Hur ska man vara tillräckligt rustad när kriget kommer? Alltid vara militärt stark (”grundläggande försvarsförmåga”) eller rusta i kapp när hotbilden stärks (”anpassningsdoktrinen”)? Ingendera tycktes vara realistisk för två decennier sedan enligt min bedömning i tidskriften Vårt Försvar nr 4 2004 (se texten nedan). Hur löser vi problemet idag och i framtiden?
”Ett enskilt militärt väpnat angrepp i alla dess former från en annan stat direkt mot Sverige är osannolikt under överskådlig tid (minst en tioårsperiod). Incidenter kopplade till territoriell integritet kan dock inte uteslutas, inte heller att ett militärt hot mot Sveriges frihet och självständighet skulle kunna uppstå i framtiden”
Så skriver regeringen i årets (2004) försvarsproposition. Vad betyder nu detta?
Ordalagen påminner om den brittiska ”no-war-in-ten-years plan” från mellankrigstiden. Den rullades årligen, fram till 1935, då Hitler införde allmän värnplikt. Då började britterna räkna ner genom att krympa tiden till 8 år.
Dock kan det ovan citerade knappast kallas en ”inget-krig-på-tio-år-plan”. Ty någon planering är det inte fråga om utan enbart ett sätt att avfärda ett problem som man hoppas aldrig aktualiseras.
En sådan plan måste innehålla två saker: En mer precis föreställning om när och hur förvarning skall leda till beslut om upprustning samt en sådan grundläggande försvarsstruktur att upprustningen är möjlig att genomföra på den tid som kommer att stå till buds. Låt oss analysera dessa två komponenter i tur och ordning. Vi utgår från antagandet att det möjliga framtida angreppet kan mötas endast om vi hunnit göra en avsevärd kvalitativ och kvantitativ upprustning.
Tidskrävande process
Innan beslut om upprustning tas måste ett anta faser genomgås. Först måste relevanta förändringar i världsläget upptäckas och analyseras. Därefter måste den politiska ledningen inse vad det rör sig om. Sedan måste den förstå innebörden för vår del. Så skall olika handlingsmöjligheter analyseras och värderas, och därefter kan beslut om upprustning fattas.
Denna process torde ta ett flertal år. Det är knappast troligt att en upprustning beslutas tidigare än säg fem år före ett eventuellt angrepp. Fem år är ingen lång tid för att ”stampa arméer ur marken.” Att utbilda ett antal åldersklasser skyttesoldater går nog bra. Under förutsättning att det finns kaserner, övningsfält, vapen och annan utbildningsmateriel och, framför allt, en kompetent befälskader. Eftersom den är tämligen liten med ett utgångsläge som efter nu förestående försvarsbeslut måste den också tillväxa under de fem åren. Att både göra de nya befälen till kompetenta trupputbildare och till skickliga truppförare under denna tid är givetvis inte möjligt.
Materielfrågan blir problematisk. Fem år kan vara en lämplig tid för att den materiel man beslutar anskaffa är tillräckligt modern vid den eventuella krisen. Men fem år är en alldeles för kort tid för att i landet hinna producera tillräckligt kvalificerade vapensystem. Återstår att köpa över disk, vilket kan ha sina problem i ett läge där andra länder också håller på att se om sina hus.
Onödigt slöseri?
Slutsatsen tycks bli att vi måste hålla oss med en viss överkapacitet under nådatiden, både vad avser utbildningsanstalter, befäl och materielsystem. Befälen kommer ju fortlöpande att förnyas, men så måste även ske med materielen.
En sådan organisation kommer för den ytlige betraktaren (däribland mången politiker) att te sig som onödigt slöseri. Han/hon kommer att peka på den (minst) tioåriga nådatiden och hävda att den måste utnyttjas för att hålla en lägre grundorganisation.
Har vederbörande kanske rätt? Kan man inte tro att dagens politiker har bättre analysinstrument än 30-talets så att man kan ana oråd tio år i förväg? Kan man dessutom inte tänka sig att man då tar gradvisa beslut om de mest tidskrävande aktiviteterna och efterhand ökar den grundläggande försvarsförmågan?
Läget år 2015
Denna teori kan faktiskt lätt prövas empiriskt. Om vi idag skulle försöka skissera en angripare som om tio år skulle kunna och vilja gå till väpnad aktion, hur skulle han se ut? Det kan tyckas omöjligt. ”Det stora tydliga sovjetiska hotet har försvunnit”, är en vanlig kliché i debatten. I själva verket var det inte alls en vedertagen sanning under det kalla kriget att det fanns ett tydligt hot. Vår försvarsförmåga upprätthölls mot ett framtida möjligt men inte särskilt sannolikt hot. Om de angreppsscenarier som konstruerades för att konkretisera kraven på vårt försvar visste man bara en sak: de skulle aldrig inträffa.
Det bör gå att tänka sig scenarier 2015 då Ryssland åter kan vara ett möjligt hot. Detta Ryssland skulle då vara en diktatur, ha upprustat sin krigsmakt, vara starkt nationalistiskt, ha önskan att återställa sin stormaktsposition bland annat i Östersjöområdet och ha en paranoid inställning till väst.
Hur skulle ett sådant Ryssland se ut och uppföra sig idag, år 2004?
Var det någon som sade ”som Putins Ryssland”?
Ingen tror väl att svenska politiker kommer att påbörja en gradvis förstärkning av försvaret de närmaste åren även om den oroande ryska utvecklingen fortsätter. Alltså finns det anledning att granska den ”grundläggande försvarsförmåga” som föreligger efter försvarsbeslutet. Ger den försvaret över huvud taget någon chans att växa till i tid?
Ett memento till om tidsfristen. När britterna kortade denna till åtta år hamnade de på 1943. Det var faktiskt det år Hitler tänkt sig vara beredd för krig. Men oförutsedda händelser ledde till att kriget började fyra år tidigare. Då var inte demokratierna färdigrustade. Inte heller Tyskland, men det var en klen tröst för de länder som besegrades i ett tidigt skede.
