Foto: Anette Ask / Forsvaret

Soldater ur norska Telemarkbataljonen genomför traditionsenlig ”kappestrid” på Rena. En tävling vars syfte är att finna det bästa kompaniet som ska sändas först i strid eller representera bataljonen i andra sammanhang. Kompetensprov, initiationsriter och tävlingar utgör viktiga delar för sammanhållning och förbandsanda. Foto: Anette Ask / Forsvaret

av David Bergman

Den femte juni 2014 rymde Bernard Jordan från ålderdomshemmet i den lilla engelska staden Hove. Den 89-årige tidigare sjöofficeren sade till sin hustru och personalen att han skulle ta en kort promenad, dolde medaljerna på sin kavaj med en regnrock och smet obemärkt ut. När personalen larmade polisen hade Bernard redan anlänt till Normandie och staden Ouistreham för att fira jubileet efter Dagen D. Kustremsan utanför staden hade kodnamnet Sword Beach under invasionen 1944. När Bernard första gången såg stranden var det krig och han var 19 år. Hans resa berörde många. Flera veteraner på plats som kände igen honom ringde hem och lugnade polisen som kunde avblåsa sökinsatsen. En grupp aktivt tjänstgörande fallskärmsjägare han aldrig tidigare träffat tog på sig att slå följe med den äldre veteranen på färjan hem. En journalist beskrev målande de bredaxlade och stridsdugliga unga soldaterna som beskyddande ställde sig i vägen när han blev för närgången i ivern efter en intervju. Bernard dog det efterföljande året, nära sin 90-årsdag, och bedyrade intill slutet hur mycket han uppskattat resan och alla han mött på den.

Landstigningen i Normandie var ett blodigt slag som finns återgivet i oräkneliga böcker och filmer. De som inte skadades eller dödades bevittnade säkerligen grova våldshandlingar och ett oerhört lidande. Hur kommer det sig då att någon vill återvända en livstid senare, att människor med 70 års åldersskillnad kan känna så stor omedelbar sammanhållning med varandra och att soldater ofta känner en saknad efter att kriget är över?

Tanken att människor kan sakna krig verkar för utomstående som svårförståelig. Ofta provokativ. Krig borde rimligtvis upplevas och minnas som hemskt eftersom hemska saker händer. Denna grundläggande paradox är sannolikt en av anledningarna till att ämnet ofta är stigmatiserat och svårt att diskutera öppet. Men en gemensam faktor i vad som kommer att diskuteras nedan är att den saknad som beskrivs sällan har något med själva striden att göra. Våldet mellan människor är hemskt och bör aldrig förskönas eller glorifieras. Däremot har grunden för den längtan som kommer till uttryck långt mer att göra med sammanhållningen och de individer de delade upplevelsen med.

Det är ett klassiskt antagande att soldater strider för sina kamrater. ‘It’s all about the guy next to you’ sade Eric Banas karaktär Hoot i filmen Black Hawk Down. Hans uttalande sammanfattar vad många framhållit som den främsta orsaken till att soldater fortsätter att strida, samt vad de ofta saknar efter att de lämnat det militära livet. Delta Force-sergeanten Norman Hooten som på den tiden var förebilden för filmens karaktär är idag något talande doktor Norman Hooten och arbetar med behandling av veteraner som hamnat i missbruk. Ett område där det sociala stödets betydelse gång på gång understrukits som avgörande inte bara för överlevnaden på slagfältet utan även förebyggande mot och behandling av psykisk ohälsa.

Alla människor har ett behov av att definiera både sig själv och andra efter olika sociala grupperingar. I ett militärt system där individer socialiseras in i ett kollektiv som premierar sammanhållning, samarbete och kamratskap blir denna sociala gruppering naturligt starkare. Vårt beroende av social tillhörighet och att känna oss önskvärda kan ses även i våra rädslor. Vid undersökningar om rädslor i strid kommer rädslan att skadas eller dödas ganska långt ned. Människors främsta rädsla i strid är oftast social uteslutning. I livshotande situationer blir beroendet av gruppen större och rädslan att lämnas utanför dess skydd än mer akut. Döden är även något abstrakt och svårt att föreställa sig medan de flesta sannolikt i någon utsträckning upplevt känslan av att vara socialt icke önskvärd eller utesluten från en gemenskap.

