Finland har efter en omfattande utvärderingsprocess dragit slutsatsen att det amerikanska F-35 systemet sammantaget är det för Finland bästa alternativet för att ersätta det nuvarande F-18 Hornet systemet när det om några år har tjänat ut.

Bevekelsegrunderna är såväl säkerhetspolitiska som operativa. Betydelsen av att bygga vidare på den starka länk till USA som systematiskt byggts upp sedan valet av F-18 för trettio år sedan kan inte överskattas. Detta gagnar finsk säkerhet och det gagnar samtidigt säkerheten i hela Norden. För svensk del finns det anledning att erinra sig de överväganden som ledde till att Sverige för ett par år sedan valde det amerikanska kvalificerade luftvärnsrobotsystemet Patriot. F-18 anskaffningen klargjorde med eftertryck att Finland frigjort sig från tidigare band till sin stora östliga granne och att man var en del av väst.

Den finska utvärderingen är gjord utifrån ett brett försvarsmaktsperspektiv. Defensiv luftförsvarsförmåga anges ha tillskrivits en vikt på 30 %, medan ISR-förmåga och olika typer av bekämpningsförmåga mot mark och sjömål tillsammans viktats med 70%. Värderingen illustrerar att flygstridskrafternas roll i dagens stridsmiljö är strategisk och långt bredare än under det kalla kriget. Vad gäller bekämpningsförmåga mot mark- och sjömål handlar det såväl om förmåga på och nära eget territorium som på stora avstånd. I det sista innefattas även offensivt luftförsvar. Det avspeglas i den breda arsenal av kvalificerade vapen som ingår i det samlade finska systempaketet.

Finland har hållit sina utvärderingsresultat tätt intill bröstet. I omvärlden har utgången in i det sista uppfattats som oviss, vilket bland annat innebär att Gripen-alternativet varit konkurrenskraftigt.  De fem alternativens olika profil har naturligtvis utvärderingsmässigt inneburit stora utmaningar. Finland har också skickligt utnyttjat den hårda konkurrensen för att få bästa möjliga erbjudanden från de olika tillverkarna. Det gäller såväl innehåll som ekonomi. En hel del av utvärderingsresultaten kommer säkerligen att förbli hemliga, men för både Sverige och Saab är det givetvis av olika skäl av största intresse att få bästa möjliga bild av de gjorda finska övervägandena.

Att det till sist inte blev svenska Gripen har av naturliga skäl lett till besvikelse på olika håll i Sverige. Ett val av Gripen skulle öppnat för breda operativa samarbetsmöjligheter och också skapat förutsättningar för olika logistiska synergier. Det är dock viktigt att besvikelsen inte tillåts skymma sikten för det långsiktiga strategiska perspektivet och de stora möjligheter som detta inrymmer.

Sverige, Finland och Norge kommer genom anskaffningen av JAS 39E och F-35 att tillsammans förfoga över en flygoperativ förmåga som kvantitativt och kvalitativt väl kan mäta sig med de största europeiska länderna. Tillsammans kommer de tre länderna att förfoga över mer än 150 toppmoderna stridsflygplan. Det representerar en förmåga med potential att utgöra en rejäl regional tröskel i det nordiska området. Till denna kan även fogas 27 danska F-35. Gripen och F-35 bygger båda på Natos interoperabilitetsstandard, vilket i sig ger goda tekniska förutsättningar för en nära samverkan.

För Sverige och hela Norden är det bra att den transatlantiska förankringen konsolideras långsiktigt. Finland får liksom grannländerna en luftoperativ förmåga av högsta klass. Det är en fantastisk utveckling som skett i Finland under de senaste decennierna. Steget från J-35 Draken/Mig-21 till F-18 Hornet representerade ett dramatiskt lyft i finsk förmåga som successivt har gett Finland en med Sverige och Norge jämställd kvalitativ nivå. Den fullföljs nu genom övergången till F-35. Att notera är att Finland genom att upprätthålla numerären vid varje generationsbyte säkrar en rejäl fortsatt förmågeökning. Finlands flygstridskrafter är med det senaste beslutet på god väg att bli starkast i Norden.

Förstärkningen kommer givetvis att kosta, men det är viktigt att förstå att de finska prioriteringarna av säkerhetspolitiken skiljer sig dramatiskt från Sveriges. För Finland är den nationella säkerhetsdimensionen politiskt alltid högst prioriterad. Finland anslår idag över två procent av sin BNP till försvar och JSF-beslutet signalerar implicit att man under åren framöver är inriktad på att satsa betydligt mer. Medan Sverige talar om att mot 2030 öka försvarssatsningen till två procent av BNP indikerar den finska utvecklingen att tre procent knappast är en orimlig nivå inom inte alltför många år. Det är en målsättning som skulle behöva gälla även i Sverige.

Det finska beslutet innebär att det nu finns en långsiktig grund för fortsatt analys av de möjligheter till ömsesidigt förstärkande försvarssamarbete i Norden som efterlysts i SES-projektets säkerhetspolitiska slutrapport. Det finska valet av F-35 ändrar i sig inte någon av de slutsatser som där dragits. Det finns alltså starka motiv att nu analysera de möjligheter som finns i en nordlig nordisk ram, d v s hur Sveriges, Norges och Finlands försvarsansträngningar ska kunna samordnas för att synergiskt skapa en effektivare gemensam regional tröskelförmåga såväl på kort som lång sikt?

I SES-projektets[1] säkerhetspolitiska slutrapport har såväl behov som möjligheter lyfts fram. Vad som skulle kunna åstadkommas sammanfattas där på följande sätt:

  • Rent militärt spelar Sverige och svenskt territorium en nyckelroll. Sverige kan erbjuda värdefullt operativt djup liksom logistiskt stöd åt såväl Finland som Norge. Spridning av stridskrafter mellan länderna är i sig en skyddshöjande åtgärd som också binder länderna till varandra.
  • Om de tre länderna ömsesidigt upplåter sina territorier och baser åt varandra redan i fred, innebärande att en del av varje lands mest kvalificerade fjärrstridskrafter vid varje tillfälle även övar och verkar från baser i grannländerna skapas ett ömsesidigt beroende som väsentligt kan höja tröskeln genom att mycket konkret begränsa möjligheten till aggression begränsad till ett enskilt land. Det vidgar insatsmöjligheterna och underlättar effektiv samverkan.
  • Om de tre länderna även nyttjar likartade kvalificerade vapensystem skapas förutsättningar för samordnat utnyttjande av varandras system liksom för en flexibel operativ samordning. Ett väl integrerat underrättelse- och ledningssystem är därvid en självklar del. Ett koordinerat försvarsindustriellt samarbete infogat inom EU- och Natoramarna bör kunna ge viktiga bidrag.

Detta har ytterligare konkretiserats inom ramen SES-projektets flygoperativa delprojekt.

Det har för det första lyft fram betydelsen av en gemensam luftlägesbild för det nordiska området. Genom att dela sensorsystem blir det samlade gemensamma systemet såväl robustare som med bättre täckning. Det nya Global Eye system som Sverige är på väg att anskaffa öppnar helt nya möjligheter att i realtid följa läget såväl i luften som på marken och havet. Global Eye och Natos AWACS-system kommer effektivt att kunna komplettera varandra.

Det har för det andra betonats den generella betydelsen av spridning av flygstridskrafterna för att reducera sårbarheten. I ljuset av hotbildsutvecklingen förordas en normalbild med spridning tidigt i en uppväxande kris och som så långt möjligt också innefattar en normal spridning mellan länderna. Genom det senare reduceras sårbarhet, främjas interoperabilitet och försvåras en angripares möjligheter att avgränsa en aggression till ett land.  Logistiken är visserligen något mer krävande med två olika flygplanssystem, men bedöms inte innebära några oöverstigliga hinder. Det är i grunden den verklighet som Natos flygstridskrafter alltid levt med och som hanteras genom en bred palett av interoperabilitetskrav och ständig övning.

Det har sist men inte minst pekats på den potentiella betydelsen av operativa synergier mellan ländernas flygstridskrafter, vilka bör ytterligare analyseras. Det handlar om möjligheter att verka från och genom varandras territorier, om möjligheter att stödja varandra i gemensamma operationer och om möjligheter att på ett komplementärt sätt utnyttja de olika specifika förmågor som de olika flygsystemen besitter. Det handlar också om att tillsammans erbjuda möjligheter för snabba och effektiva förstärkningar från i första hand USA.

SES-projektets säkerhetspolitiska rapport har myntat begreppet Dynamisk komplementaritet för att beskriva Sveriges, Norges och Finlands möjligheter att tillsammans stärka avskräckning och beroligelse i det nordiska området på ett till utvecklingen anpassat sätt. Det luftoperativa delprojektets slutsatser pekar särskilt på möjligheterna för de tre länderna, med möjliga bidrag även från Danmark, att tillsammans utveckla en effektiv regional A2/AD (Anti Access/Area Denial) förmåga för det nordiska området. Flygstridskrafterna har härvid en central roll, men det bör betonas att markbaserat luftförsvar, långräckviddiga mark- och sjöbaserade bekämpningssystem liksom integrerade underrättelse och ledningssystem är viktiga delar i helheten. Sverige har i kraft av sitt geografiska läge och sin breda  försvarsindustriella förmåga stora möjligheter att ge viktiga bidrag.

Om den existerande potentialen ska kunna realiseras så krävs dock långt mycket mer än vacker retorik. Ömsesidig tillit är till sist en helt avgörande dimension, vilken i sin tur behöver underbyggas av såväl av verkliga ömsesidiga beroenden och av fungerande politiska samarbetsprocesser. En avgörande faktor är, som framhålls i SES säkerhetspolitiska rapport, att alla länderna de facto accepterar att binda ihop sig på ett sätt som i en kris är omöjligt att lösgöra sig från.

Krister Andrén är f d ämnesråd och civilingenjör. Han är ledamot av KKrVA. Göran Pettersson är överstelöjtnant och tidigare riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: U S Air Force, photo by Ridge Shan.

[1] Säkerhet i morgondagens Europa – Svenska perspektiv.