Öka – det går för långsamt! Eller Har vi blivit helt handlingsförlamade? Eller Ska vi möta fienden med Powerpointbilder?[1]
Har vi blivit helt handlingsförlamade? Eller tror vi att ord är handling och att vi kan möta angriparen med tabeller och powerpointbilder? Åtta år efter debatten om enveckasförsvaret och sju år efter det ryska överfallet på Ukraina har Sverige knappt kommit ur startblocken i återuppbyggnaden av försvaret. Försvarsbeslutet 2015 blev mest ett pratbeslut där man sa bra saker men sen gjordes det väldigt lite. Enstaka viktiga åtgärder som återinförd värnplikt och återetablering på Gotland har fått skyla över brister såsom det eländiga tillståndet i armén eller att stora fördyringar i utvecklingsprojekt äter upp anslagen. När arméchefen Anders Brännström påtalade bristerna och påminde om att vi kan hamna i krig om några år hånades han, hamnade i konflikt med försvarsledningen och tvingades sluta. I praktiken består den mest betydelsefulla förstärkningen av försvaret av Sverige som har genomförts under den gångna försvarsbeslutsperioden inte av egna åtgärder utan av de djupare och tätare band till USA som försvarsminister Peter Hultqvist skickligt har knutit under näsan på det egna partiets vänsterflygel.
Till sist lyckades dock liberalerna och centern 2020 tvinga den motvilliga regeringen till substantiella höjningar av försvarsanslagen. Inte tillräckliga – långt därifrån – men ändå de största substantiella ökningarna på mycket lång tid. Gott så – kan vi ta det lugnt nu? Inte alls – av flera skäl.
För det första är det bråttom eftersom det är nu som det är farligt. Mycket pekar på att de närmaste åren och 5-10 år framåt kommer att vara en skakig och farlig tid. Putins upprustningar sedan 2008 har resulterat i en kraftigt höjd militär förmåga men ökningen planar nu ut, samtidigt som västvärldens motåtgärder ännu inte hunnit ge resultat men kommer att göra det senare. Detta betyder att Rysslands relativa militära överläge i Europa är som störst de kommande åren. Samtidigt står Putin inför politiska problem på hemmaplan som kanske kan locka till utrikes äventyrligheter för att avleda missnöjet och bygga stöd. Europa och Sverige är helt beroende av USAs militära styrka och politiska stöd för att balansera Ryssland, men USAs vilja och förmåga har försvagats av inrikes problem, av Kinas ökade styrka och maktanspråk, och nu senast av bakstöten i Afghanistan som kommer att leda till omprövningar av internationella engagemang. Högst sannolikt betyder detta att USA nu kommer att genomföra en frontförkortning där man reducerar engagemangen i tredje världen och i Europa för att kunna koncentrera sig på kraftmätningen med Kina, som alltmer får karaktären av ett nytt kallt krig.
För det andra är tillståndet inom Försvarsmakten sämre än ledningen ger sken utav, och således är behoven av förstärkning större och mer trängande. Micael Bydén har uppenbarligen försökt att prata upp den egna förmågan för att höja moralen i en försvarsmakt som hängde med huvudet efter debatten om enveckasförsvaret, men resultatet har inte bara blivit skönmålningar utan också en bristande insikt om det verkliga läget. Riksrevisionens rapport ger en skakande bild av tillståndet i armén men också en långtifrån smickrande bild av Försvarsmaktens ledning. Själva förklarar man bristen på framsteg vad gäller att genomföra 2015 års försvarsbeslut med att beslutet var underfinansierat och att man hade underskattat bristerna i den egna organisationen. Faktum är att om ÖB hade fått hela det tillskott han begärde inför 2015 års försvarsbeslut så hade ändå inte pengarna räckt för att förverkliga beslutet, eftersom behoven systematiskt hade underskattats. Riksrevisionens rapport avslöjar att det ännu är mycket långt kvar innan vi har ens två fungerande brigader i armén, en förmåga som vi skulle ha uppnått i fjol, och det finns troligen liknande brister om man tittar under huven i de andra försvarsgrenarna.
För det tredje så fortsätter Försvarsmakten att dra benen efter sig. Ja, det är hårda ord, men berättigade. Man erkänner själva att man inte behärskar tillväxt eftersom man sysslat med nedskärningar och snålande i femtio år, och man verkar närmast stå handfallen inför uppgiften att växa. Man saknar också känsla för att det är bråttom, utan lägger pannan i djupa veck och säger allvarligt ”Det tar tid att bygga upp förmåga, minst 10-15 år” som om det vore en naturlag. Men 10 år är en tid som motsvarar två världskrig i rad och det finns många exempel på att det kan gå mycket snabbare om man verkligen vill. Tyskland byggde från en mycket liten bas på bara fem år upp en krigsmakt som slog världen med häpnad och erövrade stora delar av Europa. USA startade upprustningen 1940 och fyra år senare hade man en armé som invaderade Europa, ett flygvapen som tvingade Japan och Tyskland på knä, och året därpå atombomben som ett slag förändrade världen. Nu säger kanske någon ”Jamen det där är ju stormakter med enorma resurser” så då kan vi ta ett exempel från ett litet och då fattigt land, nämligen Israel. När den judiska staten föddes så var den svag och omgiven av fientliga arabstater som genast anföll; då kunde inte israelerna säga ”Vänta 10-15 år med anfallet, tills vi hunnit bygga upp vårt försvar”, de gjorde det de måste och kunde och vann. Dessutom vann de ytterligare ett krig innan det hade gått tio år.
