av Erik Lagersten

Ett nytt utbrott av pandemisk svin- eller fågelinfluensa kommer att ställa stora krav på koordinering av verksamhet och kommunikation bland berörda myndigheter och samhällsfunktioner. Foto: paulprescott72, iStockphoto.com.
Att vi inte är rustade för detta visar flera nationella och internationella säkerhetshändelser under de senaste åren. Rapporteringen av faktiska förlopp har förvirrats genom uppenbart manipulativa uppgifter eller att myndighetsföreträdare själva bidragit till ryktesspridning genom för tidiga slutsatser, eller budskap som varit i konflikt med varandra över tid.
Nu utmanas en stabil samhällsstruktur då allt fler aktörer agerar i syfte att påverka destruktivt och att lättillgängliga tekniska system medger att information blixtsnabbt och ofiltrerat sprider sig exponentiellt, både i kvantitet och förändrat från ursprungligt innehåll. Noterbart är att det inte längre är enbart ”sociala funktioner” som är sårbara i detta perspektiv, utan minst lika mycket traditionella mediers förmåga att förstå vad som är sanning eller desinformation. I ett ansträngt läge kommer våra beslutsfattare att ha samma problem, samtidigt som den tidigare generella auktoritetstilltron sviktar eller utmanas hos allmänheten.
Företrädare för offentlig sektor måste nu förstå denna komplexitet och hur modern kommunikation fungerar. De måste skapa organisationer som uthålligt och konsistent förmedlar korrekt information. Detta som skydd mot inre och yttre påverkan. Följande ställningstaganden är centrala, (1) att koordinera beslutsfattande och verksamhetsutövning mellan olika myndigheter och samhällsfunktioner, (2) att utgå från vad som ska uppnås och använda såväl verksamhetsmässiga möjligheter samt bilden av desamma, (3) att betrakta ledning och kommunikation som samma process, (4) att tidigt bemöta felaktigheter och desinformation, (5) att delegera rätten att snabbt formulera en uppfattning eller ståndpunkt.
Sverige har sedan i år en civil tjänsteman från Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap placerad vid NATO Strategic Communications Centre of Excellence. Regeringens beslut motiveras främst med behovet av att analysera och bemöta rysk informationskrigföring eller desinformation. I den allmänna debatten och i regeringens överväganden, har inte uppmärksammats hela innebörden av Strategic Communications, förkortat Stratcom eller de konsekvenser eller fördelar nyttjandet skulle innebära. Stratcom utvecklas nu framförallt militärt, men konceptet bör framöver vara föremål för övervägande inom civilt offentligt beslutsfattande.
Kritiken mot svenskt deltagande i Stratcom-centret har fokuserat på en föreställningsvärld om en militär vilja att vilseleda. Under rubriken ”Nu ska Nato lära Sverige propaganda” i Aftonbladet Kultur, har det bland annat kunnat läsas att syftet är att ”det är Putins lögner svenska medier måste bli bättre på att avslöja” följt av att ”till saken hör att inga svenska medier går på de ryska propagandalögnerna.” Det senare påståendet förtjänar särskilt att ifrågasättas i ett annat sammanhang, men analys och bemötandet av möjliga motståndares förmåga är bara en mindre del av en utvecklad Stratcom förmåga. Okunskapen missar helheten som istället borde vara föremål för granskning.
Stratcom, i en militär kontext, syftar till att identifiera önskat slutläge och de åtgärder som ger störst effekt för att nå dit. Därefter sker en systematisk koordination av diplomati, kommunikation och informationsoperationer kombinerat med militära maktdemonstrationer eller operationer. Då användandet av de senare är en integrerad del av konceptet, är det missvisande att översätta begreppet med ”strategisk kommunikation”, som traditionellt sett handlar om kommunikationens roll att nå organisationens mål. Det saknas idag en bra svensk benämning. Möjligtvis är ”strategisk verksamhetskommunikation” mer rättvisande.
Militärt kan resultatet vara en övning med tungt bombflyg över Östersjön som samtidigt återföljs av en kommunikation mot berörda målgrupper. Det kan vara att en verksamhet som tidigare genomfördes i det fördolda nu offentligt redovisas som en styrkedemonstration. Men det kan också vara att en operation som normalt skulle betraktas utan militärt värde genomförs därför att den har ett högt politiskt värde och därigenom uppnår önskad effekt.

Svensk jakt eskorterar ett amerikanskt bombflygplan i samband med en övning över Östersjön. Vilket är viktigast, att öva samflygning eller sända en signal på svensk-amerikanskt samarbete i en form som tidigare var otänkbar? Foto: Försvarsmakten.
Har inte detta alltid gjorts? Det går självklart att hitta exempel på alla varianterna ovan, skillnaden nu är att konceptet ska utgöra en del av beslutsfattandet som metod på den högsta politiska och militärstrategiska nivån inom Nato.
Arbetet är inte okontroversiellt. Det finns ett inbyggt motstånd bland de funktioner som ska samordnas att låta sig koordineras av ett nytt element inom beslutsapparaten. Utöver detta innebär militära maktmedel alltid en risk för förluster eller skador där dessa måste vägas mot den effekt som kan uppnås. Det är särskilt angeläget att detta beaktas om syftet med det som görs är symboliskt. Det finns också inom medlemsländerna en skepsis mot samordnade budskap då de nationella förutsättningarna inom varje land ser väldigt olika ut för detta.
För Sverige menar jag dock att aktuella erfarenheter och utvecklingen av krisernas natur i ett modernt kommunikationssamhälle, behöver anamma Stratcom-konceptet för samhällets koordinering och ställningstaganden i ett bredare perspektiv. Det inbegriper inte bara svenskt försvar utan också en förmåga för de civila delarna av offentlig sektor. I dag agerar ofta olika företrädare som om det som görs kan vara skilt från det som sägs. Det handlar om okunskap, ibland naivitet och vid tillfällen oförmåga att förstå helhet och förutse följdeffekterna av ett agerande eller vad som sägs. Det gäller för såväl förtroendevalda som tjänstemän. Grunden måste vara att säga det du gör och göra det du säger.
Följande principer behöver omhändertas inom offentlig förvaltning, enligt min mening, för att möta detta krav:
- Koordination av beslutsfattande och verksamhetsutövning mellan olika myndigheter och samhällsfunktioner. Det gäller i synnerhet mellan regering och berörda myndigheter. I frågor som rör samhällets säkerhet krävs en mycket tätare samverkan mellan politiker och tjänstemän. I praktiken innebär detta att antalet beslutsfattare minskar i en krissituation vilket ställer stora krav på integritet, roller och förtroende från dem som inte är delaktiga i processen.
- Identifiera vilket mål som ska uppnås och använda samtliga resurser i syfte att komma dit. Samspelet mellan nyckelpersoner, vilken verksamhet som har betydelse och kommunikationen måste utvecklas. Beroende på om det är allmänhetens förtroende för svenskt totalförsvar vid ett militärt angrepp eller tilltron till vårdens förmåga vid en epidemi så ser paletten olika ut. Det gemensamma är att samtliga delar måste användas och förståelsen för att det kanske inte är själva handlingen som är det viktiga, utan hur den uppfattas eller vice versa.
- Ledning- och kommunikationsprocesserna måste integreras inom varje organisation. Ingen beslutsfattare kan längre ha dessa åtskilda då de så tydligt samverkar. Kommunikation omhändertar inte längre konsekvenserna av ett beslut utan är själva förutsättningen för det. Centralt är också att den sammanslagna processen och det som kommuniceras ut uppfattas som trovärdigt. Det innebär att såväl organisationens styrkor som svagheter måste förmedlas så långt det är möjligt. Om en ensidig skönmålning uppfattas ske riskerar ledningen, inte minst internt, att ifrågasättas med risken för den demoralisering som då kan uppstå.
- Felaktigheter eller desinformation måste bemötas tidigt oaktat var det förekommer. Offentlig förvaltning bereder omsorgsfullt ärenden vilket gör att tiden till svar normalt är lång. I en värld där de som vill oss illa utnyttjar alla tillgängliga kanaler måste samhällets svar vara lika snabbfotat. Fokus bör ligga på att först bemöta felaktigheter för att därefter ge en komplett bild av sanningen.
- Samhällets eller myndighetens uppfattning måste snabbt kunna formuleras. Ofta kräver en kris eller utvecklingen av mediekonsumtionen att tidigare ställningstagande inte är applicerbara eller att svar saknas då frågeställningarna snabbt blir nya. Enskilda företrädare måste utveckla förmågan att formulera en ståndpunkt under tidspress. Detta kan enbart göras med en delegering av mandat och tilltro på att verksamhetens grundsyn och mål samt moraliska-etisk kompass, är kristallklar för de som får ett sådant förtroende.
Det kan i sammanhanget inte nog understrykas hur viktig en fri oberoende press är för allmänhetens tilltro och förtroende för offentlig förvaltning. Myndigheters professionalisering och systematiska arbete med kommunikation måste följas av en kritisk insyn. Detta ställer nya och stora krav på journalister att i sin granskning ha tid och kraft att gå på djupet i komplexa frågeställningar samt att inte devalvera begreppet ”avslöjande” och det arbete som krävs för verkliga sådana.
Svenska exempel på en tillämpning av Stratcom går att finna redan från mitten av 90-talet hos polisen, som tillsammans med lokala och regionala organisationer, redovisat invånarnas uppfattning om upplevd trygghet snarare än faktisk trygghet. En sådant resonemang är en utmärkt effektmätare för att identifiera vilka åtgärder som krävs utifrån en bred palett av verktyg, givet att man förstår eller vågar tolka resultaten rätt. Andra exempel är underrättelseoperationen i Stockholms skärgård 2014, placeringen av permanenta militära förband på Gotland 2016 samt myndigheternas hantering av pandemin 2009 till 2010.
Det går att kalla ett utvecklat koncept för Stratcom eller något annat. Det centrala är att offentlig sektor med säkerhetsansvar, i grunden funderar på om nuvarande organisationer och ledningsförmågor är utformade för att kunna arbeta på det sätt som krävs oaktat hot. Upprätthålls inte allmänhetens förtroende, genom en systematisk kombination av professionell kommunikation och fungerande verksamhet, står samhället inför större utmaningar i kris än vad som är rimligt att klara av.
Författaren är Kommunikationsdirektör för Västra Götalandsregionen, tidigare informationsdirektör i Försvarsmakten, Kommendör i Försvarsmakten reserv och Styrelseledamot i Sveriges Kommunikatörer.