – saknas för närvarande, såvitt jag vet.

Decide. Vår förmåga att fatta beslut kommer att prövas på olika sätt. Det kan inkludera åtgärder vidtagna mot enskilda beslutsfattare i syfte att fördröja eller försvåra beslut eller att vi fattar beslut som är gynnsamma för angriparen. Hot, vilseledning eller kanske både och.

Här bör särskilt nämnas den vånda som kan infinna sig på nationell nivå om regeringen behöver fatta beslut om höjd beredskapsgrad. Saken bör absolut övas: dels att hantera främmande makts olika former av påtryckningar innan ett sådant beslut fattas, dels att hantera de reaktioner som kan komma av fattat beslut.

Action. Vår förmåga att faktiskt vidta de åtgärder som beslutats kan komma att utsättas för hinder eller försvårande omständigheter.

”Uppdragstaktik” är inte ett ord som brukas särskilt ofta inom svensk förvaltning, men vi borde kanske ändra på den saken och det borde nog även övas. Enskild civil chef bör, genom förberedande order och genom övning, förberedas på att självständigt kunna fatta beslut i vissa krissituationer även om kommunikationerna är brutna.

Detta är några tankar om hur en kris som initierats av en kvalificerad antagonist skiljer sig från de kriser Sverige normalt övar på att förbereda sig inför. Egentligen är detta klassisk krigskonst. Det nya är i huvudsak ett ökat fokus på andra stridsmedel än de konventionella militära/kinetiska och att gränsen mellan krig och fred blir suddigare än den varit.

Vilken är då kopplingen till angreppen på civila i Israel och regeringen som nämndes inledningsvis? Den svenska oron kring skjutningarna i Israel tar sin utgångspunkt i vad UD benämner som ett ”principiellt folkrättsligt resonemang”. Javisst, den frågan är viktig. Ett land ska styras efter lagarna, även i kris och i krig. Men vi bör samtidigt fundera över det som Israel nu upplever. En typ av organiserad aggression som är noggrant designad för att skapa mesta möjliga risk för att den försvarande parten skall kunna kritiseras utifrån just folkrättsliga principer. Vad gör vi för att förbereda oss för ett sådant hot?

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.