av Jan Wickbom

Makt och pengar samt plikt och ansvar. Välstånd

Krig och Fred är varandras förutsättning och mänsklighetens fördärv. 

Cybernetiken[1] har under 21 seklet svept in världen i ett nätverk bestående av dynamiska tekniska system och algoritmer. Ju mer tekniken utvecklas, ju kostsammare blir den. Den måste underhållas. Den förslits och blir omodern. Den måste successivt förändras. Den stöder sig på makt och den kräver pengar. Den stöder sig på ansvar och kräver plikt.

Cybernetiken är  reversibel. Den är därför ett allsidigt mätinstrument, som kommer att prägla 21 århundradets krigsvetenskap.

Militär makt byggs upp och utövas i fred med hjälp av pengar. Dessa pengar är förbrukade om och när krig utbryter. Nationen måste då förlita sig på att dess soldater uppfyller sin plikt, i vårt fall plikten att försvara Sverige. Denna plikt kan inte köpas för pengar. Den kräver ansvarsfulla och modiga politiker, medborgare och soldater. Politikerna och även FN måste tillse att stridens logistik kommer att fungera i Sverige. Medborgarna måste kunna uthärda påfrestningar både i fred och krig. Soldaterna skall ha plikt och mod. De måste visa dödsförakt. Ju längre ansvaret förskjuts från soldaten, ju svårare blir det att utöva.

Sverige vill undvika krig, vi vill leva i fred. Vi vill endast ha ett försvar för att skydda vår nation/demokrati och vårt välstånd. Det innebär att det enda krig vi vill utkämpa kommer att föras på vårt territorium med den nationella arméns soldater och med stöd av marinen och flygvapnet. Vårt mål är: Sverige skall som alliansfri, demokratisk nation utgöra en fredsbevarande zon i norra Europa. Landets försvarsmakt skall vara så stark att den kan bjuda uthålligt motstånd i hela landet.

När regeringen i fred förbereder kriget är det regeringens uppgift att bekosta såväl försvarsmyndigheten som logistiken. Detta skall göras kostnadseffektivt. Till försvarsministerns hjälp tar regeringen den operativt kunnige officeren, överbefälhavaren, som för regeringen i detalj skall redovisa de kostnader den totala försvarsmakten kräver och som riksdagen skall bevilja. Om regeringen anser att ÖB valt rätt uppgifter och räknat kostnadseffektivt nås Treenighet: Strid (överbefälhavaren) + ledning (regeringen) + logistik (pengar), vilken sedan föreläggs riksdagen i en proposition.  

Ett fredligt globalt välstånd kan inte bibehållas och utvecklas utan hot om krig. Välståndet, eller välfärden, skulle bryta ner nationerna i en oavlåtlig kamp om makten och pengarna. Det fredliga välståndet, det vill säga balans mellan produktion och konsumtion, måste ständigt befästas och försvaras. Förenta Nationernas uppgift bör därför vara att rättvist fördela välfärden globalt.

Min essä, ”Den Hårda Kärnan (HK)” är en beskrivning av Sveriges försvarsmakt, dess funktion i det globala systemet (FN) och dess utnyttjande.

Den Hårda Kärnan (HK)

Krig är en ständigt pågående överlevnadsprocess – konkurrens – som aktiveras när politiken så kräver.

Vetenskap är denna process´ krigshistoria och prognos. Politik är krigsvetenskapens användare, men också penningens användare. Under efterkrigstiden har politiken fått ett nytt element: Cybernetiken.

I denna essä, HK, skall den pågående överlevnadsprocessen skildras. Processens mål är Sveriges försvar och trygghet. Processen kan sägas vara ny. Först under 21 århundradet har nämligen Einsteins relativitetsteori kunnat tillämpas cybernetiskt.

Cybenetik: Människan kommunicerade (samtalade) ursprungligen med ord. Under tidernas lopp har denna kommunikation kompletterats med skrift, signaler, böcker, tidningar, telegrafi, telefoni, radio, TV, IT och AI. Härvid används cybernetiken för insamling av all information, bearbetar den och sprider den globalt. Cybernetiken kan sägas vara ett fjärde element inuti mark, vatten och luft. Den skyr inga gränser. All information är, som Einstein säger, relativ och beroende av tid och tillfälle. Endast tiden är konstant.

Genom att använda Cybernetiken går det att styra pengarnas självsvåldiga rörelser globalt.

Information skapas av individer och riktar sig till individer. Den är både pedagogik och demagogi. Den kan vara både offensiv och defensiv, både produktiv och destruktiv, både produktion och konsumtion, både atombomben och döden samt – framför allt i detta sammanhang – både teknokrati och demokrati. Vid en militär konflikt är det människor som möts, alternativet är atombomber. Därvid skall cybernetiken tolkas som en hörselskärpning och inte som en megafon.

