Regeringen undertecknade den 4 september 2014 ett samförståndsavtal med NATO om värdlandsstöd. Den 1 juli 2016 trädde ett antal lagar i kraft som gör värdlandsstödet möjligt. Men i dessa lagändringar framgår inte något om hur värdlandsstödet skall lösas i praktiken. Framför allt inte avseende de kommersiella förutsättningarna.
Min avsikt med den här artikeln är att belysa behovet av att etablera samsyn om hur Sverige skall kunna fullfölja rollen som basområde för NATO:s norra flank om/när vi blir NATO-medlemmar.
Etableringsarbetet måste följa de värderingar vi i Sverige står för. Beslut måste fattas i demokratisk ordning, transparens måste råda i alla delar (utom avseende försvarssekretess), den fria konkurrensen får inte sättas ur spel och det måste självklart råda nolltolerans mot all form av korruption samtidigt som det måste gå undan. Det låter nästan som en omöjlig uppgift.
Det basområde som efterfrågas bör bestå av flera understödsområden som understödjer flera operativa riktningar som i sin tur är väsentliga och tidvis avgörande för de geostrategiska och militärstrategiska maktbalanser och strategiska handlingsalternativ som föreligger i vårt närområde.
Jag beskriver de geostrategiska områdena närmare i den här artikeln.
Försvarsindustrin erbjuder härvidlag en del intressant benchmark. Där finns redan avtal på nordisk nivå, regelverk på europeisk nivå och möjligheten till inköpssamarbeten inom NATO (NSPA[1]). Men försvarsmateriel inklusive vapen och ammunition utgör bara en del av grunden för att stödja utländska förband som kommer till Sverige och vistas här en längre tid. Den stora volymen handlar om det civila samhällets stöd. Där kommer de stora pengarna att rulla och där finns ett stort antal aktörer med låga kunskaper och färdigheter vad gäller försvar och säkerhet. Riskerna för felsteg är uppenbara.
Blir vi medlemmar i NATO så är det av yttersta vikt att vi lever upp till NATO-fördragets artikel 3 och de sju grundkraven (”baseline requirements”) om vi skall klara åtagandet som basområde. Men det räcker inte. Vi måste också etablera ett system av system där politik, myndigheter, näringsliv och civilsamhälle samarbetar och där framför allt näringslivets spelregler klarläggs i god tid. Med andra ord nu.
Det finns tyvärr gott om exempel på korruption och nepotism eller andra former av konkurrensbegränsning och oegentliga etableringshinder inom den här typen av verksamhet, både historiskt i Sverige, och i andra länder. Det vore oerhört förödande om det skulle drabba oss – inte minst eftersom vi vet att främmande makt kommer att utnyttja den typen av oegentligheter mot oss. Det sker redan nu, om än inte på just det här området, så vi vet säkert att det kommer att ske. Utöver detta argument kommer de självklara – kvalitet och leveransförmåga skall vara den bästa. Inte baserat på något annat.
Här har politiken att hantera pendelsvängningen från extrem marknadsliberalism som hade sin topp runt 2008 men som sedan dess långsamt svängt tillbaka – mot starkare nationalstater, ökande protektionism och minskande konkurrens, ibland förklätt i termer som ”strategisk autonomi”. Allt för hårda statsmaktsnypor kan slå bakut i näringslivet inte minst via de starka lobbyinggrupper och media de samarbetar med. Vi måste undvika en olycklig polarisering mellan offentligt och privat som förlamar den fortsatta återuppbyggnaden av totalförsvaret.
För den som vill fördjupa sig rekommenderas rapporten ” Strategisk autonomi: Om EU:s uppbyggnad av försörjningsberedskap ur ett svenskt totalförsvarsperspektiv” av Jenny Ingemarsdotter på FOI.
Birgitta Böhlin utreder just nu försörjningsberedskapen och överlämnar sitt betänkande i augusti. Pär Malmberg skall kartlägga vilka varor och tjänster i Sverige som har väsentlig betydelse för upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet eller där allvarliga konsekvenser i övrigt riskerar att uppstå om varan eller tjänsten inte tillgängliggörs. Slutbetänkandet överlämnas i oktober nästa år. Utöver dessa centrala utredningar har också en rad sektorsvisa utredningar på samma tema genomförts eller pågår.
Frågan måste ligga högt upp på agendan både i det Tvärsektoriella näringslivsrådet liksom Chefsforum för civil beredskap som utgör de två viktigaste samverkansfora där alla deltagare är med.
Slutligen måste riktlinjer presenteras som styr vilka krav som kommer att ställas på det privata näringslivet där upphandlingsförfarandet är det i särklass viktigaste. Det offentliga måste förvissa sig om att företagen lever upp till både tillförlitlighet och tillgänglighet när krisen eller kriget kommer.
Kort sagt: Gör vi rätt nu så blir det lätt sedan.
