Flygövningar på kors och tvärs över nationsgränserna i Lappland, avtal om Easy Access och Alternative Landing Base och gemensamma nordiska uniformer.
Och ett gäng rejäla magplask.
Ja, NORDEFCOs rätt korta historia är verkligen en blandad kompott av misslyckanden och framgångar.
De deltagande nordiska ländernas engagemang har likaså varierat; framför allt har danskarna varit notoriskt skeptiska från första början. I alla fall fram till 2014, när de återvände i stor stil till Östersjön tillsammans med NATO i övrigt och insåg behovet av ett fungerande regionalt säkerhetssamarbete som även inkluderade de två allianslösa nordiska länderna.
Norges engagemang har fluktuerat från strålande entusiasm – för det var ju trots allt Stoltenbergrapporten, uppkallad efter sin författare, tillika far till NATOs nuvarande generalsekreterare, som lade grunden till NORDEFCOs formaliserade arbete 2009 – till med tiden betydligt svalare känslor gentemot det nordiska försvarssamarbetet.
Som 2013, när norrmännen utan större förvarning drog sig ur två stora prestigeprojekt på raken; först artilleriprojektet Archer och bara några dagar därefter det planerade inköpet av militära lastbilar från tyska MAN Rheinmetall. Det var inte precis någon höjdpunkt för de svensk-norska förbindelserna.
I grannländerna har en och annan också hörts muttra över att den svenska entusiasmen över NORDEFCO nog, egentligen, mest av allt har handlat om lätt förtäckt marknadsföring av JAS Gripen. Ingen vidare succé i så fall, kan man lätt konstatera.
Procurement har förvisso inte varit NORDEFCOs starka sida. Desto större var därför glädjen i de nordiska huvudstäderna när det gemensamma uniformsprojektet, Nordic Combat Uniform (NCU), efter långa och många turer hade förts i hamn.
Framgångarna för de försvarsindustriella ambitionerna har onekligen varit lätt räknade. Men NORDEFCO har, som emellanåt glöms bort, faktiskt ägnat sig åt mycket annat under årens lopp. Det stora flaggprojektet är såklart Cross Border Training (CBT), där svenskt, finskt och norskt stridsflyg samövar på veckobasis över Lappland.
Mindre uppmärksammade, men nog så viktiga, är raden av ingångna avtal, som till exempel ovan nämnda Easy Access, för övrigt inspirerat av det bilaterala svensk-danska avtalet från 2016. Och mycket annat som görs bland de tusentals projekt på hög och låg nivå inom NORDEFCO utan att det hamnar på tidningarnas förstasidor.
Oavsett hur framgångsrika flera av dessa mindre iögonfallande program och projekt trots allt har varit, och hur enträget som NORDEFCO än har marknadsförts av sina supporters, så har det alltid funnits en mycket skarp gräns för hur långt samarbetena har kunnat gå. Att två av de deltagande länderna, tillika de som står för den absoluta merparten av aktiviteterna, är allianslösa är och har alltid varit en starkt hämmande faktor som inte med bästa vilja i världen har kunnat kringgås.
De kritiska danskarna har utan tvekan haft en poäng när de betraktat NORDEFCO som ett i första hand svensk-finskt – allianslöst – projekt som i deras ögon därmed varit av rätt begränsat värde och intresse, i alla fall pre-2014.
Det är ju också de allianslösa nordborna som är själva anledningen till att det över huvud taget har funnits ett behov av NORDEFCO, som huvudsakligen har varit en kreativ speciallösning för att kunna inkludera Sverige och Finland i det övriga försvarssamarbetet och komma runt det faktum att två av de deltagande länderna står utanför NATO.
Den svenska och finska allianslösheten har alltså å ena sidan varit själva orsaken till att NORDEFCO över huvud taget bildats – men är också, å andra sidan, anledningen till samarbetets tydliga begränsningar och den frustration som både allierade och allianslösa har upplevt under arbetets gång.
Men nu är det snart slut med det.
För när Sverige och Finland inom en inte särskilt avlägsen framtid förenas med sina grannar i NATO kommer det nordiska försvarssamarbetet hädanefter att kunna gå hela vägen, utan att begränsas av deltagarnas skilda säkerhetspolitiska doktriner.
Som NATO-medlemmar inkluderas de båda i den operativa försvarsplaneringen och det integrerade militära samarbetet, stängs inte längre ute från alla NATO Secrets som inte kan delas med icke-allierade, och deltar i det politiska och militära beslutsfattandet om säkerheten och försvaret av såväl vår egen region som övriga NATO-territoriet.
Tiden för säkerhetspolitiska speciallösningar för att få med två av länderna i regionen närmar sig med andra ord snabbt ett slut, och det nordiska försvarssamarbetet går in i en helt ny och gränslös fas.
Då blir det, sent omsider, NORDEFCO på riktigt.