Med cybernetiken framförs det viktiga budskapet att den allvarligaste bördan man kan ålägga en människa/soldat är att defensivt försvara sitt land/nation.

Efter VK2 har de flesta européer och amerikaner däremot fått lära sig att den största och ädlaste uppgift man kan ge en människa är att bekämpa det onda. Man angriper. Därigenom trappar man upp i stället för att man löser konflikter. Användningen av cybernetiken säger att just kriget är det onda.

Plikt är ett kategoriskt imperativ både i fred och krig. Plikt är behärskning av soldatens tankar, känsla och vilja, något som inger både självrespekt och uppskattning. För att vår nation inte skall hotas skall våra soldater vara respektabla värnpliktiga, den Hårda Kärnan.

Historik

Under andra världskriget rådde i Sverige stor enighet om försvarspolitiken och stor tilltro till Försvarsmaktens soldater. Den följande tiden präglades däremot av politisk osäkerhet. Det berodde nog inte så mycket på atombomben och Hitlers nederlag utan snarare på Eisenhowers ”korståg i Europa”.

Sedan Jean Baptiste Bernadottes tid, då han befriade oss från Vasasönernas krigiska auktoritära arv, och till och med VK 2 har våra regeringar fört försvarspolitik. De har velat undvika krig, behålla freden. Det har regeringarna också lyckats med.

Under VK 1 såväl som under VK 2 förbereddes defensiva strategier. Under VK 2 började teknokraterna i försvarsmakten dock obstruera. De, främst flygarna, påstod att teknikutvecklingen präglar kriget så att vi måste övergå till offensiva strategier, till säkerhetspolitik i stället för försvarspolitik och trygghet.

Redan år 1946 hade ÖB Helge Jung reagerat mot Eisenhowers offensiva teknokratiska idé om ”det militärindustriella komplexet”. ÖB ansåg att denna strategi skulle bli alldeles för dyr för Sverige.

I början av Kalla Kriget begärde ÖB Swedlund att regeringen i avskräckningssyfte skulle anskaffa atombomber. Regeringen nekade och började samtidigt kontinuerligt sänka försvarsbudgeten. Regeringen ansåg att något invasionshot inte förelåg. ÖB inledde då, som någon sorts motåtgärd och för att spara pengar, en besinningslös personalreducering inom armén samtidigt som motorisering och teknologiska åtgärder ökade. Alla förband skulle anfalla (Jfr Eisenhower). Man ville ”Skärpa bettet och kapa svansen”. Man köpte så mycket teknik att vi inte hade råd att ta den i bruk. Taktisk/Teknisk/Organisatorisk/Ekonomisk Målsättning (TTOEM) låg som en blöt filt, en doktrin, över all taktik och blev lösen för denna gigantiska suboptimering.

Arméchefen reagerade och införde ett nytt utbildningssystem, VU 60. Men detta system blev alldeles för krångligt och dyrt. Det avskaffades.

Försvarsmakten omskapades i realiteten till en miniatyrkrigsmakt för offensiv krigföring. Den leddes autokratiskt och kallades säkerhetspolitik.

De sju militärbefälhavarna, som sedan VK 2 hade uppgift att defensivt försvara sina markterritorier, försattes i en svår situation, men löste den efter förmåga. Deras försvar ingav viss respekt tack vare att man betonade att det var de värnpliktiga soldaterna – inte stridsvagnar, fartyg och flygplan – som försvarade territoriet. Vi hade en reell demokrati.

År 1966 – mitt under Kalla Kriget – påbörjades en omorganisering av försvarsmakten från att ha bestått av sju markoperativt anpassade militärområden till att bli fyra säkerhetspolitiskt agerande stormilon. Dessa fyra stora milon hade geografiskt utstakade gränser. Men de avsågs bara vara krigsskådeplatser, slagfält där operationer skulle genomföras. De sades vara trösklar som skulle avskräcka från angrepp. De kan liknas vid rinkar för proffsboxare. Det var teknokratiska kraftmätningar som var intressant, inte det territoriella försvaret.  Dessa kraftmätningar arrangerades efter förebilder från Eisenhowers krig i Europa. Kraftmätningarna blev lokala duellstridssituationer där vi alltid var i underläge. Försvarsministern signalerade att det är bättre att förekomma än att förekommas och anfall sades vara det bästa försvar.

Vi förde säkerhetspolitik med trösklar, inte försvarspolitik. Dessa kraftmätningar bidrog till uppfattningen att allmän värnplikt inte kan tillämpas för förband som har säkerhetspolitiska uppgifter.

Det skulle bli värre. Eisenhowers ”militärindustriella komplex” tolkades av de motoriserade truppslagen och av marinen och flygvapnet som teknokratins seger över demokratin. Allt mer uppmärksamhet ägnades åt USA:s militära aktiviteter. Något års tjänstgöring i USA blev nästan ett villkor för att nå högre befattningar i vår försvarsmakt. Tjänstgöring i eller i samverkan med Nato ansågs meriterande. Till slut avskedades de försvarsanställda som inte ville tjänstgöra utomlands. På Försvarshögskolan påstod man att ökad ålder medförde minskad förmåga att vidta förändringar – att ökad ålder medför större visdom och stabilitet i utvecklingen förnekades. Regeringen deklarerade att försvaret var ett särintresse. Det skulle nu inriktas för att göra av FN begärda insatser utomlands. Personalstyrkan skulle uppgå till ca 3 000 man/kvinnor, varav en tredjedel ständigt skulle tjänstgöra utomlands.

År 2013 slog ÖB Sverker Göransson larm: ”Försvarsmakten förmår endast strida på en plats i Sverige under en vecka! Jag behöver mer pengar!”  Detta har lett till att vi fått den olycksaliga decemberöverenskommelsens FB 15 och MSD 16 som med pengar förstärker säkerhetspolitiken, men lämnar försvarspolitiken åt sitt öde. Vi har fått doktriner och spådomar, men ingen vetenskaplig granskning av försvarsfrågan. Man anpassar administration och taktik till en doktrin (MSD 16).

När vi nu skall organisera ett totalförsvar bör det göras för den strategi och de operativa förfaranden som faller ut av Jean Baptistes tvåhundraåriga försvarspolitik och som har det politiska målet: ”Sverige skall som alliansfri, demokratisk nation vara en försvarad fredsbevarande zon i norra Europas. Landets försvarsmakt skall vara så stark att den kan bjuda uthålligt motstånd i hela landet”.

De svenska soldaternas försvarsmakt, trygghetens Hårda Kärna (HK)

Nationen, territoriet med sin kultur och sina produktions- och konsumtionsresurser, är den abstraktion som med lagstiftning förenar medborgarna och som Försvarsmakten och dess soldater har plikt att skydda. Lagbrott kan leda till djupgående inre konflikter. Regeringen fastställer att nationen skall vara utrikespolitiskt neutral.

Krig är en verksamhet där den ena partens soldater offensivt söker döda – och den andra, svenska defensiva parten söker överleva. Tiden avgör. Kriget leds av regeringen, striden förs av överbefälhavaren.

 

Operativa överväganden. (Styrning av treenighetens taktik och organisation)

I HK skall tre grundläggande strategiska krav tillgodoses:

*Allmän värnplikt skall åter tillämpas (inte den begränsade pliktrekrytering som nu startats). **Marinens huvuduppgift är att skydda huvudstaden Stockholm. Ett litet Flygvapen skall ha hög beredskap både i fred och krig.

***Både vår fredstida och krigstida logistik skall stödjas av USA. Detta innebär att:

*En angripare skall veta att han möter motstånd av alla svenska medborgare, att alla försvarar sig, de flesta organiserade i förband. Vi skall veta att försvar inte är något särintresse. Ju fler soldater ju starkare försvar.

**Detta försvar skall operera även i fred. Därför organiseras marinen huvudsakligen för skydd av Stockholm och ett litet antal soldater i flygvapnet skall ha hög beredskap även i fred.

***Sveriges näringsliv är i fred beroende av handel med USA. I krig skall denna handel ske genom leverans av logistiska produkter, som skall avlämnas på svenskt territorium. FN skall övervaka.

Finland kan förväntas bjuda motstånd på finskt territorium på samma sätt som vi försvarar Sverige. Ett ryskt angrepp på Sverige skulle då ta lång tid.

Den operativa ambitionen bör vara att bjuda uthålligt motstånd i hela landet utan att vi blir inblandade i duellstrider med angriparens tekniskt högtstående offensiva markstridsförband. Vi skall eftersträva en sorts asymmetrisk krigföring (våra soldater mot angriparens logistik och svaga punkter) med ideliga markstridsmoment uthålligt och tätt återkommande.

Denna konst skall anpassas till terrängen och till egna handlingsmöjligheter. Den utgår från iden att vi inte kan besegra en angripande stormakt – vi skall i stället själva, alliansfria, undvika att bli besegrade. Vi bör, främst med sjö- och flygstridskrafter, kunna möta och möjligen hejda begränsade och överraskande angrepp, till exempel mot Stockholm eller Gotland.

