I ett inlägg på denna sida den 12:e maj i år talar sig Ola Palmquist varm för stridsvagnen. Jag delar hans entusiasm. Jag tycker dock att hans definition av vad som kan vara en stridsvagn är lite yvig. Inte helt olik en ganska vanlig uppfattning som att allt som har ett plåtskal och rullar på band är en stridsvagn. När stridsvagn ”ny” (som blev stridsvagn 122) skulle anskaffas fanns en konkurrens om pengarna mellan stridsvagnen och stridsfordon 90. Stridsvagnen har alltid mött motstånd – av främst två skäl – den är dyr och okunnigheten om dess förmåga är stor.
När vi började ta fram TTEM (Taktisk, Teknisk och Ekonomisk Målsättning) för stridsvagn ny var vi väl medvetna om att den skulle nagelfaras av motståndarna. Många såg attackhelikoptern som ett alternativ.
Vi började med att leta efter TTEM för Stridsvagn 103 (S) i arkiven för att se hur man tänkte då. Trots idogt arbete hittade vi ingen TTEM för den, vilket vagnen nog skulle mått bra av, så vi fick börja från början.
Vi beslutade oss för att undvika benämningen stridsvagn och beskrev istället vilka förmågor som skulle finnas i systemet.
Listan på krav blev som följer:
- Verkan mot hotstridsvagn IV (T 90),
- mycket gott skydd,
- god rörlighet,
- god ledningsförmåga
- hög tillgänglighet.
Alla dessa förmågor skulle kunna utnyttjas samtidigt.
Vapensystemet skulle kunna stå kvar och försvara tagen terräng även om det utsattes för bekämpning. Dessutom skulle systemet ha en bra utvecklingspotential.
Det vi kom fram till var att vi behövde ett system som var väldigt likt de moderna tunga stridsvagnarna som tyska Leopard 2 och amerikanska MI A2. De försök som gjordes i Sverige med vagnarna visade att de var bättre än vi trott i nästan alla avseenden.
Praktiska försök i Övre Norrland visade att terrängen där var ett avsevärt mindre hinder för stridsvagnar än våra operativa planer gjorde gällande.
Vi hade helt enkelt missat en omvälvande teknikutveckling.
Benämningsfrågan spelar kanske mindre roll så länge diskussion sker mellan kunniga yrkesmän men kan bli problematisk om lekmän börjar jämföra äpplen och päron.
Jag gillar egentligen inte ”swenglish”, men det blir lite tungt att alltid tala om alla dessa förmågor, så kanske skulle vi använda det engelska uttrycket Main Battle Tank (MBT)?
Nåväl – det Palmquist beskriver är på svenska ”stridsfordon” med en förmåga som inte kan mäta sig med en stridsvagn, framförallt rörande verkan och skydd. Men de är nödvändiga för soldaternas överlevnad på stridsfältet och tyvärr har vi för få av dessa också.
Dagens modernaste stridsvagnar är fortfarande byggda på 50 år gamla grundkonstruktioner. Vapenutvecklingen har givit något grövre kanoner, upp till 140 mm som införts på ett begränsat antal vagnar.
För några år sedan presenterade Ryssland T14 Armata. Ett nytt koncept inte helt olikt den svenska konceptet stridsvagn 2000 som var ett alternativ till stridsvagn ny. T 14 har besättningen mycket väl skyddad djup nere i chassiet, hänvisade till teknisk utrustning för observation. T 14 har vi inte sett så mycket av sedan dess och med tanke på våra egna farhågor avseende stridsvagn 2000 skulle det inte förvåna mig om konceptet inte gjort någon lycka hos nyttjaren, ryska armén. Våra studier visade att förmågan att observera varvet runt från vagnens högsta punkt med såväl obeväpnat som beväpnat öga är avgörande för ledningsförmågan och den förmågan finns mig veterligt inte på T 14.
Den största utvecklingen har skett på skyddsområdet där aktiva skyddssystem som kan oskadliggöra inkommande projektiler utvecklats och monterats på en del befintliga stridsvagnar.
En faktor som vi sällan tar upp i tekniksammanhang är stridsvagnens psykologiska effekt. Det finns många historiska beskrivningar av förband som drabbats av ”pansarskräck” och tappat sin stridsförmåga. Det är ju en alldeles utmärkt effekt om motståndaren viker ned sig utan att vi behöver utöva dödligt våld.
Det vore väl alldeles utmärkt om vi kunde klämma in de ovan beskrivna förmågorna i någonting som väger 10 ton. Flera försök har gjorts att utveckla någon form av stridsfordonskoncept som till lägre kostnad och vikt fyller kraven på en stridsvagn, inget har kommit i produktion. Svårigheterna kan belysas av utvecklingen av stridsfordon 90 där det lättaste konceptet vägde drygt 7 ton och var beväpnat med en 12,7 mm kulspruta. Efter studier och försök kom slutprodukten att väga över 25 ton och beväpningen blev en 40 mm automatkanon – men det blev bra och är det enda stridsfordon som vi lyckats exportera.
I stället för att diskutera stridsvagnar eller inte, borde vi diskutera vilka förmågor som skall tillföras och om någon kan avstås liksom konsekvenserna av detta.
Vi får inte glömma att Ryssland har gott om tunga stridsvagnar även i framtiden som kan sättas in samtidigt i flera riktningar – för att möta det hotet krävs vapensystem med tillräcklig eldkraft, rörlighet och skydd – som kan sättas in snabbt!
Författaren är tidigare systemledare för stridsfordon90 och stridsvagn ny, brigadchef och fördelningschef. Han är ledamot av KKrVA.
Stridsvagn T 72. Foto: Ulf Henricsson