I samband med Finlands och Sveriges ansökningar om NATO-medlemskap blev beskrivningen om Östersjön som ett NATO-hav populärt. På engelska kan begreppet ”NATO-lake” redan anses ha status som etablerad terminologi. Det är inte svårt att se varför. Jag har självt tagit till den i flera olika sammanhang. Frasen är slagkraftig, den lyfter de strategiska fördelarna med ett enat väst kring Östersjön, och kan användas som ett samlingsbegrepp för ett antal olika fenomen och strategiska fördelar. Samtidigt har den breda användningen av frasen gjort att dess innehåll kommit att fördunklas, och frågan är om den inte i nuläget gör mer skada än nytta?
Problematiken kring ett odefinierat men populärt begrepp som NATO-havet eller NATO-sjön kommer från några olika aspekter. En är just avsaknaden av en klar definition. Det är ingen som ifrågasätter att det strategiska läget blir klart bättre, men till vilken grad, i vilka scenarier, och vilka antaganden ligger till grund för dessa bedömningar? Detta är långt samma orsaker som gjort att uttryck som hybridkrig och A2/AD fått dåligt rykte bland analytiker.
Samtidigt finns det ett större problem, framförallt i en allians där sjökrig förknippas med just Nordatlanten. Julian Pawlak vid tyska Helmut-Schmidt-Universität lyfte tidigt problematiken. Själva beteckningen ”NATO-lake”, NATO-sjön, för lätt tankarna till just sjöar. Sjöar är små, de kan behärskas från land eller med lätta enheter och flyg, och den som har en sjö i sin ägo behöver inte bry sig om vad andra vill eller inte vill med sjön, den är ju din och du är boss. Östersjön är, namnet till trots, inte en sjö, utan ett innanhav. Det här är inte bara av akademisk betydelse, utan påverkar juridiken kring frågor som sjöfart, bottenfast infrastruktur, och energiförsörjning. För att ta det självklara exemplet – Danmark (eller Sverige) kan inte stänga sunden för fredlig genomfart, inte ens när det gäller tungt lastat ryskt landstigningstonnage i ett spänt läge, något som skedde i upptakten till den fullskaliga invasionen av Ukraina. Det är skäl att påminna om att sjöherravälde bara existerar i krigstid, så oberoende av vilken typ av övertag alliansen har när det kommer till grå skrov och strandtomter så har Ryssland goda möjligheter att utnyttja Östersjön i fredstid. både för civila ändamål och för militära manövrar. Det säger sig själv att det ger en angripare möjligheter att ställa till med elände som en del av ett öppningsdrag i en potentiell konflikt.
Den krassa verkligheten är att för att kunna hålla koll på vad som sker i Östersjön i fredstid krävs plattformar på, över, och under ytan. NATO-medlemskapet kommer utan att tvekan att ställa delvis andra krav på hur de finska och svenska försvarsmakterna behöver utformas, något som också kommer att återspeglas i utformningen av respektive Marin och sjöstridsförmågan hos övriga vapenslag. Men samtidigt ska man vara försiktig med att helt räkna bort de ryska stridskrafternas förmåga att verka också i de senare skedena av ett ”hett” krig. Avancerade system med relativt god förmåga att överleva såsom ubåtar, kustrobotbatterier, och kvalificerat stridsflyg kan snabbt visa sig vara problematiska motståndare med förmåga att orsaka förluster och begränsa NATO:s bildliga och bokstavliga manöverutrymme. Det i sin tur kräver kvalificerade förmågor från vår del, både vad gäller ubåtsjakt och luftvärn, men också avseende de sensorer och processer som krävs för att kunna bygga upp och upprätthålla en verifierad och omfattande lägesbild i den komplexa miljö som Östersjön utgör.
Vi löper med andra ord risken att en förenklad och överdrivet positiv bild sprids bland allmänheten (och i viss utsträckning bland icke-marinintresserat yrkesfolk) genom att en odefinierad fras får fäste. I bästa fall leder det bara till negativa överraskningar när sjön visar sig vara ett hav med fientliga sjö- och flygstridskrafter som blandar sig i leken. I värsta fall leder det till direkt felaktiga investerings- och organisationsbeslut som skadar vår förmåga till gemensamt försvar.