Strid är soldatens växling mellan eld, rörelse och skydd med tillhörande logistik. Strid är en destruktiv verksamhet som leds av ÖB.

Det är soldaterna som strider, inte våra hästar, fordon, flytetyg och flygmaskiner. Legala soldater beväpnas, utrustas och organiseras i förband eller. I strid skall soldaterna ledas och försörjas.

Taktik. Soldatens strid– växelverkan mellan eld, rörelse och skydd med därtill hörande logistik – leds auktoritativt av pålitliga (”jag överger er aldrig!”) chefer i kedjan plutonchef, kompanichef o s v upp till ÖB. Var och när skall växlingarna ske? Hur skall logistiken förbrukas?  I samma auktoritativa befälskedja, fast uppifrån och nedåt, ställs uppgifterna och levereras logistiken: Där och Då skall uppgifterna lösas! Dessa resurser disponeras! Frågor och svar måste samstämmas – officersprofessionen.

I teorin avser frågan Var? platsen på skalan Kraftsamling – Handlingsfrihet. Frågan När? avser en period på skalan Överraskning – Uthållighet. I praktiken betyder svaren på frågorna Var? och När? plats och tidpunkt där strid skall utkämpas och Hur? logistiken då skall utnyttjas.

Vapen och materiel används på tre principiellt olika sätt i krig. Antingen som soldaternas verktyg, eller som understöd vid soldatens strid eller som maskiner vilka betjänas av soldater eller sjömän och som verkar utanför soldatens eldområde. Soldaternas vapen bör ha verkan inom radien 300 meter. Den understödjande elden bör verka inom en sfär med 500 m radie.

Den tekniska utvecklingen på maskinsidan går i dag fort. System utvecklas för stridens olika funktioner. Av många skäl görs dessa system så personalsvaga som möjligt. Obemannade system är redan framtagna för strid både på marken, på sjön och i luften.

Strategisk ekvation (allmänt omfattad, beprövad erfarenhet), skillnaden mellan förvars- och krigsmakt: ”Om två försvarsmakter ställs mot varandra utbryter inga krig. Om en krigsmakt angriper en försvarsmakt erfordras minst trefaldig övermakt om den anfallande skall segra. Om två krigsmakter angriper varandra (duellsituationen) segrar den starkare eller den som först övergår till försvar/defensiv.”

En angripare måste även i framtiden fullfölja ett angrepp med soldater och med en kraftfull politisk starthjälp – ”Marshallhjälp”.  Eljest lämnar han ett sönderfallande och desperat Sverige och hans angrepp har varit förgäves eller kontraproduktivt.

Han har dock handlingsfrihet så till vida att han kan välja mellan att angripa med tre gånger så många soldater som vi har eller med teknokratiskt organiserade soldater med dyrbar beväpning av olika slag – från stridsvagnar fartyg, flygplan och robotar upp till atombomber.

Forskare och experter påstår att teknikutvecklingen gör att vi står inför ett paradigmskifte varvid soldaten blir överflödig – vi skulle inte längre behöva eller kunna använda soldater i krig. Vår ledning, vår logistik och våra kommunikationer skulle bekämpas så att våra soldater inte skulle kunna strida. I duellstrider mellan angriparens och våra tekniskt avancerade vapensystem skulle striden avgöras på några dygn. Andra maktmedel än konventionellt militära skulle kunna bryta vår försvarsvilja. Dessa förutskickelser synes inte ha stöd i de erfarenheter som kan dras av många exempel på personalsvaga men tekniskt högtstående angrepp under och efter Kalla Kriget t ex i Vietnam, Afghanistan, Irak, Libyen. Dessa exempel visar att krig avgörs av uthålliga försvarande soldater, som är det mest kostnadseffektiva instrumentet i en försvarsmakt.

 

Logistik. I fredstid består den militära logistiken, kraftkällan, av produktionsfaktorer, bland annat utbildning, kaserner, övningsfält, flygfält och anläggning av fortifikationer, inköp av vapen och materiel samt av löner. I ett litet lands – Sveriges – försvarsmakt bör kostnaderna för dessa faktorer hållas så låga som möjligt och kraven på dyrbar beredskap bör inte överbetonas. Den fredstida logistiken bör utnyttjas så att en försvarsmakt som är uthållig i krig kan skapas.

I krigstid består den militära logistiken, kraftkällan, av driftskostnader (konsumtion) bland annat för ammunition, drivmedel, materielersättning och -reparation, för proviant, personalvård och sjukvård. Den krigstida logistiken fungerar i tre nivåer: den taktiska, den operativa och totalförsvarets logistik.