Begreppet sammanhållning (cohesion) i primära grupper har länge varit grundläggande i militär forskning som en central faktor för motivation och därmed stridseffektivitet. På en högre organisatorisk nivå benämns sammanhållning ofta endast som ”förbandsanda” eller ”kåranda” efter franskans Esprit de corps. Begreppet sammanfattar förmågan för gruppens medlemmar att bibehålla tilltron till en institution eller dess mål, särskilt gentemot yttre grupper och under svåra påfrestningar. Trots att krigföringen utvecklats kan man ofta se samma dygder och personliga ideal som en god krigare bör uppnå; Mod, lojalitet, uthållighet och tapperhet återfinns trots allt från Homeros, Hector och Hercules, Japans Samurajer via medeltidens riddarideal till dagens militära förband.

Grupper med hög sammanhållning använder även ofta interna system (officiella eller inofficiella) för att upprätthålla social kontroll och hantera individer som inte formar sig efter satta normer. Detta blir kollektivets sätt att hantera faktorer som kan äventyra dess säkerhet. ”Kåranda” har ofta getts en negativ innebörd och fått symbolisera fenomenet när kollektiva grupper överbeskyddat individer som begått uppfattade felaktigheter mot någon utanför kollektivet, kanske vanligast i debatter om laga befogenhetsvåld. Interna strukturer för social kontroll måste dock finnas både i normala arbetsgrupper och i starkt kollektiva grupper, för att säkerställa gruppens fortsatta överlevnad men även då korrigeringar i den egna professionen inte alltid kompetensmässigt kan ges eller accepteras om de ges av en utomstående. En finsk kollega sammanfattade en gång denna funktion med en kommentar till mig efter att en individ i hans team misskött grundläggande skyldigheter för att upprätthålla vår säkerhet under en patrull. ”Tonight, we will just take him out for a talk behind the sauna, and then there is no problem anymore”. Helt riktigt upprepades inte problemen.

Trots att social sammanhållning understrukits genom krigshistorien saknas dock en enhetlig bild av begreppet. Vad är det egentligen som skapar så starka band att någon är beredd att riskera sitt liv för att rädda någon annan i gruppen?

Vad bygger sammanhållning?

Den sannolikt första förklaringsmodellen är den som rör ren kamratlig sammanhållning. I en klassisk militärsociologisk studie av Shils & Janowitz sökte de förklaringarna till varför de tyska förbanden fortsatte att kämpa in i det sista, trots att nederlaget blev allt mer oundviklig. Deras huvudsakliga slutats var att soldaterna motiverades inte främst av några högre ideologisk övertygelse eller indoktrinering, utan primärt av sammanhållningen i den primära gruppen (grupperingar av upp till 30 soldater). Så länge denna sammanhållning upprätthöll deras grundläggande behov och hade ett ledarskap med vilket de kunde identifiera sig samt kunde erbjuda ömsesidig omtanke mellan individer var Shils & Janowitz uppfattning att de tyska soldaterna skulle fortsätta att kämpa i strid.

Den centrala tesen i detta är att social sammanhållning i den primära gruppen skapar motivation för de soldater som ingår i densamma. Kombinationen av interpersonell sammanhållning och motivation har framhållits som central till högfungerande förband i strid eftersom den motiverar individerna att strida. Det finns en intuitiv enkelhet i resonemanget att grupper med hög sammanhållning presterar bättre. Tesen har dock också fått kritik.

Det är svårt att göra en kausal koppling mellan sammanhållning på individuell nivå och stridseffektivitet på förbandsnivå. Det finns gott om fall där grupper med god kamratlig sammanhållning misslyckats fatalt i strid eller exempel där individer i gruppen öppet ogillat varandra men ändå kunnat samarbeta på ett bra sätt mot ett gemensamt mål. Sammanhållning har även en mörkare sida och ju starkare kamratlig sammanhållning en enhet har desto större blir risken för grupptänkande (groupthink) när oviljan att stöta sig med övriga gruppmedlemmar blir kontraproduktiv. Även om interpersonella band är centrala för soldaters motivation så är den direkta kopplingen till effektivitet inte tydlig och kan både undergräva liksom underbygga framgång i strid.

