Vad som utspelades i nattmörkret igår utanför Damaskus fortsätter att plåga världen. Säkerhetsrådet uttalade sitt fördömande och krav på utredning, men några aktiva åtgärder kunde inte beslutas med Ryssland och Kina på båten. I skymundan har det senare landet blivit alltmer frekvent förekommande i den statliga syriska rapporteringen har jag för övrigt noterat.

Under dagen har den israeliske underrättelseministern angivit att israeliska underrättelserapporter bedömer att det skett någon form av insats med kemiska stridsmedel. Hans uttalande implicerar att det är regimen som ska ha utfört detta. Samtidigt fortsatte beskyllningarna från regimens sida med stöd av Ryssland. En faktor som det kan finnas skäl att titta närmare på är hur Ryssland skulle uppfatta det hela om regimen, som ryssarna har investerat så mycket politisk prestige i, skulle använda förbjudna massförstörelsevapen. Som jag skrev igår – det kommer att ta tid att få klart för oss vad som skett. Det är tyvärr en ringa tröst för de som dödades under gårdagen. Men det är nödvändigt att veta, så att ansvar kan utkrävas.

Hela situationen kring Mellanöstern är ytterligt komplex och dynamisk. En av de få sakerna som jag är säker på är att det finns ingen militär lösning på problemen. Alla förståeliga önskningar om humanitära interventioner med flygförbudszoner (som kräver förstörandet av syriskt luftvärn) eller korridorer (som måste skyddas med marktrupp) har svårt att svara på frågan: Hur ser den politiska lösningen ut?

Att störta den syriska regimen är inte ens en halvgarderad lösning på de socio-ekonomiska-, rättsäkerhetsproblem kombinerat med demografiska utmaningar och etniska/religiösa spänningar som regionen har – manifesterade i Libyen, Egypten och Syrien framförallt.

Och världen gör också klokt i att observera vad som händer i Egypten, traditionellt det viktigaste arablandet. Vad kommer att hända när Mubarak nu släpps från fängelset? Vad är det vi har bevittnat de senaste 30 månaderna i landet? Den riktigt juridskt spetsfundige skulle kunna komma fram till att landet har tre legala presidenter samtidigt. Mubarak avsatt i kupp, Mursi avsatt efter att ha valts i hyggligt fria val med knapp majoritet och interimpresidenten Mansour.

I början av februari 2011 försökte jag tolka vad som skulle hända och vems parti armén skulle ta. Mubarak lyckades reda ut de dygnen, men föll sedan veckan efter. Men, frågan är om han inte under denna hela denna tid har haft beskydd av både domare och generaler i praktiken och att politiken bara får det utrymme som militären accepterar? Utrikesminister Carl Bildt talade igår om en kontrarevolution av den djupa staten.

Mursi vanskötte ekonomin och var kompromisslös långt utöver vad den knappa valvinsten medgav, men det finns få skäl att tro att den socio-ekonomiska situationen ska förbättras nämnvärt när omgivningen upplever ett destabilserat land. Den affärsmässiga investeringsviljan sjunker generellt, medan däremot de geopolitiska övervägandena kan få större utrymme och leda till att aktörer försöker köpa sig inflytande genom att ge tillfälliga injektioner av pengar som kan hålla de styrande flytande.

Bakom kulisserna pågår nu en dragkamp om detta inflytande. USA har mest att förlora. Landets militära stöd på 1,3 miljarder USD har varit mest omstritt. Dessutom får USA skulden på gatan i Egypten, först för att landet stödde Mursi (demokratiskt vald) och nu för att landet har uppfattats stödja militären. Att USA temporärt frusit det militära stödet verkar inte spela någon som helst roll i berättelsen.

Istället är det framförallt Saudiarabien som rycker fram som Egyptens beskyddare och kastar in flerdubblade insatser är USA gör. Förutom att det finns ett intresse av att stabilisera Egypten rent humanitärt finns det två ytterligare bevekelsegrunder för saudierna att hålla i minnet. Den första är att motverka iranskt inflytande genom att flytta fram positionerna generellt i Syrien och för säkerhets skull i Egypten. Det kan också vara så, oaktat de saudisk/amerikanska relationerna i övrigt att Saudi vill positionera sig visavi USA samtidigt. Utvecklingen av skiffergas- och skifferoljeutvinning i USA hotar på sikt Saudiarabiens ställning på energimarknaden i kombination med relativt ineffektiv produktion på den saudiska sidan.

De klara förlorna på kort sikt verkar bli vi, det vill säga EU, om inget väldigt oväntat händer. Det är Europa som kommer att bli sittande med ett bubblande Nordafrika och en exploderande Levant i knäet när det gäller de flesta av problemen. Det finns visserligen ljusglimtar som att baronessan Ashton fick möta Mursi, vilket innebär att han torde ha ett liknande skydd som Mubarak haft i praktiken. Men om läget i Egypten skulle gå mot fullt inbördeskrig, så blir det svårt att hålla en enhetlig linje med substans för EU. Storbritannien och Frankrike skulle vara tvungen att hålla samma linje som mot Syrien för att behålla trovärdighet. Och om världen inte klarar av att samla sig till intervention i Syrien på grund av krafterna som verkar, hur omöjligt skulle det inte bli i Egypten?

Ryssland däremot har inte vilat på hanen när det gäller utvecklingen i Egypten. President Putin sammankallade snabbt de sina och gick ut med ett erbjudande om att upplåta alla ryska militära faciliteter och utrustning till Egypten som krävs. Så talar den som inte glömt hur geopolitiken skiftade 1972 när Anwar Sadat skickade de hem de sovjetiska rådgivarna och började ta emot amerikansk hjälp. Agerandet underlättas av fyllda ryska kassakistor, vilket visar på betydelsen av likvida medel i politiken. Om Al-Sisi och den egyptiska armén lystrar på dessa lockrop, då kommer vi att vakna upp till en helt ny värld.