av Lars Wedin
(STRATEGISK) SIGNALERING är en viktig del av allt strategiskt handlande, i synnerhet avseende kärnvapenavskräckningen. Rätt utförd stärker signaleringen den aktuella strategin dess trovärdighet. Men signalering som är felaktig eller ger fel intryck undergräver däremot den egna trovärdigheten.
I all signalering är det viktigt att undvika spegeltänkande. Den som signalerar måste veta vad som slår an hos mottagaren. Exempel: under Vietnamkriget graderade USA sina insatser i syfte att signalera att man kunde slå till mycket hårdare men var beredd att diskutera och trappa ned. Nordvietnam utnyttjade i stället ”pauserna” i den amerikanska krigföringen för att stärka sina stridskrafter. Den amerikanska administrationen förstod inte att det för Nordvietnam var fråga om ett existentiellt krig, vilket det inte var för USA; ”strategens första uppgift är att bestämma ett krigs karaktär”.
Signalering kan delas in i tre undergrupper:
- Teknologisk trovärdighet
- Manöver
- Tal
Teknologi
Systemet måste fungera – och vara känt att fungera – från presidentens (motsv) insatsbeslut via chefen för den aktuella robotstationen (fartygschef på strategisk ubåt, bombplanspilot, chef för robotsilo) fram till robotens start i avsedd bana. Särskilda procedurer säkerhetsställer att robotar kan startas säkert när order kommer och bara då. Systemet testas och övas. Då och då genomförs test av robotens funktion. Efter provstoppsavtalet provas kärnvapenstridsspetsen i särskilda simulatorer.
Nyligen genomförde brittiska Royal Navy en test av en strategisk kärnvapenrobot typ Trident från ubåt. Detta misslyckades; dessutom för andra gången i följd. Trovärdigheten i den brittiska avskräckningen har skadats.
Manöver
Det sätt på vilket en stat hanterar beredskap, övningar och insatser följs av aktuella underrättelsetjänster och ger en bild av statens trovärdighet.
När Ryssland anföll Ukraina den 24 februari 2022 stärkte Frankrike sin kärnvapenkapacitet genom att sända ut två strategiska atomubåtar utöver den som redan var till sjöss. Detta har veterligt aldrig skett förut och skickade en stark signal om med vilket allvar den franska regeringen såg på situationen.
Under det kalla kriget höjde Sverige aldrig påtagligt beredskapen; vare sig Lystring, Givakt, beredskapsövning eller partiell mobilisering genomfördes trots ett tidvis mycket spänt internationellt läge. En potentiell angripare kan bara ha dragit slutsatsen att Sverige inte skulle vidtaga några allvarliga beredskapshöjningar innan stridshandlingar påbörjades.
President Putin har upprepade gånger hotat ”väst” med kärnvapen i samband med det pågående kriget. Varje gång har de västliga underrättelsetjänsterna dock kunnat konstatera att hoten inte åtföljts av beredskapshöjningar. Hoten har fått allt mindre trovärdighet.
Tal
Uttalanden från ansvariga politiker och militärer i säkerhetspolitiska frågor granskas noga av analytiker och underrättelsetjänster. Det är därför synnerligen viktigt att dessa underbygger den egna strategin. Exempelvis håller en ny(om-)vald fransk president alltid ett linjetal om kärnvapenavskräckningen. Innehållet vägs på guldvåg av analytiker av olika slag: ”har doktrinen förändrats och i så fall hur?”
2014 drog president Obama en ”röd linje” vid en eventuell insats med kemiska vapen från den syriska regeringens sida. Övervattensfartyg och ubåt med kryssningsrobotar fanns i beredskapsläge i östra Medelhavet. Även Frankrike och Storbritannien hade fartyg beredda till insats. Den syriska regeringen satte in kemiska vapen mot oppositionen men Obama gjorde ingenting. Hans trovärdighet som president skadades allvarligt.
President Macrons tal i början av kriget i Ukraine om vikten av bibehållen dialog med Ryssland undergrävde Frankrikes trovärdighet som aktör i ”västs” ögon.
Statsminister Reinfeldts uttalande om försvaret som särintresse visade för omvärlden att Sverige inte tog detta med försvar och säkerhet på allvar.
Sammanfattning
En trovärdig politik och strategi kräver att den underbyggs avseende teknisk förmåga, agerande och uttalanden. Misstag kan för lång tid skada trovärdigheten.
Författaren är pensionerad kommendör i flottan, ledamot av Kungl. Örlogsmannasällskapet, Kungl. Krigsvetenskapsakademien samt associerad ledamot av Académie de marine (Paris).