En annan förklaringsmodell för soldaters sammanhållning i primära grupper är den rent kontextuella. Charles Moskos som studerade amerikanska förband under Vietnamkriget menade att det inte var ovanligt att den interpersonella sammanhållningen var låg på förband som ändå klarade sig bra i strid. Istället för en sentimental social syn på sammanhållning menade han att den tvärtom var en funktion av nödvändighet. Utan sammanhållning var risken att dödas större. Han framförde sammanhållning primärt som ett grundläggande socialt kontrakt för kollektivt självförsvar som ingicks av rent självintresse. ”Primära grupper kan bäst ses som nödvändiga obligatorium födda ur det omedelbara liv & död-situationen”, menar Moskos och påpekade att förbanden efter hemkomst genomgick en dramatisk förändring där förvisso några, men relativt få individer senare upprätthöll en nära social kontakt ur ett vänskapligt hänseende. Även denna förklaringsmodell har en rationell enkelhet. Vem skulle inte bli mer benägen att samarbeta med andra under ett överhängande dödshot? Men den har även sina begränsningar. Kontextuella faktorer förklarar ändå väldigt lite om relationen till andra och den individuella heroism, självuppoffring och saknad vi ofta bevittnar. I många fall offrar soldater sig själv eller utsätter sig för oerhörda risker att undsätta sårade kamrater på ett sätt som inte hade varit möjligt om de agerat helt utifrån rationellt och egoistiskt egenintresse att överleva situationen. Kontextuella faktorer är rimligtvis en starkt motiverande faktor men kan svårligen ge hela förklaringen.

Ett allt mer framträdande synsätt har varit kompetensbaserad sammanhållning och rollen som gemensam utbildning kan ha på ett förband. Det är inget större mysterium att ökad träning generellt leder till en ökad effektivitet i strid. Utöver individuella och kollektiva färdigheter kan träningen även omdefiniera relationen mellan individerna på ett sätt som framhållits som centralt för sammanhållning. När individer interagerar och presterar tillsammans förändras dynamiken i en positiv riktning. Träning handlar inte bara om lärande utan även om att skapa en känsla av social enighet och förstärka en identitet med gruppen som kollektivt utför färdigheterna. William McNeill har benämnt denna socialiseringsprocess som ’Muscular bonding’ där individer omdefinierar och stärker sina relationer med varandra.

Sammanhållning som en effekt av professionell kompetens finns rimligtvis inom alla militära områden. De tydligaste exemplen har framhållits inom elitförband. Det förefaller rimligt att förband vilka sätter högre krav på individuell kompetens även i större utsträckning bygger sammanhållning utifrån denna. Anthony King framhåller exempel inom brittiska Royal Marines och fallskärmsförbanden som typexempel på förband med stark koppling mellan kompetens och sammanhållning. Det är inte förvånande att individer vid sådana enheter, både genom självselektion och stark sammanhållning, ofta blir framgångsrika i strid men även har mindre negativa stridssymptom. Under andra världskriget hade exempelvis de luftburna förbanden den lägsta prevalensen av psykiska åkommor i relation till hur stora förluster de tillfogades. King beskriver även att i sådana förband var den grövsta förolämpningen inte ett invektiv, utan något så enkelt som beskyllningen att denne var en dålig soldat.

Sammanhållning utifrån kompetens förstärks av fasta (ofta traditionsbundna) kompetensprov och initiationsriter. Dessa har historiskt varit kollektivets sätt att säkerställa att det inte släpper in en individ som kan belasta eller äventyra gruppens säkerhet. I militära sammanhang finns dessutom syftet att mäta soldatens förmåga att uppfylla de krav som en befattning ställer. Initiationsriter har tidlöst varit krävande, hemlighetsfulla och inte sällan med inslag som kan verka märkliga för en utomstående. Processen för att tas upp i ett slutet kollektivt sker per definition exkluderande och grundas på individuella kunskaper och färdigheter som inte är för alla. Ett accepterande av alla skulle devalvera prestationen som krävs för upptag. Sekretess runt de exakta formerna av prov och riter säkerställer att individer som genomgår dem gör det under liknande förutsättningar och att resultatet blir rättvisande. Dock har människan en tendens att mystifieras av hemliga riter och att mata myten om det egna kollektivet gör ofta upptagandet i detta än mer exklusivt och som ett resultat värderas medlemskapet högre.

