Robert Gates (tv) och Lawrence Freedman har såväl visioner som rekommendationer. Frågan gäller deras genomförbarhet? Foto: Wikimedia Commons.

I Covid 19 pandemins spår har vi drabbats av den värsta globala krisen sedan Andra världskriget. På många sätt är dagens kris värre, eftersom även USA är hårt drabbat. Fler amerikaner har dött i pandemin än i Korea och Vietnam-krigen tillsammans. I Vita huset sitter en fullständigt oförutsägbar president som driver en extrem anti-multilateral, isolationistisk politik. I ”The  Atlantic” liknar journalisten George Packer USA vid en patient med underliggande sjukdomar. Den sönderslagna byråkratin, den ojämlika ekonomin, den splittrade befolkningen. Mordet på George Floyd har lett till de mest omfattande kravallerna på en generation. Det handlar inte bara om århundraden av diskriminering. Icke vita har drabbats mycket hårdare av Coronan, såväl medicinskt som ekonomiskt. Mordet blev bara en utlösande faktor.

Framför allt Kina, men också Ryssland, skär pipor i vassen. Efter en inledande fas präglad av nationell egoism, försöker nu EU samla sig till återuppbyggnad. Relationerna till USA, men även Storbritannien, spelar här en central roll. I detta läge prövar såväl politiker som akademiker att skissa vägar framåt. Ett intressant inlägg har gjorts av förre CIA – chefen och försvarsministern Robert M Gates ( The Overmilitarization of American Foreign Policy, Foreign Affairs, July/August 2020). I numret dessförinnan resonerar den världsberömde säkerhetspolitiske tänkaren Lawrence D Freedman om Storbritanniens framtida roll på globala arenan. ( Britain  Adrift. The UK Search for a post Brexit role. Foreign Affairs May/June 2020 )

Gates konstaterar att redan före Coronan förelåg ett brett stöd för att reducera USAs internationella engagemang och fokusera på problemen på hemmafronten. Men, varnar Gates, utan amerikanskt ledarskap går vi mot en värld präglad av ”might-makes-right”.  Emellertid har USA blivit alltför beroende av sina militära verktyg och försummat de icke-militära. Och utan långtgående reformer av den ineffektiva byråkratin kommer det bli svårt att vinna politiskt stöd för en ändring. Ökad effektivitet behövs inte minst för att hantera kraven på nedskärningar i försvarsbudgeten för att överföra resurser till återuppbyggnaden. I en genomgång av USAs militära insatser i Afghanistan, Somalia, Irak och Libyen understryks oklara målsättningar och ”mission creep”.

De icke- militära instrumenten måste återuppväckas och uppdateras. Kongressens svältkur av State Department måste upphöra. För att inta den ledande rollen måste State reformeras. Det handlar om frihandel, multilateral diplomati och bistånd. Biståndsorganet USAID har förlorat 80% av sin personal. Likaså gäller det att motverka Kinas och andra länders påverkanskampanjer och desinformation. Gates säger rent ut att även USA skall utnyttja sin teknologiska kompetens i detta syfte.

Det räcker inte att bara tala om en sammanhållen regeringspolitik. På den civila sidan saknas nämligen en sådan helt. State Department måste ges rollen som det centrala icke militära instrumentet för USAs säkerhetspolitik. Intressant nog avvisar Gates tanken på att tilldela NSC denna uppgift. Han hänvisar till sina egna erfarenheter från tjänstgöring i NSC under inte mindre än fyra presidenter.  Vad gäller att sprida det amerikanska budskapet till omvärlden önskar han sig ” USIA on steroids” lokaliserat i State.

Sammanfattningsvis önskar Gates större återhållsamhet vad gäller att sända amerikansk trupp utomlands. Det kan inte vara USAs uppgift att forma andra länders framtid. USA ska inte agera militärt på varje kränkning, aggression, förtryck eller kris som uppstår i vår värld. Istället gäller det att använda alla tillgängliga verktyg för att främja frihet och reformer, ”The Full Symphony of American Power” Dessa verktyg är avgörande i den strategiska konkurrensen med Kina. Men även när dessa är på plats, gäller det för USAs ledare och folk att förstå att det ligger i landets långsiktiga egenintresse ”to accept the burden of global leadership”.