Sveriges interna logistik är ändlig. Den bör utnyttjas långsiktigt, uthålligt och den måste kunna motta förstärkning från omvärlden, det vill säga i praktiken från Västvärlden/USA. Om USA i krig åtar sig leverans av detta logistiktillskott kan Regeringen och ÖB odelat ägna sig åt kriget i Sverige. Men denna amerikanska obligation är inte gratis. Cybertnetiken utnyttjas vid kostnadsberäkningen.

Krig styrs genom att den anfallande – en krigsmakt – bestämmer målet för sin strid och sedan sätter in de stridskrafter och den logistik som han behöver. Den försvarande – försvarsmakten – vet vilka stridskrafter och vilken logistik som disponeras och målet för striden rättas därefter. Å ömse sidor görs felaktiga kalkyler och tiden, det vill säga i regel logistiktillgången, fäller avgörandet.

Krigföring sägs vara både konst och vetenskap. Konsten skulle då visas av officerare när de utövar ledning underifrån i befälskedjan, medan vetenskap utövas av samma officerare ovanifrån. Det är officerarnas skicklighet och logistiken som avgör om kriget blir framgångsrikt. Försvarsmaktens administration bör handhas av de officerare som skall leda försvarsmakten i krig. Det är då frågorna underifrån som konstituerar en försvarsmakt. (Frågor uppifrån skulle konstituera en krigsmakt).

 

Utrikespolitiken skall ha målet att Sverige skall leva i fred och den skall därför främja försvarspolitik.

Vår nuvarande säkerhetspolitik, vårt medlemskap i EU och EU:s militära beroende av Nato/USA innebär att Ryssland kan betrakta svenskt territorium som ett för USA tillgängligt basområde. Vår solidaritetsförklaring med Baltikum och värdlandsavtalet med Nato gör ett sådant missförstånd förståeligt. Men det är fråga om utrikespolitiska logistiska åtaganden, som inte påverkar vår ställning som en alliansfri nation och inte våra försvarsoperationer. Vi skall operera själva med en svensk försvarsmakts soldater och vi skall försvara Sveriges territorium. Värdlandsavtalet skall användas för att vi skall kunna mottaga logistiskt stöd från USA och vi skall inte binda oss vid Nato.

Under efterkrigstidens tänkande har Gotland förvandlats från att ha varit en försvarspolitisk organisationsfråga till att – tillsammans med Baltikum – bli ett internationellt tvistefrö.  Men Gotland är fortfarande, försvarspolitiskt betraktat, ett svenskt operationsområde, omgivet av inre och yttre territorialvatten i Östersjön. Därvid skall beaktas att Östersjön ur utrikespolitisk synvinkel sett är och ska förbli ett ”fritt hav” där samfärdsel skall främjas. För Rysslands välstånd är detta ett krav. För övriga strandstater, främst för Tyskland, är det ett starkt önskemål. Samfärdseln på Östersjön är i dag överbelastad och Rysslands krav bör mötas med förståelse. Rysslands önskemål om en gasledning längs Göta kanal bör beaktas. I fred skall samfärdsel på och i Östersjön befrämjas och militär verksamhet i och över svenskt territorialvatten skall regleras. Denna reglering må eller bör ske i samverkan med våra grannländer Finland, Norge och Danmark och den provocerar ingen. Att Gotland ligger nära Baltikum är ett militärstrategiskt faktum, som inte provocerar Ryssland.

Regeringen bör granska om dessa och andra operativa insatser i Östersjöområdet är kostnadseffektiva och förenliga med vår utrikespolitik. Vi får inte agera så i Östersjöområdet att vår alliansfria status ifrågasätts. Vår försvarsmakt skall helt och fullt – totalt – organiseras och politiskt strida för att Sverige inklusive Gotland skall vara och förbli en fredsbevarande zon.

Sveriges försvar, och därmed säkerheten, skall tryggas av en svensk försvarsmakt. Det torde ta tio-femton år att organisera en försvarsmakt som kan ge full effekt åt denna operationskonst och en start skulle genast ge effekt.

 

Försvarsmakten skall ledas av en överbefälhavare med försvarsstab. Försvarsstabschefen skall tillika vara arméchef. ÖB skall ha fyra militärbefälhavare som skall leda arméns utbildning och strid. Landet skall indelas i fyra operativa militärregioner med arméförband.

Den markoperativa ledningen under militärbefälhavarna åläggs ett tjugotal regementschefer, som utbildar och i krig leder arméns bataljoner. (Målet är ett hundratal infanteribataljoner.)

Marinen och flygvapnet skall under ÖB ledas av en marinchef respektive flygvapenchef.

Logistiken skall ledas av ÖB med hjälp av en logistikchef, som i krig även leder helikopterförbanden. Materielverket skall lyda under ÖB.

Försvarshögskolan underställs ÖB. Forskning och akademisk utbildning överförs till FOI och landets universitet.

Vår strategi – hushållning med resurserna. Försvarsmakten skall vara det instrument som visar att den svenska nationen vill leva i fred men kan försvara sig uthålligt. Vi böjer oss inte för utländskt militärt tvång. Alliansfrihet är en styrka, inte en brist. Denna strategi är ett mål i sig.

Man säger schablonmässigt att vi eftersträvar största stridseffekt av varje förband och system. I HK krävs dock att varje uppgift skall väljas och lösas på mest kostnadseffektiva sätt. Sparsamhet blir därigenom överordnad effektivitet.

Ett nytt värnpliktssystem

Sverige är en demokrati. Det innebär att soldaten är subjektet i strid. Hans vapen och utrustning skall vara tillgängliga men han själv kan hemförlovas efter utbildning. Av kostnadsskäl skall utbildningen vara kort och effektiv.

Utbildningen skall inriktas på förmåga mer än på kunskap. Det är verksamheten i krig som soldater i alla grader skall inexercera så att god förmåga i strid uppnås. Taktik och operationskonst är demokratiska befälsuppgifter.

Alla fysiskt och etiskt vapenföra medborgare i Sverige bör ha moralisk skyldighet, plikt att vid mobilisering stå till Försvarsmaktens förfogande.

Organiseringen av värnpliktsförsvaret bör tillgå så att alla vapenföra svenska män och frivilliga kvinnor efter mönstring uttas för uppfostran till soldater. De utbildas (exerceras), beväpnas och utrustas samt har plikt att därefter värna nationen i arméns förband eller i marinens och flygvapnets system. Tiden då soldaten är krigsplacerad begränsas med en övre åldersgräns (35 år?). Soldaterna kan därefter frivilligt övergå till hemvärnet, annars ställs de i reserv.

Soldatutbildning av åldersklassen genomförs i två kontingenter, där rekryterna utbildas i fyra månader; en vår/sommar- och en höstkontingent. Rekryterna sammanhålls i kompanier som förläggs i tält eller baracker. Tjänsten skall pågå dygnet runt med ett fåtal lediga dagar. Kompanierna skall vara ”självförsörjande”, det vill säga att alla sysslor som erfordras för att kompaniets rekryter skall kunna leva och lära sköts av rekryterna själva. Rekryterna roterar inom kompaniet och lär sig på så sätt handha kompaniets vapen och all dess materiel. Utbildningen inriktas på beteenden (visa, instruera, öva… öva…öva…, (varje gång intill trötthetens gräns) mer än på kunskapsinlärning. Yrkesofficerare (aktiva f.d. värnpliktiga soldater) tjänstgör som truppförande instruktörer. Efter dessa fyra månaders utbildning (exercis) överförs på frivillig grund erforderligt antal värnpliktiga till marinen och flygvapnet för fortsatt utbildning till sjömän respektive flygsoldater och till befäl i dessa försvarsgrenar.

Under en femte utbildningsmånad för arméns soldater (på senvintern) tillförs befäl och specialister, som frivilligt uttagits i tidigare årsklasser och befälsutbildats. De två utbildningskontingenternas (vår/sommar och höst) kompanier organiseras då i bataljoner, som i fält genomför förbandsutbildning (intill trötthetens gräns). Övningen leds av regementschefen och av de aktiva officerare, som varit truppförande instruktörer under föregående fyramånaders höst- och vår/sommaromgångar. Strid övas i grupp, pluton och kompani, samordnat i bataljons ram.

Soldater och befäl i den samövade bataljonen kvarstår sedan krigsplacerade i bataljonen i ca tretton år. Inget krav på lokalrekrytering skall föreligga. Bataljonschefen är yrkesofficer. Regeringen/ÖB mobiliserar försvarsmakten åldersklassvis/bataljonsvis inom aktuella regementsområden (försvarsområden) och marinens och flygvapnets system i sin helhet.

Soldaten förvarar sin uniform mm i hemmet. Hans vapen mm förvaras i kassuner/motsvarande på lämplig plats, dit soldaten kallas vid mobilisering och dit bataljonens ”gemensamma utrustning” och inmönstrad/rekvirerad materiel och fordon ställs genom regementschefens försorg.

Avgångar kommer att ske och bataljonen blir mindre och mindre. Bataljonschefen inkallar vid behov erforderligt befäl och soldater för att genomföra omorganiseringar eller ändringar i försvarsplanläggningen. Bataljonschefen håller via nätet kontakt med personalen och leder frivilliga engagemang, till exempel Vasalopp och deltagande i högtidssammankomster. Bataljonen skall ”leva” under alla de tretton åren. Soldater avgår och förbandet omorganiseras och blir successivt mindre. Nya vapen och ny materiel tillförs. Efter tretton år kan bataljonens soldater frivilligt övergå till Hemvärnet, bataljonschefen blir stabsofficer (och så småningom regementschef eller ÖB?).

 Vår krigföring– Mobiliseringens kyrkklockor mullra dovt

Med tungt sinne lyder vi motvilligt pliktens hårda krav // Vi gläder oss åt att alla svenska medborgare gör det samma.

Vi är i livsfara och tvingas döda medmänniskor // Livet är kort för mig och för alla andra.

Varför missunnar fienden mig ett långt liv? // Varför missunnas alla svenskar ett långt liv?

Det råder brist på allt som behövs för livets nödtorft // Vi lever ändå.

Vi känner inte igen oss, hittar inte // Använd GPS och cybernetik.

Vi bor alla på jorden, globen. Men bara vi bor i Sverige // Detta är ett faktum.

Einstein (och även Bibeln) lär oss att allt är relativt utom Tiden, som är konstant // Ett faktum är också en konstant.

Vår krigföring – den Hårda Kärnan – är det faktum, den konstant som Tiden avgör // och vi skall alla dö.

———–

Sverige behöll sin neutralitet 1914–1918 och 1939–1945 genom att hävda sin territoriella integritet. Sverige var inget viljelöst offer för någon av de stridande parterna. Detta är småstatsrealismens essens. Den bygger på insikten om att den lilla nationen inte har några naturliga vänner utan allenast sina egna intressen att tillvarata. Den vägleds av en misstänksamhet mot stormaktspolitiken. Den strävar efter att utjämna konfliktytor, att skapa förtroenden, att inte utpeka fiender och att vara försiktig med att utmåla hotbilder. Med klok politik kan vi undvika att dras med av malströmmen.

Så måste vår lilla, alliansfria nations regeringar arbeta och lägga sina ord.

Det utesluter inte samarbeten för att stärka vår egen försvarsförmåga. Och givetvis utesluter det inte heller en beredskap att välja sida, om vår strävan att stå utanför krigshandlingar skulle misslyckas. Men det kan inte vara klok politik, ur detta perspektiv, att binda sig på förhand och därmed utmanande visa vilken styrka vi tror oss besitta.

Det senare vore snarast uttryck för en känsla av hopplöshet. Den känslan bortser från att även vi är aktörer som sänder ut signaler och positionerar oss inför det värsta av alla fall. Vi har, paradoxalt nog, mer att förlora på ett krig än en stor stat, ty vi men knappast den senare riskerar då att gå under som nation.

Sverige måste önska sig fred till varje pris, och bästa sättet för att förverkliga en sådan önskan är att själva uppträda som en fredsfaktor med Den Hårda Kärnan till försvar.

Sverige skall som alliansfri, demokratisk nation vara en fredsbevarande zon i norra Europa . Vår försvarsmakt skall vara så stark att den kan bjuda uthålligt motstånd i hela landet.

Globalt välstånd (GHK)

Krig är en ständigt pågående konkurrensprocess mellan alla nationer på vår jord, som aktiveras när politiken så kräver. Därför är Sverige medlem i Förenta Nationerna. Varje nation är unik och har vuxit fram från en ursprunglig, med demokrati och vapen utvecklad naturahushållning. Denna naturahushållning förvandlas nu med hjälp av pengar till industrialism.  Därvid övergår konkurrensen mellan nationerna till en kamp om marknader. Nationerna utvecklas olika fort.

Förenta Nationerna fungerar i dag inte tillfredsställande. Orsakerna härtill är många. Kanske kan de sammanfattas i påståendet att FN arbetar med kraften militärt våld i stället för med logistikens pengar. I vart fall kan sägas att FN komponerar våld och pengar på ett felaktigt sätt.

Under det 21. århundradet har politik fått en ny identifiering, politiken uttrycker sig nu med hjälp av cyberneti.  FN bör i dag med hjälp av cybernetiken förvandla, räkna om, det militära våldets kostnader till pengar för nationernas välfärd.

Vårt jordklot liknar inte den släta pingpongboll på viken man i dag godtyckligt kunnat rita gränser. Den Globen skall i stället indelas i geografiskt och miljömässigt särpräglade områden regioner och i dem kulturellt präglade demokratiska nationer.

FN:s fundamentala uppgift är att bevara fred mellan alla nationer på vår jord. FN kan inte verka om inte alla nationer uppträder opartiskt, neutralt i försvarsfrågor. Varje nation skall ha den demokratiska skyldigheten att ansvara för sitt eget förvar.