Foto: Försvarsmakten

Röjdykare med funktionens skyddshelgon runt halsen. Symboler och initiationsriter visar att individen genomgått och klarat en rad krävande kompetensprov och därmed upptagits i ett kollektiv. Initiationsriter är ofta krävande, hemlighetsfulla och markerar en tydlig övergång i individens liv. De förstärker även en kollektiv identitet där individen blir mer benägen att acceptera organisationens normer som sina egna. Foto: Försvarsmakten

Till initiationsriterna kommer i militära sammanhang även externa attribut som exempelvis märken och huvudbonader. Att ha nått acceptans i en utvald grupp förstärker individens känsla av sammanhang och tryggheten av att omfattas av ett kollektivt självförsvar, men förstärker även gruppmedlemmarnas acceptans av en kollektiv identitet samt acceptansen för organisationens ledord, motton eller normer.

Ett psykologiskt försök jag ännu inte genomfört rör soldaten och hjälmen. Jag utmanar alla kollegor på ett förband att bevisa min hypotes rätt eller fel. Den första dagen får de nyinryckta soldaterna endast ut sin basker. Detta plagg, får de lära sig, är en prydlig huvudbonad som endast bärs vid uppställningar inom kasernområdet. När de blivande soldaterna genomfört sin första större fältperiod får de tillstånd att bära den kamouflagefärgade fältmössan. Som namnet antyder bevisar denna – fullt logiskt – att de besitter en färdighet att vara i fält. Efter ungefär halva utbildningen genomförs det fruktade och mytomspunna Hjälmprovet. Instruktörer och tidigare kullar har i svepande ordalag matat myten om hur obeskrivligt hårt det var på deras tid, och hur mycket de kämpat för rätten att bära sina hjälmar. Efter att ha klarat provet får hela kompaniet marschera samlat till en hemlig traditionsplats. Under belysning av stora eldar och till tonerna av trumpetfanfarer får de sen höra kompanichefen ge den order de väntat på sedan inryck: ”Mössa av – Hjälm på!”. Soldaterna har nu visat sig värdiga att bära kevlarhjälmen, den främsta symbolen för en riktig krigare. Hela vägen fram till denna punkt har kompanichefen setts som den odödlige krigaren med skottsäker bröstkorg som stolt burit kevlarhjälmen gående med rak rygg och stolta steg över kaserngården mot bataljonsrapporten. På kasernen har bilder på hjälmklädda krigare som vikingar och riddare setts som ideal och förebilder. Soldaterna har även fått lära sig att klagomål och ifrågasättanden endast ska avfärdas som avundsjuka från icke-hjälmbärande förband. Hur många tippar på att vi skulle se soldater gå genom centralstationen på hemresa stolt bärande permissionsuniform och kevlarhjälm?

Exemplet är absolut mer humoristiskt än seriöst. Men det tjänar att understryka det faktum att utan de kollektiva värderingar som en grupp tillskriver yttre attribut så är baskrar bara tyg och utbildningstecken endast en bit metall.

Självuppoffring och samarbete

Exempel på den starka sammanhållning som kan uppstå i militära förband är inte svåra att hitta. Även de som inte upplevt det själva kan se exemplen i otaliga böcker och filmer. I sina reportage från Afghanistan beskriver journalisten och antropologen Sebastian Junger detta fenomen efter att ha följt en enskild infanteripluton i 15 månader. Jungers sista kapitel i boken ’War’ heter kort och gott ’Love’ efter soldaternas eget uttryck för den styrka de upplevde i sammanhållningen. Beskrivningen av fenomenet är motsägande. Ett exempel är en mörkhyad och en öppet rasistisk soldat i samma grupp som öppet ogillade varandra men försvarade den andre när dennes professionalism som soldat ifrågasattes av utomstående och flera gånger riskerade sina liv för varandra. Att individer uttrycker att de både älskar och hatar individer i sin enhet är en paradoxal observation, men en som pekar på att en sammanhållning definierad utifrån professionalism kan minska vikten av personliga motsättningar. Jungers förklaring för att sådan sammanhållning ska möjliggöras inbegriper även kontextuella faktorer. Krigets krav är obevekliga och absoluta. Det spelar väldigt liten roll vart du kommer ifrån eller gjort tidigare. Du kan vara blyg, ful, rik, fattig eller inpopulär – menar han – men det spelar ingen roll i en stridssituation och därmed spelar det ingen roll, punkt.

Foto: U.S. Army photo, Pfc. David Hauk

Amerikanska soldater väljer att samlas i ring inför ett uppdrag i Kandahar. Många exempel har visat på att stark kompetensbaserad sammanhållning övertrumfar personliga motsättningar. Foto: U.S. Army photo, Pfc. David Hauk.

Israeliska erfarenheter från Al-Aqsa-intifadan understryker ytterligare vikten av och styrkan i kompetensmässig sammanhållning och den ’snabba tillit’ som kan uppstå i tillfälligt behovssammansatta grupper där individerna haft liten eller ingen kännedom om varandra innan ett uppdrag. De Israeliska soldaterna kunde arbeta tillsammans och prestera förtjänstfullt tillsammans för ett givet ändamål för att sedan sannolikt aldrig mer träffas. Förklaringen låg i att skapandet av en gemensam professionell praxis, där kollektiva standarder från gemensamma kompetensprov blivit referenspunkter för israeliska soldater. Som en effekt, när okända medlemmar gavs i uppgift att utföra något tillsammans behövde de inte värdera varandra som individer utan kunde snabbt koordinera sig utifrån dessa referenspunkter. De behövde inte vara vänner, tillhöra samma enhet eller ens känna varandra. De levde samma norm.

Både Jungers erfarenheter från Afghanistan och de israeliska exemplen är extrema. Båda har utmärkts av synnerligen intensiva strider med ett starkt ömsesidigt beroende. Vi kan säkert anta att personlig kännedom hade ytterligare förstärkt deras åtagande gentemot varandra. Men exemplen förstärker det professionella perspektivet att sammanhållning utgår i större utsträckning från vad du presterar i den roll du har än hur du är som person.

Den militära sammanhållningen och den civila ensamheten

Anledningen till att soldater ofta upplever saknad handlar dock inte bara om den militära organisationen utan även det civila samhället. Begreppet saknad handlar rimligtvis om något de upplevt i en del av samhället som inte återfinns i ett annat. Att vistas med en sammansvetsad grupp i ett konfliktområde där andra är beroende av dig kan ge en skarp kontrast mot det väldigt individualistiska livet i vardagen hemma där problemen ofta kan uppfattas som ytliga och obetydliga. Begreppet ”Fredsskadat” som ibland används får gestalta faktumet att vi tacksamt nog lever i ett fredligt samhälle men att de som inte upplevt motsatsen ser det som en självklarhet och att motsatsen ofta blir för abstrakt att förhålla sig till.

Det är inte ovanligt att de skarpa kontrasterna mellan de båda världarna förstärker saknaden efter ett tillstånd där både problem var mer verkliga och gruppsammanhållning större – även om detta innebär ett större fysiskt hot. Ett tillstånd där faran är större, men lösningarna tydligare. Men sanningen är att civila inte är så annorlunda. Människor tenderar att reagera relativt lika under krig och konflikt. Många av de fenomen som diskuterats ovan kan återfinnas även i rent civila sammanhang under krig eller svåra påfrestningar.