Bidragande till senfärdigheten är nog också att svenskarna som en konsekvens av vår idylliska 1900-talshistoria är fredsskadade, som Bengt Lindroth menar i den nya boken ”Vi som inte var med i kriget, och därför ofta inte tror att det kan gå riktigt illa för oss. Historien har lärt oss att det går bra ändå och fostrat till en vänta-och-se attityd där det aldrig är farligt eller bråttom, och det alltid finns tid för långa utredningar, ändlösa diskussioner och släpigt genomförande.
Försvarsmakten hänvisar ofta till att det är ett komplext system som det är besvärligt att förändra och att det tar tid att utveckla eller införa nya tekniska system. Nu visar ju exemplet Blackhawk att det kan gå betydligt snabbare om man verkligen vill och köper beprövad materiel från hyllan, utan särkrav eller anpassning. Men man kan också ta exempel från näringslivet – vad ska man säga om bilindustrin som globalt har ställt om till produktion av elbilar och hybrider på bara cirka fem år? Eller läkemedelsindustrin som tog fram och producerade helt nya vaccin mot en helt ny sjukdom på cirka ett år? ”Men då var det ju bråttom och viktigt”, kanske någon invänder. Just det! Men är inte försvaret av Sverige viktigt? Och mörknar det inte vid horisonten i öster? Avsaknaden av insikt om att det är bråttom och viktigt att stärka vår försvarsförmåga är en delförklaring till det sega tempot – det tar 10-15 år att å fram fyra brigader eftersom vår militära och politiska ledning accepterar att det tar så lång tid.
En annan delförklaring är att vi vägrar att bryta med det låga tempo och de fredsmässiga vanor vi lagt oss till med under den eviga fredens år (PROD-lunken kallad), liksom att vi inte ens försöker runda det omfattande och snåriga regelverk av upphandlingsregler, certifieringskrav, miljöskydd, säkerhets- och arbetsmiljöregler etcetera som byggts upp de senaste decennierna. Där har vi verkligen lagt krokben för oss själva med att hitta på nya krav som nu begränsar oss, bland annat genom att det blivit viktigare att inte göra fel än att göra rätt. Vill man se hur illa det kan bli kan man titta på Tyskland – Europas sjuke man på försvarsområdet – som hamnat i diket förmågemässigt men är oförmöget att ta sig upp på fötter eftersom man snärjt in sig själva i ett förlamande regelverk.
För det fjärde är Försvarsmakten sedan tidigt 1970-tal präglad av ett planeringssystem och en planeringskultur som blundar för brister i förmåga och krigsduglighet här och nu (eftersom ”det ändå inte blir krig”) till förmån för drömmar om framtiden på 10-15 års sikt och för en långsiktig materielplanering som gynnar den inhemska försvarsindustrin. Detta är den ena elefanten i rummet i försvarsfrågan. Det var troligen det här perspektivet som låg bakom hånet mot Brännström och vi såg också konflikten mellan operatörer och planerare komma upp till ytan i tvisten om vem skulle disponera anslaget för materielunderhåll, Försvarsmakten eller FMV. Till sist satte Peter Hultqvist ner foten på Försvarsmaktens sida, men det satt hårt inne.
För det femte och sista så är all försvarsplanering ett provisorium så länge som vi håller den inhemska försvarsindustrin under armarna genom att i praktiken lägga ut utvecklings- och produktionsuppdrag på löpande räkning, men inte finansierar detta som den industripolitik det är. I det senaste försvarsbeslutet tvingade liberalernas Allan Widman fram en redovisning av de verkliga kostnaderna över tid för de två ”väsentliga säkerhetsintressena” stridsflygsindustrin och ubåtsindustrin, båda ägda av Saab, Många studsade nog när de såg sifforna – ”77 miljarder för Kockums under tolv år och vi som bara har beställt två nya ubåtar. Det var dyra ubåtar!” Men då inser man inte att det vi betalar för inte är två nya ubåtar eller 60 nya Gripenplan, utan för att ha utvecklande och producerande industrier i dessa branscher, vilket bland annat yttrar sig i att vi köper nya stridsflygplan mycket oftare än andra västländer gör. Det här kunde kanske accepteras och döljas när vi hade ett stort försvar och en stor budget, men numera är den svenska Försvarsmakten för liten för att ensam utgöra kundbas, samtidigt som inte industrin får eller förmår exportera för att uppnå rimliga volymer. Hur länge Sverige ska envisas med att trotsa de ekonomiska naturlagarna på det här området går inte att säga, men så länge som vi fortsätter med detta, och utan att finansiera det separat, så kommer stora fördyringar och extrabeställningar att äta upp försvarsanslagen, och all försvarsplanering därför dessvärre att vara ett gungfly kantat av besvikelser.
Författaren är överingenjör, aktiv reservofficer och ledamot av KKrVA.
[1] Artikeln har tidigare publicerats i tidningen Kustjägaren.