Fyra ensamma barn evakueras från London utan sina föräldrar. Lapparna runt halsen, ett ombyte kläder och en leksak är det enda de tillåts medföra. De får hjälp av en polis och en nunna att stiga på tåget. Vid den okända slutstationen väntar förhoppningsvis någon som  ger dem mat och husrum. Foto: Imperial War Museum, samling LN 6194.

Sagan om Narnia, berättelsen om de fyra syskonen som evakueras från det krigshärjade London, har trollbundit många. Bilden av dem hade kunnat vara den ovan. De inkvarteras i ett gods på landet hos en äldre professor som absolut inte får störas. I sin lek upptäcker de en hemlig ingång längst bak i ett skåp som leder till det förtrollade kungadömet Narnia. Fantasilandet bortom den gömda portalen blir deras flykt från både fosterhemmet och ett land i krig.

Berättelsens fyra syskon var inte ensamma. Den 31: a augusti 1939, bara dagar innan kriget bröt ut, beordrades att en evakuering skulle påbörjas. I en logistisk operation med få motsvarigheter förflyttades 1,9 miljoner människor från centrala London och andra urbana områden. Över 1,5 miljoner av dem var barn, många ensamma. Författaren C S Lewis, som själv hade upplevt krigets fasor i första världskriget skyttegravar, var en av dem som öppnade sitt hem. Han blev den metaforiska professorn i sina egna böcker.

Den logistiska operationen ”Pied Piper” har hyllats som en stor framgång. Många människor som stannade kvar i städerna skadades eller dödades. Dock blev den psykologiska kostnaden för de evakuerade barnen stor. Föräldrarna visste ofta inte om destinationen för sina barn, eller när de skulle kunna komma tillbaka. De ombads att ge barnen så lite information som möjligt och i många fall lurades de att tro att de skulle åka på en skolresa. Barnen visste inte vad eller vem som väntade vid resans slut. De reste extremt lätt med en tillåten leksak och en lapp med sin identitet runt halsen.

Även om flykt är ett medfött gensvar på akut stress ligger det något kontraintuitivt inte i vår natur vid osäkerhet, långsiktig kumulativ stress eller mer diffusa hot. Snarare tvärtom. Vid sådana påfrestningar tenderar vi att värdera den trygghet vi har ännu högre. Ofta finner vi denna trygghet i hemmet. För ett barn har denna trygghet sin starkaste grund i föräldrarna tillsammans med det hem de är uppväxta i.

Det finns också dystopiska bilder av samhällen som faller i social anarki under påfrestning men studier, bland annat United States Strategic Bombing Survey och andra efter den, pekar tvärtom på att vid påfrestningar tenderar de sociala banden i ett samhälle att stärkas mer än de försvagas. Evakueringen av barn var inte beordrad, men starkt rekommenderad. Propagandaaffischer från tiden vittnar om starka budskap om nationell identitet, lojalitet och att handla för landets bästa. ”Don’t do it mother” riktade sig till föräldrar som av saknad övervägde att ta tillbaka sina barn och manade dem att istället att låta dem kvarstanna på landsbygden och fortsätta sitt arbete för the war effort.

Att skicka iväg familjens barn var inget tvång men starkt rekommenderat. Denna propaganda-affisch framtagen för att minska föräldrars benägenhet att ta hem sina barn från fosterhemmen på landet påvisar den starka viljan bakom evakueringen, att behålla barnen evakuerade och föräldrarna i arbete för samhällets bästa. Foto: Imperial War Museum, Art.IWM PST 3095.

Fysisk säkerhet men traumatisk utsatthet

Även om evakueringen förde barnen i fysisk säkerhet, var den ofta traumatisk och förödande för deras förmåga till anknytning. De separerades från det hem och de föräldrar som de kände och förknippade med trygghet. Från det trygga skickades de in i det okända, ibland med lögner och oftast med en fullständig ovetskap om vad som väntade.