När terrorbombningarna av London inleddes under andra världskriget befarade man att samhället skulle bryta samman i anarki och att mängden av psykiatriska åkommor efter dessa traumatiska händelser skulle bli svåra att hantera. Förvisso led civilbefolkningen fruktansvärda skador. Men flyglarmen ledde inte till den masshysteri som hade förutspåtts. Något förvånande minskade andelen som behandlades för psykiatriska åkommor. Samma fenomen kunde ses på andra sidan kanalen några år senare. Bombningarna av bland annat Dresden hade förvisso en förödande fysisk effekt på infrastrukturen och befolkningen. Men vad som skulle ha som avsikt att knäcka den tyska viljan till kamp, gav en mer motsatt effekt. Ju mer de allierade bombade, desto mer motståndskraftig blev den tyska befolkningen och bland de mest drabbade städerna som Dresden kunde man faktiskt se en nästan ökad moral.

Effekten känns konstig och kontra-intuitiv till sin natur. Vi omges trots allt av många dystopiska berättelser om när samhället vi känner det övergå i anarki när det möter ett världskrig, epidemier eller zombie-apokalypser. Men Charles Fritz som var del i United States Strategic Bombing Survey fascinerades över det faktum att civilbefolkningens motståndskraft tenderat att öka istället för att som förväntat minska. I sin fortsatta forskning av naturkatastrofer fann Fritz faktiskt inte ett enda fall där samhällen övergått i anarki. Tvärtom var hans slutsats att vid svåra påfrestningar tenderar de sociala banden i ett samhälle att stärkas och individers energi inriktas till samhällets bästa. Samma fenomen finns observerat från Nordirland där inte bara självmord utan även prevalensen av depression och ångest minskade drastiskt under de intensiva åren med stridigheter i slutet av 60 och början av 70-talet.

Bland israeliska soldater har prevalensen av PTSD historiskt varit låg, i vissa studier så lite som 1-2%, trots att de deltagit i intensiva strider. En del av förklaringarna som framförts har legat i det civila samhällets närhet både till konflikterna men även det militära systemet. Det finns inte ett lika stort behov för soldater att förklara vad man upplevt i ett samhälle där många redan förstår och att uttrycka tacksamhet gentemot någon för deras tjänstgöring blir överflödigt i ett samhälle där så gott som alla tjänstgör. I ett samhälle där konflikten är en daglig del av samhället, blir de som stridit för det en viktigare och mer behövd kugge i samhällsmaskineriet än i det samhälle som klarat sig utan konflikter.

Medan den militära organisationen oförändrat har fortsatt att vara förebilden för den ultimata kollektivistiska gruppen, har samhället i stort blivit allt mer individualistiskt. När människor är aktivt engagerade i något har deras liv en mening med en resulterande positiv effekt på mental hälsa. Sebastian Junger går så långt som att påstå att när veteraner säger att de saknar kriget kan det hända att de har en fullständigt sund respons på livet hemma. Det vore oansvarigt att föreslå fysiskt våld som ett sätt att förbättra mental hälsa, påtalade Lyons sina studier från Nordirland, men understryker att individer mår bättre psykologiskt om de är aktivt engagerade i ett kollektivt samhälle.

Vi ska vara oerhört glada och tacksamma att vi bor i ett fredligt samhälle. Likaså att genombrott i medicin och teknologi gett oss möjligheten att leva individualistiska liv där vi inte måste kämpa för vår rena överlevnad. Ibland bör vi dock även beakta att våra livsstilar kan ha negativa konsekvenser men också att de riskerar att göra klyftan till den militära organisationen större. En sådan betraktelse kan också föra med sig insikten om att hur hemskt ett krig än kan vara så kan soldater ändå uppleva en saknad för vem de var och vilka de upplevde det med.

Författaren är major, doktorand i psykologi och ledamot av KKrVA.

 


Referenser

Ben-Shalom, Uzi., Lehrer, Zev., & Ben-Ari, Eyal. (2007). Unit cohesion during military operations: Another perspective based on a field study during the al-aksa intifada. Megamot, 45(1), 3-23.

Campbell, Joseph (1991) The Power of Myth, First Anchor Books, New York

Field, Geoffrey. (2002). Nights Underground in Darkest London: The Blitz, 1940-1941. International Labor and Working-Class History, (62), 11-49

Fritz, Charles E. and Eli S. Marks. (1954). The NORC studies of human behavior in disaster. Journal of Social Issues 10: 26-41.