FN gjorde fel den dag för sjuttio år sedan då man införde begreppet ”säkerhetspolitik” och när man inrättade säkerhetsrådet. Man bevarar inte fred mellan globens nationer genom att lösa säkerhetsfrågor. Man måste i stället lösa FN:s globala problem – nationernas fortlöpande industrialisering.

Man måste hålla ordning på pengarnas ostyriga flaxande i mänskligheten. Det är inte militärt väpnat våld som förorsakar spänningar globalt, utan det är regionernas olikartade välstånd och pengarnas självsvåldiga snabba flykt mellan olika regioner och nationer, som förorsakar industrialiseringens spänningar och osäkerhet.

FN kan med cybernetikens utarbeta medel som påverkar alla länder globalt. Ett sådant medel är att ändra den geografiska gränsdragningen. Ett annat är att variera ”välfärden” i de olika geografiska regionerna. Det är inte en mänsklig rättighet att åtnjuta samma välstånd som alla andra. Med ”välstånd” menas i stället att det råder balans mellan regionens produktion och dess konsumtion. Demokrati/politik verkar då genom att styra budget och pengar. (Teknokrati styr teknikutvecklingen på bekostnad av pengar, vilket inte är kostnadseffektivt eller demokratiskt).

Människorna/befolkningen och deras välfärd anpassas och anpassar sig både till regionen och till nationen. Det måste politiken också göra, vi får tre politiknivåer: Den globala (FN), den regionala och den nationella. Den globala och den regionala politiken skall arbeta med logistik/pengar och välfärd; den nationella politiken skall arbeta med integritet och plikt.

Vision. Exempel på de nya välfärdsregioner som FN bör inrätta: Norden + Estland, Benelux + Frankrike + Tyskland, Storbritannien + Irland, Lettland + Litauen + Polen, Ryssland + Vitryssland + Ukraina +?, USA + Kanada + Mexiko, och så vidare.

Varje nation skall bevara och utveckla sin specifika nationella kultur. (Med kultur avses det humanistiska inflytandet i demokratin.) ”Mångkultur” får inte betyda ”många kulturer i en”, utan ”många kulturer i samma nation” (Jfr Schweiz). Varje nation har sin egen polis och sin egen försvarsmakt (och sitt eget fotbollslag osv).  Nationens kultur bör bevara och utvecklas av justitie-, ”fostrings-”, sport- och försvarsdepartementen – riksdagens (parlamentets) första kammare. En andra, välståndets kammare, bör styra utrikesdepartementet, finansdepartementet, migrations- och näringslivsdepartementen.

De nya regionerna sammansätts av representanter från regionens nationer. De har likartade förutsättningar för produktion och konsumtion – miljöer – och även likartade förutsättningar för global handel. Då blir välståndet specifikt för varje region. En viss överproduktion bör eftersträvas inom regionen och överskottet skall dels användas för att upprätthålla och stärka de egna nationernas kultur (riksdagarnas första kammare), dels ställas till FN:s förfogande.  (Troligen bör varje region ha eget mynt.)

Det nya FN sammansätts av representanter från världens alla regioner. 

FN:s makt är pengar. Om FN indelas i nationer och regioner så som här skisserats, skall nationerna hantera sin egen ekonomi med stöd av regionens BRP. Regionernas ekonomier kommer att växla i styrka. FN:s uppgift blir att reglera regionernas välstånd så att de globala produktionsresurserna  tillvaratas rationellt. Cybernetiken är FN:s instrument, pengar dess styrmedel.

Krigets maktutövning ersätts med (regionens och FN:s) pengar. Alla nationer skall ha en demokratisk försvarsmakt.

Nordens länder skall som alliansfria, demokratiska nationer, utgöra en fredsbevarande zon i norra Europa. Deras  försvarsmakter skall vara så starka att de kan bjuda uthålligt motstånd inom respektive land.

Slutord

Cybernetiken är den största gåva mänskligheten fått sedan vi fick ordet. Den skall användas så att världens alla Globens nationer, var och en för sig, blir en militärt, polisiärt och välfärdsmässigt lycklig familj.

FN skall omvandla nationernas angreppsvapen till pengar och med dem stärka nationernas välstånd.

Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.

Noter

[1] Cybernetik är ett nytt lånord från engelskan och tidigare har vetenskapen inrymts i begreppet reglerteknik. Till cybernetiken hör ämnen som artificiell intelligens (AI), komplexa system, reglersystem, beslutsteori, informationsteori, kunskapsorganisationer, systemteori och simulering.

Mer av samma författare