Nu omfattas vi – äntligen! – av säkerhetsgarantierna i Washingtonfördragets Artikel 5, och har tillika förbundit oss att komma till våra allierade vänners försvar. Det är solidaritet på riktigt,
När Ungerns parlament till slut röstat ja till den svenska Nato-ansökan innebar det slutet på en epok och inledningen på en annan och bättre.
I dag går den svenska flaggan gå i topp utanför Nato:s högkvarter i Bryssel, och vid en rad kommandon runt om i det transatlantiska territoriet, Flaggceremonin markerar det definitiva och senkomna slutet på de många åren av FN-kramande i svensk utrikespolitik. Och början på en ny tillvaro som fullvärdig medlem av den demokratiska västvärlden.
Där – i Nato, den enda organisation som i verkligheten gäller – har Sverige som gammal och stabil demokrati alltid hört hemma, trots att det uppenbarligen har varit svårt att erkänna på sina håll.
När Sveriges representanter nu – äntligen! – kan inta sin fasta plats vid Nordatlantiska Rådets (NAC) allt mer vidsträckta beslutsbord får vårt land för första gången reellt och konkret inflytande över säkerheten i såväl vår egen region som i vår större omvärld.
Det är makt och inflytande på riktigt, till skillnad från de till intet förpliktigande, och mestadels resultatlösa, korta perioderna i FN:s säkerhetsråd som under årens lopp getts högsta prioritet i den socialdemokratiska utrikespolitiken.
Nu omfattas vi – äntligen! – av säkerhetsgarantierna i Washingtonfördragets Artikel 5, och har tillika förbundit oss att komma till våra allierade vänners försvar.
Det är solidaritet på riktigt.
De ömsesidiga säkerhetsgarantierna inträdde i samma stund som de sista dokumenten – den ungerska ratificeringen och det svenska anslutningsbeslutet – deponerades bakom lås och bom i amerikanska State Department’s förvar, som föreskrivs i Nato-fördragets 11:e artikel.
Flaggceremonin är därför mest symbolisk, om än en sann högtidsstund för alla oss som i åratal längtat och väntat på detta ögonblick, men som väl i ärlighetens namn inte haft några större förhoppningar om att någonsin få uppleva Sverige som medlemsland i Nato.
I alla fall inte fram till våren 2022 när det ryska anfallskriget på Ukraina vände upp och ner på det mesta, inklusive den svenska och finländska allianslösheten.
Först gick det undan värre; 28 av de 30 Nato-länderna godkände i rask takt de båda ländernas ansökningar som lämnades in till generalsekreteraren i maj det året.
Sen tog det stopp för svensk del, innan Turkiet hux flux ratificerade den svenska ansökan i början av detta år.
Kvar stod till allmän överraskning Ungern, som man gott kunde ha satt betydligt större press på tidigare från Nato-håll.
Nu löstes det hela till slut med en smart win-win-modell där både Ungern och Sverige i slutänden kom ut som segrare. Ungern fick köpa fyra nya JAS Gripen och Sverige fick sin sista ratificering i hamn.
Det var stridsflygen som till slut ordnade den svenska Nato-ansökan: amerikanska F16 till Erdogan och svenska JAS Gripen till Orbán.
Ulf Kristerssons personlighet, mer diplomatisk än den konfrontatoriska stil som blivit Magdalena Anderssons signum, lär ha kommit väl till pass i Budapest.
Så här i efterhand kan också än en gång konstateras: det trilaterala avtalet med Turkiet var ett misstag. Måhända gick det väl snabbt i svängarna för den dåvarande statsministern, som kort dessförinnan hade hävdat att ett övergivande av allianslösheten skulle leda till instabilitet i Östersjöregionen.
Förhandlingarna med de trilskande turkarna borde självklart ha hanterats centralt av Nato och inte dumpats i knät på de två kandidatländerna, utan minsta erfarenhet av den basarmentalitet som Turkiet visat prov på oräkneliga gånger förr i Nato-sammanhang.
Något snabbspår in i Nato, som generalsekreterare Stoltenberg vidlyftigt ställt i utsikt för de båda nordiska partnerländerna, blev det inte – och något mandat att utlova ett sådant ”fast track” hade han inte heller, som irriterat påpekades av vissa allierade.
Det är, som vi har kunnat notera under det dryga år och nio månader som gått från den svenska ansökans början till dess slut, de allierade själva som beslutar om nya medlemmar, inte generalsekreteraren eller hans stab.
Ambitionerna om att gå hand i hand in i Nato fick snabbt överges när Finland seglade förbi Sverige och slog ett svårslaget rekord med den kortaste ansökningsprocessen någonsin i Nato-historien.
Fast så värst lång har faktiskt inte heller den svenska varit; samtliga de tidigare utvidgningarna sedan kalla krigsslutet har dragit ut över flera år, och i vissa fall till och med ett decennium.
Skillnaden är förstås att vi har ett fullskaligt krig, och en aggressiv stormakt med en oroväckande vana att invadera sina grannländer, inpå knuten.
I det läget känns det tryggt för Sverige att – äntligen – ingå i Nato som dess 32:e medlemsland. Och det är verkligen på tiden att vi gör det.