Det svenska energisystemet är under omvandling. Från att elproduktionen i huvudsak varit centraliserad och planerbar rör vi oss nu i rask takt mot en situation med en allt högre andel distribuerade och väderberoende kraftslag. Samma utveckling kan noteras i flera andra länder i Västeuropa, exempelvis Danmark. Det svenska stamnätet blir också allt mer sammankopplat med våra grannländer och vi har sedan många år också en gemensam nordisk elmarknad. Detta sker i en tid då svensk elanvändning förväntas öka från omkring 150 TWh till det dubbla inom några år med anledning av bland annat stora annonserade satsningar på produktion av fossilfritt stål i Norrland.
Sensommaren 2021 har varit en stökig period på energimarknaderna. Osäkerhet kring öppnandet av gasledningen Nordstream 2 har tillsammans med leveransproblem av flytande gas (LNG) från USA har bidragit till kraftigt stigande energipriser i hela Europa där fossila bränslen fortfarande är prissättande på marginalen. Tidvis har vi noterat elpriser på närmare två kronor per kilowattimma i södra Sverige. Idag påverkas vi av den internationella utvecklingen på ett helt annat sätt än under 1900-talet då det svenska elsystemet var tydligt dimensionerat för egenförsörjning snarare än gränsöverskridande marknader.
Ett energisystem med god tillgång till egenproducerad energi har under lång tid varit en säkerhetspolitisk styrka för Sverige. Störningar i vår energiförsörjning sänker avsevärt vår motståndskraft mot en eventuell angripare. I den energipolitiska debatten har emellertid den säkerhetspolitiska aspekten tyvärr hamnat i skymundan de senaste åren. Hur kan vi utifrån dagens marknadssituation öka motståndskraften i vårt energisystem för att hantera framtida utbudsstörningar, exempelvis orsakade av en säkerhetspolitisk kris?
Kärnkraftens vara eller icke vara är naturligtvis av stor betydelse för svensk elförsörjning. Det märks inte minst på den svenska energidebatten som tenderar att sluta i låsningar kring detta kraftslag. Så som det politiska läget i frågan ser ut idag är det mycket osannolikt att vi kommer se ny kärnkraft i Sverige de närmaste åren, även om ett investeringsbeslut skulle fattas idag. Inför 2030-talet får vi helt enkelt endast räkna med befintliga reaktorer liksom risken för att även de avvecklas. Det finns emellertid en rad åtgärder som med rätt lagstiftning och välriktade styrmedel kan bidra till att avsevärt höja vår motståndskraft mot energirelaterade säkerhetspolitiska utmaningar. Nedan följer några exempel:
- Utveckla produktionen och användningen av svensk biogas. Biogas produceras lokalt av samhällets restprodukter, till exempel matavfall och avloppsslam. Redan idag körs en stor del av svensk lokal kollektivtrafik på biogas. Det gör den mycket motståndskraftig mot störningar i vår energiförsörjning. Dessutom resulterar produktionen i en viktig biprodukt i form av biogödsel som kan ersätta importerad konstgödsel. Idag är den svenska årsproduktionen av biogas omkring 2 TWh, men potentialberäkningar visar att vi skulle kunna producera närmare 20 TWh. Ökade satsningar på biogas gör vårt transportsystem mindre känsligt mot utbudsstörningar på den internationella bränslemarknaden.
- Säkra och utveckla svensk kraftvärmeproduktion. Kraftvärmen är oerhört resurseffektiv genom sin samtidiga produktion av el och värme. Det är också den enda storskaliga elproduktion som finns inne i våra städer vilket minskar behovet av elöverföring via stamnätet. Kraftvärmen är också en förutsättning för att köra lokala elnät i så kallad ”Ö-drift”, det vill säga bortkopplade från det nationella stamnätet vilket skulle vara mycket värdefullt i händelse av kris och krig. Det ger kommuner med kraftvärme avsevärt högre motståndskraft mot samhällsstörningar än orter där denna förmåga saknas. Kraftvärmen är oerhört bränsleflexibel och kan eldas med såväl avfall som olika slags restprodukter från skogsbruket vilket vi har gott om i Sverige. De senaste åren har svensk kraftvärme drabbats av en rad kraftiga skattehöjningar, vilket fått till följd att produktion avvecklats, tex i Uppsala. Det är naturligtvis olyckligt ur ett leveranssäkerhetsperspektiv och ett viktigt skäl till att politiken på området borde omprövas.
- Ett väl fungerande elnät är en förutsättning för att effektivt kunna nyttiggöra utspridd oplanerbar elproduktion, exempelvis vindkraft. Elnäten är ett av staten reglerat naturligt monopol där Energimarknadsinspektionen fastställer elnätsföretagens intäkter. Dagens reglering ger främst incitament för elnätsföretagen att bygga elnät till så låg kostnad som möjligt i syfte att hålla elnätsavgifterna låga. Det missgynnar till exempel företag som satsar på egen lagerhållning av reservdelar eller tillgång till egen reservpersonal i förhållande till aktörer som arbetar ”just-in-time” med inhyrd personal. Vidare innebär regleringen att kostnader för cybersäkerhetstjänster årligen ska minskas vilket knappast ligger i tiden. Elnätsregleringen bör utvecklas så att den istället främjar satsningar på säkerhet och resiliens.
Efter kalla krigets slut frikopplades den säkerhetspolitiska dimensionen från energidebatten till förmån för exempelvis klimat-och miljöfrågor. I ljuset av utvecklingen i vår omvärld är det nu viktigt att åter låta säkerhetspolitiska överväganden ingå som en naturlig del av den svensk energipolitik.