Freedmans titel ”A Nation Adrift” för tankarna till Tegners maning ” att inom Sveriges gräns erövra Finland åter”. Även om vi rör oss med olika storheter, känns det som om Sveriges förlust av Finland och Storbritanniens förlust av imperiet lett till likartade psykologiska reaktioner. Mycket handlar om relationen till USA. Freedman erinrar om chocken över den amerikanske utrikesministern Dean Achesons uttalande 1962 att Storbritannien förlorat ett imperium, men ännu inte funnit sin framtida roll. Han går igenom det transatlantiska samarbetet och nämner särskilt kärnvapnen. Det finns, menar Freedman, ett speciellt förhållande vad gäller språk, kultur och historia. Vad som saknas idag är ett gemensamt storstrategiskt projekt.

Nu har också den europeiska drömmen gått i kras. Freedman landar efter en historisk genomgång i att även om Storbritannien stannat kvar i EU, så hade man blivit alltmer marginaliserad. Detta eftersom man inte deltog i det viktigaste projektet, nämligen Eurozonen! Men Brexits effekt på brittisk utrikespolitik kan ändå bli mindre än vad som allmänt antagits. Många frågor hanteras i mindre grupper. Som exempel nämns de täta kontakterna med Frankrike och Tyskland med anledning av Trumps agerande beträffande kärnsäkerhetsavtalet med Iran och USAs erkännande av Jerusalem som Israels huvudstad. Den största utmaningen gäller NATO. Det finns frågetecken vad gäller solidariteten vid en attack utifrån samt mer specifikt om kärnvapnen.

Freedman ser en roll för Storbritannien som multilateral problemlösare. Han nämner områden som terrorism, ekonomisk utveckling, klimatfrågan, etc . Man är också tillsammans med Frankrike Europas starkaste militärmakt. Storbritannien har mycket att erbjuda så länge man accepterar gränserna för sitt oberoende och överger alla tankar på en unik, särskild roll. Här kan man nog tillfoga att Freedman själv kommer snubblande nära att tilldela Storbritannien just en sådan.

Det finns betydande logik i både Gates och Freedmans argument. Vad som saknas är en mer detaljerad diskussion kring utsikterna att få denna inriktning accepterad på hemmaplan. Det allvarligaste hotet mot USAs maktställning kommer inte utifrån. Det är internt! Kan det politiska systemet producera ledare och politik som tar sig an såväl de ytterst allvarliga inhemska bristerna och dessutom få stöd för den utrikespolitik som Gates förespråkar. De senaste åren har illustrerat detta dilemma på ett närmast övertydligt vis. Hanteringen av Corona-pandemin och den våldsamma reaktionen på mordet på George Floyd är bara den senaste manifestationen av ett djupt kluvet samhälle, politiskt, ekonomiskt och socialt. Det handlar inte bara om Trump. Det Demokratiska partiets nomineringsprocess som ändade i en nära åttioåring i en källare imponerar inte. Detsamma gäller hanteringen av Riksrättsprocessen. Huvudfåran i kongressen är snarast inåtblickande och konservativ. Och bara några procent av det amerikanska folket intresserar sig för vad som händer i omvärlden.

Vad gäller Storbritanniens fortsatta ställning, kan vi vara säkra på att ordet ” Stor” finns kvar om några år? För att förtydliga. Kommer Skottland i längden att acceptera detta utanförskap? Exemplen på samverkan London-Paris-Berlin känns inte heller övertygande som underlag för en mer allmängiltig modell. Och Freedmans resonemang kring en ny version av Macmillans ”Playing Greece to America´s Rome” smakar önsketänkande.

Sammanfattningsvis är det inga större fel på de bägge herrarnas visioner och rekommendationer. Det är beträffande genomförandet som det finns anledning att tvivla.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare