Rysslands och Kinas införande av hypersoniska missiler, hemliga kinesiska avskjutningsramper för missiler samt resurskrävande marin kapprustning kring Stilla havet förändrar förutsättningarna för rustningskontroll, ger minskad global stabilitet och försvårar USA:s roll.

START-avtalet handlar om ömsesidiga neddragningar av strategiska vapen. Det är ett bilateralt avtal mellan världens två hittills viktigaste kärnvapenmakter, Ryssland och USA. Något motsvarande avtal, som också binder de övriga kärnvapenstaterna finns inte. Den viktigaste av dem, nämligen Kina, undandrar sig försök att få igång trilaterala förhandlingar, vilket har blivit ett stort problem i alla ansträngningar att få mera stabilitet i kärnvapenrelationerna.

Enligt START har Ryssland och USA vardera rätt att hålla 1550 kärnvapenstridsspetsar ombord på missiler, flygplan och i ubåtar. Enligt SIPRI håller Kina omkring 350 kärnvapenstridsspetsar, och det är inte sannolikt att vare sig USA eller Ryssland skulle vara berett att åta sig att gå ned till den nivån. De lär inte heller vara beredda att låta Kina gå upp till deras egen nivå, och Kina lär inte acceptera att begränsa sitt innehav till en lägre nivå än de övriga två. Kina är därmed tills vidare fritt att stärka sin egen nukleära förmåga utan begränsning.

Joe Biden vill ena den demokratiska världen under amerikansk ledning

Joe Biden bedriver en aktiv politik för att leda den demokratiska världen. Han uppehöll sig under ett uppmärksammat anförande i februari i München vid alla de faror som de demokratiska länderna utsätts för och pekade öppet ut Kina som den största motståndaren till demokratiska värderingar. Han konstaterade att även Ryssland tyvärr måste räknas in som en motståndare till verklig demokrati och en medlöpare till Kina. Han menade att världen befinner sig vid en brytpunkt i konkurrensen mellan Kinas autokratiska system och den demokratiska världen och att man måste enas med USA i ”strategisk konkurrens med Kina”. Biden ämnar nu i höst sammankalla en konferens med världens alla demokratiska länder. Den tilltänkta demokratiska fronten utlovades ett stabilt understöd från USA.

USA:s militära ledning uttrycker betänkligheter

För de demokratiska länder som uppfordras till gemensam kamp är det givetvis angeläget att veta att USA kan anses som ohotad ledare med auktoritet som världsmakt. Det dröjde dock inte länge förrän det hördes varnande röster från militärt håll. I ett vittnesmål inför senaten den 20 april sade amiral Charles A Richard, chef för USA:s strategiska kommando följande:

China and Russia are challenging our strength through a wide array of activities that warrant a concerted and integrated whole of government response. For the first time in our history, the nation is on a trajectory to face two nuclear-capable, strategic peer adversaries at the same time, who must be deterred differently. ………….. Under a veil of secrecy, China continues to advance comprehensive military modernization programs……… China is already capable of executing any plausible nuclear employment strategy within their region and will soon be able to do so at intercontinental ranges as well. They are no longer a “lesser included case” of the pacing nuclear threat, Russia.

Kinas hemliga avskjutningsramper för kärnvapen skapar oro

En obehaglig bekräftelse på Richard´s varning för Kinas hemliga upprustningsansträngningar kom några månader senare. USA:s satellitspaning upptäckte att det hade byggts 120 nya silos för interkontinentala missiler i tre olika områden i avlägsna delar av landet samt att verksamhet såg ut att pågå för att bygga ytterligare lika många. Tillsammans med tidigare kända och deklarerade tjugotalet silos ser det ut som om Kina inom en snar framtid kan komma att hålla 260 interkontinentala missiler i okänd grad av beredskap och kanske redan har 140. Hur många som redan har försetts med missiler går inte att fastställa, inte heller för vilken typ de är avsedda.

Den senast framtagna typen av kinesisk interkontinental kärnvapenbärande missil, som är under produktion sägs kunna innehålla upp till tio av varandra oberoende stridsspetsar. Även om det sannolikt är Kinas avsikt att bara ha en del av sina silos försedda med missiler och de övriga som ”lockfåglar” med avsikt att lura motståndaren att ödsla kärnvapen på tomma silos – vilket USA praktiserar – är det tydligt att det nu råder en hög grad av ovisshet i alla bedömningar av storleken på det kärnvapenhot som USA nu står inför. Även omvärlden har anledning att överväga konsekvenserna av detta nya läge.

Hypersoniska missiler skapar också oro

Även de kinesiska satsningarna på ny missilteknik ger anledning till eftertanke. Ryssland säger sig ha varit först med att utveckla en ny typ, som kallas för hypersonisk. Det skedde i december 2019, men då hade redan Kina visat upp motsvarande typ av missiler på en parad i oktober samma år. Med tanke på Rysslands och Kinas nära samarbete på andra områden av vapenutveckling är det inte osannolikt att de har samverkat även på detta område.

En hypersonisk missil är en missil, som med flera gånger ljudets hastighet kan riktas mot ett markmål, ett fartyg eller en inkommande missil. Den höga hastigheten gör den nästan omöjlig att nå med radar eller motvapen. Det kan antingen vara en glidarmissil som kan styras under nedfärden från hög höjd mot målet eller en styrbar missil med en scramjetmotor utan roterande axel, vilket kräver att den har uppnått överljudsfart innan den kan sättas igång.

Styrbarhet, den höga hastigheten, som gör den nästan omöjlig att följa på radar samt möjlighet till undanmanövrar gör både glidarmissiler och hypersoniska jetmotormissiler i det närmaste osårbara på vägen mot sitt mål. Det skiljer dem från ”vanliga” kulbanemissiler, vars bana inte kan ändras men däremot kalkyleras efter upptäckt. Den svagheten möjliggör bekämpning med raketer och laser inom ramen för USA:s mycket resurskrävande missilförsvar – som alltså inte är verksamt mot de nya hypersoniska missilerna. Ryssland och Kina har utvecklat ett flertal typer av hypersoniska missiler för att antingen skjutas upp från marken eller medföras ombord på fartyg, flygplan eller ubåtar.

USA har däremot ännu inte fått någon hypersonisk missil att flyga. Armén och flottan arbetar tillsammans på ett projekt för ett ”Long-Range Hypersonic Weapon”. Armén hoppas att kunna introducera den första varianten i slutet av 2023, medan flottan avser att få fram en fartygsburen variant under 2023 och en ubåtsburen variant under 2024. Flygvapnet kan bli först. Där har man målsättningen att få fram en flygplansburen variant redan under 2022.

Budgetproblem undergräver USA:s prestige

Under tiden står USA exponerat mot ett vapen, som man inte kan skydda sig mot och inte heller kan balansera med motsvarande avskräckningsmedel. Detta blir särskilt kännbart, när man också beaktar den sedan flera år pågående utmaningen mot USA:s militära övertag i Stilla havet. USA:s utsikter förmörkas här av att Kinas ekonomiska styrka fortsätter att växa snabbare än USA:s och att detta återspeglas i satsningar på ny materiel. Redan under perioden 2015-2017 levererades dubbelt så många fartyg till den kinesiska flottan som till den amerikanska. Idag har USA 297 fartyg i sin flotta, medan Kina uppger sig ha 360. År 2025 räknar Kina med att ha 400 fartyg i flottan, medan USA under förra året hade planerat att ha 355.

Antalet fartyg är inte i och för sig avgörande för respektive flottas stridsvärde, och den amerikanska flottans tonnage är ungefär dubbelt så stort som det kinesiska tonnaget, men trenden visar ändå på en militär maktförskjutning till USA:s nackdel. En annan aspekt är att den amerikanska flottan har sina uppgifter på alla världens sju hav, medan den kinesiska flottans uppgifter i huvudsak begränsas till västra Stilla havet. Det lär därför ha kommit som en obehaglig överraskning för den amerikanska flottan att i år behöva inskränka sina anskaffningsplaner av budgetskäl till totalt 325 fartyg för de närmaste åren i stället för de tidigare planerade 355.

USA:s försvarsbudget för 2021 anges växa med 1,6 procent, medan Kina uppger en tillväxt i försvarsbudgeten med 6,8 procent. Biden´s ambitioner för landet att framstå som självklar ledare för den demokratiska världen i kraft av sin stormaktsställning försvåras antagligen av att inte längre ha ett självklart övertag i ekonomisk och militär styrka. Det är något, som inte kan bevisas, men kanske inte heller behöver bevisas. Kärnvapen brukar anses vara ett politiskt vapen snarare än militärt, och när den ekonomiska styrkan inte motsvarar den militära självbilden blir det problem för Joe Biden´s storpolitiska målsättning.

USA:s dilemma illustreras i Afghanistan

Biden sade följande i sitt tal dagen efter utrymningen av de amerikanska styrkorna från Kabul:

We’re engaged in a serious competition with China. We’re dealing with the challenges on multiple fronts with Russia. We’re confronted with cyberattacks and nuclear proliferation. …………….. First, we must set missions with clear achievable goals, not ones we’ll never reach. And second, we must stay clearly focused on the fundamental national security interests of the United States of America.

Sådana tankar leder lätt till frågan hur frestande det kan vara för USA att också dra tillbaka styrkor från de andra drygt 600 militära baser som enligt Pentagon finns på andra håll i världen. Vad skulle det betyda för skapandet av en demokratisk världsfront och demokratiska länders benägenhet att ansluta sig?

Instabilitet

Slutligen får man konstatera att det råder en ny instabilitet i kärnvapenrelationerna mellan stormakterna. Det går till exempel inte att tala om balans och ömsesidig kärnvapenavskräckning i ett trekantsförhållande som mellan USA, Ryssland och Kina, vars förutsättningar påverkas av hastiga teknologiska förändringar. Läget blir inte heller mera stabilt om man också vill beakta ekonomiska och andra icke-militära aspekter samt regionala stormakter som EU och Indien. Kärnvapenmakterna England, Frankrike och Indien liksom Japan (men inte Tyskland) har exempelvis också påbörjat utveckling av egna hypersoniska missiler.

Allt detta kommer rimligen att ha återverkan på hur Natos framtida struktur och EU:s eventuellt gemensamma försvar kommer att utformas samt villkoren för små nationer, antingen de vill tillhöra någon allians eller inte. Att omfattas eller inte omfattas av ett missilförsvar är ett exempel på en fråga att ta ställning till.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent