Vårt land har länge dragit nytta av sin stabilitet grundad på avsaknaden av direkta militära konflikter, begränsade effekter av de två världskrigen och ett gynnsamt läge efter dessa för att bygga upp en blomstrande industri. I kombination med en ambitiös, ihärdig och lojalt arbetande befolkning har Sverige år efter år placerat sig i tätklungan i internationella index över ”mest innovativa nation”.
Men försvarsområdet har haft sin egen begränsade forsknings- och teknikutvecklingsbudget, sitt speciella forskningsinstitut (FOI) och försvarsindustrin har satsat stora egna medel på FoU. Det har varit mycket viktigt för deras positionering i internationella sammanhang och de har ofta lyckats bra. Men det är egentligen bara inom ett FoU-område – flyg – som det funnits ett långvarigt statligt program med finansiering både från Vinnova och Försvarsmakten. Sedan 2014 administreras detta inom ett av statens sjutton strategiska innovationsprogram, benämnt Innovair. I övrigt har utmaningar kopplade till försvar och säkerhet i huvudsak fått lösas av aktörerna själva.
Omvärldsutvecklingen under 2022 har inneburit att gamla till synes cementerade inställningar plötsligt har förändrats. Det ryska angreppskriget mot Ukraina har väckt nya insikter hos oss alla. Sverige har lämnat in sin ansökan om medlemskap i NATO och media har sedan februari skrivit om säkerhetspolitik, säkerhetshot och militär vardag i en omfattning som varit enorm. Det faktum att Europas säkerhetsordning har havererat har fått många länder att helt ställa om sin politiska agenda och stödet från befolkningen för ökade försvarssatsningar kan noteras i Sverige liksom i många europeiska partnerländer (varav flertalet redan är medlemmar i Nato). Danmark har nyss folkomröstat för att upphäva ett undantag (begränsning kopplat till militärt samarbete) i sitt EU-medlemskap. Och våra egna täta band med Finland syns nu även i form av den samtidiga ansökan till Nato.
Samtidigt blir rapporterna från SÄPO allt fler och tydliga avseende ökande försök till cyberangrepp mot företag och myndigheter. Begreppet hybridkrig används flitigt och förståelsen har ökat för att samhället behöver försvaras på många sätt, där renodlat militär verksamhet bara är en av flera viktiga klossar. Sårbarheten i samhället kopplat till sådana attacker kan bli besvärande påtaglig. Här krävs stora satsningar för att förstå och etablera hållbara lösningar.
Ordet hållbar är också intressant i sammanhanget. På sistone har allt fler ifrågasatt den tidvis ganska dogmatiska bannlysningen av försvarsindustrin i s k hållbara aktiefonder. Ett annat sätt att tänka börjar nu skönjas i spåren av den förödelse som vi kan se på bilder från Ukraina. Skadorna på liv och infrastruktur är helt enorma. Ett starkt krigsavhållande försvar kan ge förutsättningar för att undvika sådan förödelse i vårt land. Det ger ordet hållbarhet en annan innebörd!
Mitt budskap är att försvaret av vårt oberoende också behöver ökade satsningar på kunskap och innovation som grund för förmågeutvecklingen. Skiljelinjen mellan militär och civil FoU behöver luckras upp. Visst ska sekretesskraven bibehållas överallt detta är befogat och det innebär att våra universitet och högskolor i vissa sammanhang inte är lämpliga utförare. Men liksom inom flygområdet är grundläggande FoU och byggandet av demonstratorer verksamhet som ofta har en generell bas (s k dual-use), som sedan kan renodlas för militärt eller polisiärt bruk i kontrollerad miljö hos statliga institut.
Tillse därför att flera av de forsknings- och innovationsfinansiärer som finns i Sverige – främst Vetenskapsrådet, Vinnova, Energimyndigheten, Rymdstyrelsen, Formas, KK-stiftelsen och SSF – i högre grad än nu ges uppdrag som omfattar även satsningar för att utveckla säkerhets- och försvarssektorn. Varför inte genom att skapa ett nytt strategiskt innovationsprogram med detta innehåll?!
Därigenom skulle Sverige få en bättre förmågeutveckling till gagn för framtida säkerhet och oberoende, genom nationell tillgång till nödvändiga resurser även i kris och krig. Detta faktum brukar även framhållas av branschorganisationen SOFF (Säkerhets- och försvarsföretagen). Sådan spetskunskap är viktig för vår egen utveckling och den blir också ett potentiellt bidrag till de förpliktelser som ett Nato-medlemskap innebär. Ett land kan bidra med såväl ”boots-on-the-ground” som kvalificerad kunskap, beroende på vilka resurser man disponerar.