Något som ofta uppträder hos barn som upplevt en traumatisk situation är skuldkänslor och självförebråelse. Särskilt små barn tolkar i större utsträckning att det är de själva som bär skulden eller orsakat vad som inträffat. Skuldkänslor kan uppstå från vad de sagt eller inte sagt eller gjort i relation till händelser som att exempelvis olyckor inträffar, någon närstående dör eller föräldrar separerar: ”Om jag inte gjort så kanske mamma och pappa fortfarande skulle varit tillsammans”. I kontrast har de även svårare att förstå kontextuella faktorer och något så stort som ett krig. I en av de fåtaliga psykologiska utvärderingarna War and children beskriver Anna Freud och Dorothy Burlingham att London-barn generellt uppvisade mycket mindre reaktioner på bombningarna men desto mer över att ha blivit förflyttade från sina familjer. Resan till Narnia är inte unik. Att barn använder metaforer eller berättelser blir ofta deras sätt att uttrycka känslor eller skapa mening. I historier kan de också använda sin fantasi för att introducera magiska hjälpare som symboliserar styrka och kontroll.

De evakuerade barnen hade ofta anledningar till verklighetsflykt. Mottagandet skedde lokalt och ingen kontroll genomfördes av fosterföräldrarna. Det fanns vissa principer. Exempelvis hölls syskon ihop så långt som möjligt. Barn under skolåldern fick inledningsvis stanna kvar hos sina mödrar, ett beslut som senare omprövades. Fördelningen i de mottagande samhällena skedde ofta godtyckligt där de mottagande fosterföräldrarna, mer eller mindre frivilliga, gick längs en rad av ankommande barn och valde. Många av barnen behandlades självklart väl av goda människor.  Men många individuella vittnesmål och även de två större officiella undersökningarna som gjordes, The Cambridge Evacuation Survey och The Report to the Fabian Society, har vittnat om fysiska, psykiska och sexuella övergrepp. Men sanningen är att de långsiktiga psykologiska effekterna skulle komma att bli än större och visa sig först efter krigets slut.

Som så ofta fanns varningssignalerna där. I ett brev från 1939 till British Medical Journal varnande John Bowle, Emanuel Miller och D.W. Winnicott för att separationen av barn från sin hemmamiljö kunde leda till en ”emotionell black-out” och en betydande störning i utveckling av personligheten som kunde vara livet ut. Historien skulle komma att ge dem rätt. Återkomsten efter kriget var ofta efterlängtad, men inte alltid friktionsfri. Vissa barn stod inför faktumet att deras hem eller endera föräldern inte längre fanns. Efter sex år av krig hade en del yngre barn spenderat längre tid i det fosterhem de sändes till än hos de föräldrar som en gång skickade iväg dem och upplevde motstridiga lojaliteter. Andra kämpade med känslan av att ha blivit övergivna av de personer de mest associerade med trygghet i sitt livs mest påfrestande period. Flera efterföljande studier har visat på att krigstida evakuering ledde till depressioner, bestående brister i individernas anknytningsförmåga och en generellt lägre nivå av psykologiskt välmående.

War Child Syndrome och generationseffekter

Samma effekter har funnits även närmare Sverige. Mer än 40,000 finska krigsbarn kom till Sverige under motsvarande förhållanden och vid samma tidsperiod. Dessa har visat komplexa PTSD-syndrom som påminner om förintelseöverlevare, men som i förekomst också överstiger andelen av krigsveteraner med psykiska problem. Överkänsligheten mot psykiska åkommor efter kriget slut och känslorna av likgiltighet, rotlöshet och bristande självkänsla har ibland kallats för War Child Syndrome. Något som påminner om att de som är närmast den fysiska konflikten inte alltid är de som utstår den största påfrestningen.

Problemen slutar dock inte hos den generation som evakuerats. Nyare forskning med bas i registerdata har visat att även barn till de som evakuerades under kriget visar en signifikant större chans att själva behandlas för psykiatriska åkommor som depression och bipolär sjukdom. De växte upp i fred, men verkar ha påverkats av sina föräldrars upplevelser under kriget. Varför? Det vet vi inte. Möjligen hade effekterna av evakueringen en påverkan på hur individerna senare behandlade sina egna barn. Men att trauman kan gå i arv ger oss en fingervisning om hur långtgående konsekvenserna av evakueringar är och att de sträcker sig långt bortom slutet på konflikten.

Vad kan vi lära oss?

Det vore enkelt att säga att förflyttningar av civila skall undvikas. Men det är självklart inte sant. Krig innebär påfrestningar och sekundära psykologiska effekter är ett billigt pris om alternativet är döden. Men vi har ibland en övertro på att evakueringar är det bästa för människor eller att de kommer att ske naturligt vid ett krigstillstånd. När vi genomför militära övningar står alltför ofta ett kort ”Spontanutrymning har skett” under orderpunkten Civilläge, när verkligheten sannolikt skulle vara den motsatta. Människor kommer troligtvis att kvarstanna i sina hem så länge det bara är möjligt. Om vi sedan ställs inför beslutet att beordra en evakuering av ett samhälle måste vi också beakta att den logistiska utmaningen inte alltid kommer att vara den största och att de traumatologiska effekterna av ett sådant beslut kommer att bli mer långtgående än själva kriget.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA

Referenser:

Andersson, P. K. (2015). Quality of the relationship between origin of childhood perception of attachment and outcome of attachment associated with diagnosis of PTSD in adult finnish war children and finnish combat veterans from world war II (1939–1945)—DSM-IV applications of the attachment theory. International Psychogeriatrics, 27(6), 1039-1048.

Bowlby, J., Miller, E., & Winnicott, D. W. (1939). Evacuation of Small Children. British Medical Journal, 2(4119), 1202–1203.

Foster, D., Davies, S., & Steele, H. (2003). The evacuation of british children during world war II: A preliminary investigation into the long-term psychological effects. Aging & Mental Health, 7(5), 398-408.

Freud, A. & Burlingham, D. T. (1943) War and Children, Medical War Books, Ernst Willard, New York

Fritz, Charles E. and Eli S. Marks. (1954). The NORC studies of human behavior in disaster. Journal of Social Issues 10: 26-41.

Fritz, Charles E. and J. H. Mathewson. (1957). Convergence Behavior in Disasters: A Problem in Social Control. Washington, D.C.: Committee on Disaster Studies, National Academy of Sciences.

Fritz, Charles (1996) Disasters and mental health – Therapeutic principles drawn from disaster studies, University of Delaware Disaster Reseach Center

Heilala, C., & Santavirta, N. (2016). Unveiling the war child syndrome: Finnish war children’s experiences of the evacuation to sweden during WWII from a lifetime perspective. Journal of Loss and Trauma, 21(6), 575-588.

Isaacs, S., Brown, S. C., & Thouless, R. H. (1943). The cambridge evacuation survey; a wartime study in social welfare and education. Man, 43, 21-23.

Owen, A. D. K. (1940) Evacuation Survey: A Report to the Fabian Society, The Economic Journal, Volume 50, Issue 200, 1 December, Pages 502–505

Pesonen, A., & Räikkönen, K. (2012). The lifespan consequences of early life stress. Physiology & Behavior, 106(5), 722-727.

Rusby, J. S. M., & Tasker, F. (2009). Long-term effects of the british evacuation of children during world war 2 on their adult mental health. Aging & Mental Health, 13(3), 391-404.

Santavirta, T., Santavirta, N., & Gilman, S. E. (2018). Association of the world war II finnish evacuation of children with psychiatric hospitalization in the next generation. JAMA Psychiatry, 75(1), 21-27.

Secretary of War (1945) The United States Strategic Bombing Survey, United States Government Printing Office, Washington

Waugh, M. J., Robbins, I., Davies, S., & Feigenbaum, J. (2007). The long-term impact of war experiences and evacuation on people who were children during world war two. Aging & Mental Health, 11(2), 168-174.

Mer av samma författare