Nato samlar sig till ännu ett toppmöte i mitten av juni och en sak är säker: det lär bli betydligt lugnare än under de senaste fyra åren, när Donald Trump på det ena eller andra viset lyckades skapa tumult och oro runt mötesbordet. Mycket står som vanligt på agendan för de 30 stats-och regeringscheferna; däribland den inte helt enkla, och för Alliansen tämligen färska, frågan om Kina.

Den officiella deklarationen efter toppmötet i London i december 2019, när stats-och regeringscheferna samlades för ett försenat 70-årsfirande, var faktiskt första gången någonsin som Kina nämndes i ett Nato-dokument. Att Nato nu så smått närmade sig frågan om Kina, som ju var en av den dåvarande amerikanske presidentens främsta prioriteringar, bidrog sannolikt till Trumps osedvanligt goda humör i London. (Förutom mottagningen på Buckingham Palace hos Drottning Elizabeth, som presidenten också tydligtvis uppskattade.)

När Nato för första gången tog upp det nya hotet från Kina i sin kommuniké var det givetvis inte för att Alliansen var på väg ut i någon ny ”out of area” operation i Asien. Istället handlade det om det enkla konstaterandet att Kina på en mängd olika vis redan är här, i Europa och västvärlden, och redan påverkar vår säkerhet i en rad avseenden. Dels genom den globala maktförskjutningen till Kinas fördel – och västvärldens nackdel – under de senaste åren, och dels genom de oräkneliga formerna av avancerad hybridkrigföring som gör att Kina är i allra högsta grad närvarande idag i vår del av världen, med omfattande strategisk påverkan på våra samhällen, vår säkerhet och vår framtid.

”We recognise that Chinas growing influence and international policies present both opportunities and challenges that we need to address as an Alliance”, som de församlade medlemsländerna förklarade i den avslutande deklarationen.

Världen håller med andra ord på att bli bipolär, som Fareed Zakaria konstaterar i sin senaste bok om den ”post-pandemiska” världen. Under de år när Donald Trump dominerade nyhetsbevakningen har världen rört sig i en alltmer multipolär – eller alltså snarare bipolär – riktning som utmanar den amerikanska unipolariteten. Det sker med sådan hastighet och aggressivitet att det rentav spekuleras i om att vi kan vara på väg in i ”det kinesiska århundradet” – efter det amerikanska 1900-talet som sträckt sig till början av 2000-talet – och om ett nytt kallt krig är på väg mellan USA och Kina. Eller om det kanske redan är här.

USA är alltjämt ohotad som enda supermakt, med en militärbudget som är mångfalt större än den framrusande rivalens, men under det senaste decenniet har Kina gjort en storsatsning på att modernisera och rusta upp sin militärmakt, och är nu det land i världen som lägger näst mest pengar på sitt försvar. Nya vapentyper, nya stridsflyg och tre nya hangarfartyg ingår bland de omfattande nyinköpen i den upprustade kinesiska försvarsmakten. Under 2021 beräknas de kinesiska försvarsanslagen öka med hela 6,8 procent, efter en höjning på 6,6 procent året före – vilket dock inte inkluderar de kostnader som inte redovisas i budgeten, som t ex försvarsforskning och utveckling.  Som jämförelse ökade USAs försvarsutgifter med 1 procent under 2020.

Kina flyttar fram sina positioner, men det var alltså först i slutet av 2019 som Nato officiellt uppmärksammade frågan. På hög tid, menar de som varit kritiska mot Natos tystnad i en fråga av så avgörande säkerhetspolitisk betydelse, och mot det faktum att det inte har funnits – eller finns – någon strategi eller institutionell infrastruktur för att bemöta den kinesiska hotbilden.

En avgörande anledning till passiviteten är att Nato har varit, och i viss mån fortfarande är, splittrat i fråga om Kina. Det är långt ifrån alla allierade som delar generalsekretarens – med fleras – uppfattning att Kina ska befinna sig på Alliansens dagordning, och dessutom högt upp på densamma. Vissa menar helt enkelt inte att Kina är Natos ”business”, medan andra, som i mer eller mindre hög grad är beroende av kinesiska investeringar, handel och lån, är oroliga för att skapa irritation hos den kinesiske jätten och försämrade relationer till Beijing.

Sådan splittring inom Nato och Väst i stort är emellertid just precis vad Kina – liksom Ryssland – eftersträvar i sin offensiva politik. Genom metodiska uppköp och investeringar i allt från hamnar till telekommunikationer och mycket däremellan är Kina på god väg att ta kontroll över en stor del av Europas strategiska infrastruktur, med direkta och allvarliga konsekvenser för Natos försvarsförmåga.

Ett belysande exempel, som Lauren Speranxa nämner i en artikel i Foreign Policy, är det kinesiska intresset för hamnen i litauiska Klaipeda. Genom investeringar i den – och liknande strategiskt belägna hamnar– skulle Kina kunna tillförskansa sig en avgörande kontroll över Natos möjligheter att försvara de baltiska länderna. Militära förstärkningar och förflyttning av strategiskt känslig materiel skulle kunna blockeras eller allvarligt försvåras, liksom Natos försvarsplanering, interoperabilitet och övningsverksamhet. Med andra ord rena jackpotten för Litauens granne Ryssland, som Kina har ett allt mer omfattande militärt samarbete med.