Fritz, Charles E. and J. H. Mathewson. (1957). Convergence Behavior in Disasters: A Problem in Social Control. Washington, D.C.: Committee on Disaster Studies, National Academy of Sciences.

Fritz, Charles (1996) Disasters and mental health – Therapeutic principles drawn from disaster studies, University of Delaware Disaster Reseach Center

Gal, Reuven. (1986). Unit morale: From a theoretical puzzle to an empirical illustration: An israeli example. Journal of Applied Social Psychology, 16(6), 549-564.

Gal, Reuven., & Manning, Frederick. J. (1987). Morale and its components: A cross-national comparison. Journal of Applied Social Psychology, 17(4), 369-391.

Gray, Glenn (1959) The warriors – Reflections on Men in Battle, Harcourt, Brace and Company, new

Hagnell, Olle. (1989). Repeated incidence and prevalence studies of mental disorders in a total population followed during 25 years. The Lundby Study, Sweden. Acta Psychiatrica Scandinavica. Supplementum 348, 61–77 discussion 167–178.

Hagnell, Olle., Ojesjo, Leif., Otterbeck, Lena & Rorsman, Birgitta. (1994). Prevalence of mental disorders, personality traits and mental complaints in the Lundby Study. A point prevalence study of the 1957 Lundby cohort of 2,612 inhabitants of a geographically defined area who
were re-examined in 1972 regardless of domicile. Scandinavian Journal of Social Medicine. Supplementum 50, 1–77.

Hidaka, Brandon. H. (2012). Depression as a disease of modernity: Explanations for increasing prevalence. Journal of Affective Disorders, 140(3), 205-214.

Hourani, Laurel. L., Armenian, Haroutine., Zurayk, Huda., & Afifi, Larry. (1986). A population-based survey of loss and psychological distress during war. Social Science & Medicine, 23(3), 269-275.

Janowitz, Morris & Little, Roger (1965) Sociology and the Military Establishment, Russell Sage Foundation, New York

Junger, Sebastian (2010) War, 4th Estate, London

Junger, Sebastian (2016) Tribe – On homecoming and belonging, 4th Estate, London

King, Anthony (2013) The Combat Soldier – Infantry Tactics and Cohesion in the Twentieth and Twenty-First Centuries, Oxford University Press, Oxford

Levi, Ofir & Fruchter, Eyal & Weiser, Mark & S Pine, Daniel & Kreiss, Yitshak & Bar-Haim, Yair. (2018). Treatment Seeking for Posttraumatic Stress in Israel Defense Forces Veterans Deployed in the 2006 Israel-Hezbollah War: A 7-Year Post-War Follow-Up. The Israel journal of psychiatry and related sciences. 55. 4-9.

Lyons, H. (1972). Depressive Illness and Aggression in Belfast. British medical journal. 2. 527.

Marlantes, Karl (2011) What it is like to go to war, Grove Press, New York

Matthews, Michael (2014) Head Strong, How Psychology is revolutionizing War, Oxford University Press, Oxford

McNeill, William (1995) Keeping Together in Time: Dance and drill in human history. Cambridge Mass, Cambridge University Press

Moskos, Charles. (1975) The American Combat Soldier in Vietnam, Journal of Social Issues 31 (4): 37

Nock, Matthew. K., Deming, Charlene. A., Fullerton, Carol. S., Gilman, Stephen. E., Goldenberg, Matthew., Kessler, Ronald. C., . . . Ursano, Robert. J. (2013). Suicide among soldiers: A review of psychosocial risk and protective factors. Psychiatry: Interpersonal and Biological Processes, 76(2), 97-125.

Secretary of War (1945) The United States Strategic Bombing Survey, United States Government Printing Office, Washington

Shaffer, Laurence. F. (1947). Fear and courage in aerial combat. Journal of Consulting Psychology, 11(3), 137-143.

Shils, Edward., & Janowitz, Morris. (1948). Cohesion and Disintegration in the Wehrmacht in World War II. The Public Opinion Quarterly,12(2), 280-315

Mer av samma författare