av Tobias Christensson och Kristian Stenberg

Soldat ur 71 motoriserade skyttebataljonen övar i Norge under Trident Juncture. Foto: Josef Björnetun, Försvarsmakten.

Soldat ur 71 motoriserade skyttebataljonen övar i Norge under Trident Juncture. Foto: Josef Björnetun, Försvarsmakten.

Uttrycket ”never go full retard” är hämtat från den amerikanska komedin Tropic Thunder[1] där Kirk Lazarus, en av filmens huvudkaraktärer spelad av Robert Downey Jr, anför ett resonemang angående möjligheterna för en skådespelare att erhålla en Oscar genom att gestalta en intellektuellt funktionsnedsatt människa. Hans ståndpunkt är att ett sådant porträtt bör ske med viss balans likt exempelvis Tom Hanks i Forrest Gump eller som Dustin Hoffman i Rainman. Om skådespelaren däremot överspelar eller drar porträttet för långt riskerar han att missa huvudpoängen och därmed lämna Oscarsgalan tomhänt.

När en organisation står inför nya utmaningar och förutsättningar är det naturligt och kanske nödvändigt att söka förändring. För en statlig myndighet som Försvarsmakten är förändring och anpassning av organisationen stundtals avgörande för att hantera en förändrad omvärld, politiska styrningar och teknisk utveckling. En förändring behöver dock inte innebära att det blir bättre och det finns gott om exempel på organisationer vars förändringsiver snarare lett till sämre resultat. Professorerna Lee G Bolman och Terrence E Deal menar i boken ”Nya perspektiv på organisation och ledarskap” till och med att initiativ till förändring som kommer uppifrån och som är sprungna ur en rationell analys nästan alltid misslyckas. En förklaring till dessa misslyckande är att beslutsfattarna inte fullt förstår organisationsmiljön och därmed inte heller kan förutse konsekvenserna av sitt handlande[2].

Under författarnas tid i Försvarsmakten har vi bevittnat många förändringar både avseende organisation, utbildning, utrustning, taktik och metoder. De flesta i någon mån relevanta och, med sin tids perspektiv, motiverade. Det finns dessvärre också många exempel på det som Bolman och Deal beskriver som misslyckade och som i efterhand enbart kostade tid och pengar för organisationen. Baserat på egen erfarenhet tycker vi oss kunna skönja en tendens till att många förändringar ofta går för långt innan felaktigheter upptäcks och ånyo balanseras. En förklaring till detta kan vara vår hierarkiska struktur där varje chef agerar lojalt mot högre chefs beslut. I en slags iver att anamma det nya sker inte förändringen med balans utan dras istället till sitt ytterläge och får därmed större negativa konsekvenser än vad som hade varit nödvändigt.

Ett exempel på detta är konsekvenserna av Försvarsbeslutet 2000 som bland annat ledde till nedläggning av ett stort antal förband samt ett tydligt fokus mot det insatsfokuserade försvaret. Försvarsutskottet betonade i sitt betänkande att Försvarsmaktens förmåga att kunna delta i internationella insatser skulle prioriteras högt[3]. Vi gick således in i en tid där de förband som klarade sig valde att öva fredsbevarande metoder på dyrbar övningstid. Stridsvagnar och stridsfordon stod på tomgång under större övningar och väntade på att en chef skulle förhandla färdigt vid en illegal checkpoint, engelsk signalering infördes, benämningen ”fiende” ersattes med ”parterna” och soldater övades i fordonssök. Skjutning på längre avstånd än 150 meter utgick ur reglementet och ersattes med instinktivskytte från korta avstånd baserat på någon oklar erfarenhet från något insatsområde. Skjutning på länge avstånd återkom dock senare baserat på ytterligare erfarenheter från Afghanistan då detta hade visat sig värdefullt att behärska.

Med facit i hand var dessa prioriteringar och förändringar i utbildningen felaktiga. Grunden för vår verksamhet måste alltid vara den högintensiva väpnade striden och en rimlig åtgärd vore istället att fortsätta öva stridssätt och grundläggande stridssituationer för att sedan komplettera med stabiliserande metoder i anslutning till specifik insatsutbildning. Den politiska styrningen har förvisso angett tonen och prioriteringar men det är fortfarande upp till oss som myndighet och profession att hantera hur vi når målsättningarna. Efterhand balanserades emellertid förändringen och vi började återgå till fokus mot den väpnade striden trots stora internationella åtaganden. Skadan var dock i viss mån redan skedd och vi förlorade både tid och värdefulla kunskaper. Pendeln slog till ytterläge innan den balanserades, vi drog det för långt, vi överspelade, vi gick ”full retard”…

Nu är vi inne i en ny större förändringsfas och sedan försvarsbeslutet 2015 är fokus flyttat tillbaka till nationellt försvar av svenskt territorium med ökade ekonomiska anslag. Vi välkomnar pliktens återinförande och ser fram emot fler brigader och ökad numerär. Det finns emellertid en risk att vi på nytt låter dyrköpta erfarenheter gå förlorade. Våra förbands deltagande i internationella insatser och framförallt införandet av GSS/K har berikat Försvarsmakten och gjort att de senaste decennierna inte enbart varit förlorad tid.

Framtiden för GSS/K[4] är för oss oklart och det råder uppenbarligen delade meningar om konceptet inom Försvarsmaktens ledning. Anställningsformen med professionella soldater har naturligtvis nackdelar och innebär en högre kostnad jämfört med pliktade soldater. Det finns emellertid också en mängd fördelar och det är därför mycket viktigt att vi nu hittar ett läge där K-systemet kan överleva, utvecklas och kombineras med ökad värnpliktsutbildning. Vi får i denna förändringsiver inte glömma de tidigare välkända begränsningar som faktiskt finns med pliktade enheter i form av tillgänglighet men också till del begränsningar i kunskaper och färdigheter. De övergripande principer om användbara, tillgängliga och välövade förband som Försvarsmakten och våra politiker beskrivit sedan 2009[5] torde fortsatt vara giltiga även om fokuset numera är nationellt.

Vi har under flertalet år haft förmånen att få arbeta både med värnpliktiga och yrkessoldater. Känslan av stolthet när det värnpliktiga förbandet muckade var alltid påtaglig och man gladde sig över de utbildningsmålsättningar som soldaterna hade uppnått. I jämförelse med ett välövat GSS/K-förband blir dock skillnaderna tydliga. Ett förband med yrkesanställda soldater har en mångsidighet, en tillgänglighet och en professionalism som vida överstiger ett värnpliktsförband vilket naturligtvis inte är konstigt. Det tar längre tid att uppnå samma mål m h t arbetstidsuttag, det kostar mer pengar och det finns utmaningar i form av avslutade anställningar. Med rätt instrument och satsning är dock ett anställt förband betydligt farligare för fienden, mer gripbart och mer användbart än ett värnpliktsförband. Ur GSS/K soldaternas led har under de senaste åren också utbildats en stor mängd officerare med mycket goda kvalitéer. Nyutbildade officerare med bakgrund i ett GSS/K förband är direkt användbara, besitter oftast goda kunskaper och färdigheter och har stor förståelse för soldatlivets utmaningar.

Armén måste nu tydligt välja en inriktning för våra GSS/K-soldater. Principen bör vara kraftsamling i bataljon snarare än ”utsmetning” på förband och enheter. Högst effekt av de professionella soldaterna erhålls om funktionerna fungerar, att det finns stabskraft och kompetens inom de grundläggande förmågor som ingår i en bataljon. Först då kan vi till fullo hantera och öva det som är komplext exempelvis kombinerade vapen men också fungera inom en brigad som en del av system av system. Den motoriserade bataljonen är härvid också fortsättningsvis ett mycket lämpligt förband för detta ändamål. Förbandstypens styrkor i kombination med yrkesanställda soldater gör den mycket ändamålsenlig, både som en självständigt verkande bataljon men även inom ramen för brigaden.

Internationella insatser, operativa reserver och nationell beredskap kommer även fortsättningsvis att utgöra en del av våra arbetsuppgifter. De internationella insatserna är förvisso nedprioriterade men fyller fortsatt en viktig roll sett ur ett politiskt och strategiskt perspektiv. Vårt militärstrategiska koncept beskriver hur vi ”tillsammans med andra” ska vinna kriget.[6] Eftersom de ”andra” i nuläget inte är fastställda krävs vårdande och utvecklande relationer med EU, NATO och de nordiska länderna genom internationella övningar och internationella insatser. Dessa insatser och övningar måste kunna genomföras oberoende av utbildningscykeln för våra värnpliktsförband och på ett sätt som bibehåller vårt professionella anseende.

Det finns definitivt stora styrkor med det ”nya” värnpliktsförsvaret och ett fungerande GSS/K-system samt försörjningen av officersutbildningen är helt beroende av en fungerande och effektiv grundutbildning. Värnplikten och GSS/K måste kunna existera sida vid sida och formerna för att samordna de båda måste utvecklas. Låt inte förändringens vindar åter stöta pendeln till ytterläge med onödigt stora konsekvenser. Är det något de senaste decennierna lärt oss är det hur fort det går att riva ner kunskaper, strukturer och erfarenheter och hur komplicerat och kostsamt det är att återbygga. Låt inte GSS/K-systemet tyna bort och låt den motoriserade bataljonen bibehållas som ett professionellt förband med anställda soldater. Hög tillgänglighet, god rörlighet och god funktionalitet gör den motoriserade bataljonen lämplig som basplatta för både insatser och nationellt försvar inom brigaden. Never go full retard!

Tobias Christensson är major och ställföreträdande bataljonschef vid 71 motoriserade bataljonen, Södra skånska regementet, P7. Kristian Stenberg är förvaltare och tjänstgör som bataljonsförvaltare vid 71 motoriserade bataljonen, Södra skånska regementet, P7.

 


Noter
[1] Tropic Thunder (2008). [DVD], Ben Stiller, USA, DreamWorks/Paramount
[2] Bolman, Lee G. & Deal, Terrence E., Nya perspektiv på organisation och ledarskap, 5., [uppdaterade] uppl., Studentlitteratur, Lund, 2015, sid 441
[3] Riksdagen, Försvarsutskottets betänkande 1999/2000: FöU2, sid 2
[4] Förkortning för kontinuerligt tjänstgörande gruppchefer, soldater och sjömän
[5] Beskrivs bland annat i: Regeringen, Ett användbart försvar – försvarspolitisk proposition 2008/09:140
[6] Militärstrategisk doktrin: MSD 16, Försvarsmakten, Stockholm, 2016, sid 54.