Klaipeda är bara ett av många exempel på de strategiska konsekvenserna av den kinesiska närvaron på Natos territorium. De flytande gränserna mellan civil och militär verksamhet gör dessutom att kinesisk affärsverksamhet aldrig är enbart och strikt kommersiell, utan alltid har en militär och strategisk komponent. Under det senaste året har vi inte minst kunnat se det i den offensiva vaccindiplomati, eller snarare vaccinkrigföring, som både Kina och Ryssland bedriver i Covid-19-pandemins spår. Allra mest utsatta är små, sårbara och ekonomiskt svaga stater som den kinesiska strategin målmedvetet riktar in sig på; ju större assymetri i maktförhållandet desto bättre, ur Beijings perspektiv.

Nu har emellertid både Nato och dess generalsekreterare fått nog av den kinesiska framfarten; det är hög tid att stå upp för västvärldens frihet och demokrati mot Kinas ”bullying and coercion”, förklarade Jens Stoltenberg t ex i somras. Uttalandet gjordes i samband med lanseringen av Nato 2030, den framåtblickande ”reflection process” för att stärka Alliansens politiska dimension som Natos stats-och regeringschefer gav i uppdrag åt generalsekreteraren vid ovan nämnda toppmöte i London före jul 2019.

Vid det tillfället var Alliansen skakad inte bara av Donald Trumps ständiga angrepp på försvarssamarbetet, utan tillika av den franske presidenten, Emmanuel Macrons, provocerande karaktäristik av Nato som ”brain dead” i en uppmärksammad intervju med The Economist. En grupp med tio försvars-och säkerhetspolitiska experter tillsattes av generalsekreteraren och presenterade därefter sin långa lista med rekommendationer i november förra året, och dessa ska i sin tur diskuteras vid det kommande toppmötet.

Nato 2030 handlar inte om att uppfinna hjulet på nytt för Natos del, utan hur Alliansen ytterligare ska kunna stärkas och vara rustad för att möta det kommande decenniet. Aldrig någon gång sedan kallakrigsslutet har, förklarar generalsekreteraren i sin årliga rapport för 2020, den säkerhetspolitiska situationen varit så komplicerad som nu. Och aldrig har mängden hotbilder varit så omfattande som idag; från Ryssland, terrorism, Kinas frammarsch som påverkar den globala maktfördelningen, cyber- och hybridhot, en snabb teknologisk utveckling som ändrar själva grunderna för krigföringen, och klimatförändringar som skapar nya säkerhetsutmaningar. Uppgiften för Nato 2030 är därför att göra ”our strong Alliance even stronger. Stronger militarily. Stronger politically. And more global”, för att återigen citera Stoltenberg.

Militärt starkare, genom att investera mer, och inte minst genom att investera rätt, i de kapabiliteter som krävs för att möta morgondagens hot på Natos fem domäner: på land, till sjöss, i luften, rymden och cyberrymden, och för att stärka den fysiska och digitala infrastrukturen. Politiskt starkare, genom att stärka mekanismerna för ”consultation and coordination”, och globalt – vilket i mångt och mycket kan ses som ett kodord för Kina – genom att vässa förmågan att identifiera och bemöta globala hotbilder, och att försvara Alliansens grundläggande demokratiska värderingar och den unipolära världsordningen i en tid av omfattande geopolitiska förändringar.

En förutsättning för att klara det är, framhåller expertgruppens två ordförande – en tysk och en amerikan – att Alliansen uppdaterar sitt Strategiska koncept, som i sin nuvarande version från 2010 omtalar Ryssland som en ”partner”, överhuvudtaget inte nämner Kina, och är nästan pinsamt inaktuellt. Natos partnersamarbete i Asien – med Australien, Japan, Nya Zeeland och Sydkorea – bör också stärkas och fördjupas och dessutom utökas med Indien, menar expertgruppen. Utöver det bör Nato även etablera ett samarbete med länderna i the Quad, som medlemsmässigt i viss mån överlappar Natos egna partnergrupp i regionen.

Ett samarbete med the Quad vore också viktigt i ett annat avseende. För att bibehålla USAs engagemang för Europas säkerhet och Nato krävs inte bara fortsatta ökningar av de europeiska och kanadensiska försvarsbudgetarna, och att de europeiska allierade därmed kan avlasta USA så att supermakten i större grad kan fokusera sina resurser på hotbilden i Asien. Utan också att Nato genom sina politiska och strategiska prioriteringar förmår att förbli relevant gentemot USA och behjälplig i supermaktsrivaliteten gentemot Kina.

I grund och botten handlar Nato 2030 – och Alliansens politiska arbete i övrigt – om att stärka Alliansens resilience, motståndskraften mot allt från pandemier till kinesisk framflyttning och olika former av hot som underminerar Nato och västvärlden. Måhända blir resilience även upphöjt till en fjärde kärnuppgift – utöver kollektivt försvar, krishantering och säkerhetssamarbete – för Nato i det nya strategiska konceptet. Efter fyra år med Trump, och en stilenlig avslutning med attacken på Kapitoleum, handlar det inte minst om att stärka demokratin och de demokratiska värderingarnas motståndskraft. För såväl Nato som för USA och dess nye president Biden – och för Europa också, för den delen.

Författaren är docent i internationell politik och Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council (US). Hennes senaste bok är Nato. Historien om en försvarsallians i förändring (Historiska Media, 2019). Hon är ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent