Foto: Shutterstock.com
Allt oftare hörs röster som förutspår Nato:s avveckling, men ligger det någon realism i detta? Kanske Nato utvecklas i stället?
Artikeln tar upp några reflektioner kring Nato, grundat på både fakta och personliga erfarenheter.
Vad vill Nato egentligen?
När Nato bildades 1949 var den säkerhetspolitiska omgivningen en helt annan än vad den är idag. Europa var slaget i spillror efter ett förödande världskrig som hade krävt många människoliv, ändrade gränser innebar för många länder en fortsatt ockupation. I vår närhet förlorade Finland en stor del av sitt territorium och även den näst största staden Viborg, allt med stora flyktingströmmar som resultat. Estland, Lettland och Litauen ockuperades fram till frigörelsen 1991, Bornholm till 1946, Österrike till 1955.
Ovanstående exempel kunde mångfaldigas men, kort sagt, Europa gick en osäker framtid till mötes. Många berömvärda och genomtänkta initiativ togs, vars resultat vi känner igen dagligen, t ex FN och Nato.
Nato’s övergripande syfte formulerades så här: “NATO’s essential and enduring purpose is to safeguard the freedom and security of all its members by political and military means. Collective defence is at the heart of the Alliance and creates a spirit of solidarity and cohesion among its members.” [1]
Notera att både politiska och militära medel nämndes, dvs Nato var redan från början mer än en militär allians. F d ambassadören Ulla Gudmundsson använde orden ”En politisk allians med militära muskler”, ett konstaterande värt att återkomma till. [2]
Andra viktiga delar är naturligtvis Artikel 5, den kollektiva självförsvarsparagrafen, och en hel del annat som inte nämns dagligen. Artikel 4 som handlar om möjligheter till konsultationer med andra medlemsländer om säkerheten är hotad. Artikel 10, som öppnade för utvidgning av Nato, den visade sig behövas. Inledningsvis var det 12 medlemsländer, idag är det 29 efter en lång serie med utvidgningar som startade redan 1952 och fortsätter.
Nato är dessutom en organisation där alla medlemmar är lika mycket värda i beslutsfattningen, d v s konsensus. Precis samma principer som råder inom OSSE [3].
Vi har alltså en organisation vars syfte är att garantera frihet och säkerhet för sina medlemmar som kan använda både politiska och militära medel. Den inramas av tydliga artiklar med reellt innehåll och alla är lika mycket värda i beslutsfattningen.
De kommande åren innebar en konsolidering av organisationen, även om det fanns situationer som utmanade sammanhållningen. T ex lämnade Frankrike 1966 centrala delar av Nato och organisationens högkvarter flyttade från Paris till Bryssel.
Under tiden fram till murens fall skedde ingen stor militär konfrontation mellan supermakterna, en period av fred som är unik i den europeiska historien.
Vid murens fall, hävdades från många håll att den ”militära alliansen” Nato inte längre hade något existensberättigande, fienden var ju borta! Så blev det ju inte! Sannolikt är ett av skälen att organisationen är en politisk allians med militära muskler och förmåga att utvecklas samt anpassas till nya omständigheter.
1989–1991 uppstod dessutom nya frågor kring säkerhetspolitisk tillhörighet för länderna i f d östblocket som tidigare varit medlemmar i WP [4] och som befann sig i ett säkerhetspolitiskt vacuum. De flesta sökte sig till de säkerhetspolitiska gemenskaperna västerut, både till EU och Nato m m.
Nato:s samarbetsorganisation, PfP [5], bildades 1994 och lyckades fånga upp länderna. Många av dem senare blev fullvärdiga medlemmar i Nato. PfP var ett verkligt genombrott, eller mer korrekt beskrivet lysande diplomati, i relationerna mellan forna fiender. Dessutom var PfP en förutsättning för internationaliseringen, politiskt och militärt samarbete mellan länderna, speciellt i fredsfrämjande operationer, PSO. [6]
Dryga 70 år efter det att Nato bildades är det en god idé att påminnas om varför organisationen bildades, dvs för att garantera frihet och säkerhet för medlemmarna med både politiska och militära medel.
Personliga erfarenheter
Jag tjänstgjorde under några år, tillsammans med en svensk kollega, för drygt tio år sedan på JWC [7] i Stavanger inom ramen för Pfp inom Nato.
JWC uppgifter är till största delen inriktat mot utbildning och träning på operativ nivå, bland annat inför medlemsstaternas deltagande i NRF. [8]
Vi var en del av ett nyetablerat PfP Staff Element, där övriga officerare kom från Schweiz, Finland och Österrike.
Den första tiden placerades vi en separat lokal, med ett visst avstånd till officerare från medlemsländerna som höll till i en annan byggnad. Efter en tid blev vi accepterade som en naturlig del på JWC och flyttade till den andra byggnaden.
Samarbetet med officerarna från Nato fungerade alldeles utmärkt och med få friktioner.
Säkerhetsaspekter var en särskild punkt som skulle hanteras, men där tassade vi på tå och utmanade aldrig de regler som vi hade att följa.
Alla länders, små som stora, ståndpunkter i olika frågor respekterades och utan att diskuteras. Vid ett tillfälle ville JWC skicka undertecknad, som del av JWC, till en PSO. HKV fattade beslut, resultatet meddelades JWC och ifrågasattes inte.
Verksamheten på JWC [9] var bl a en del av den utbildningsinsats, med tillhörande övning, som gjordes när en ny stab [10] skulle överta den operativa ledningen av NRF på rotationsbasis.
Övningarna genomfördes på de olika staberna i Brunssum, Neapel och Lissabon, Izmir samt på ledningsfartyget USS Mount Whitney. Det blev därför många tillfällen att medverka i olika sammanhang, såväl inom Nato som PfP.
Skillnaden mellan att arbeta i en svensk respektive Nato-miljö, var inte särskilt stor och utmaningen med engelska hanterbar. Byråkratin var tidvis rätt överväldigande, så det gällde att ha ett visst tålamod.
Jag fick lära känna många kompetenta och trevliga officerare från många olika länder som var genuint intresserade av att lösa sina uppgifter på bästa sätt. Medlemskapet i Nato var naturligt för dem och ifrågasattes aldrig, inte ens i privata sammanhang.
Nato – mot avveckling eller utveckling?
Jag återkommer till hur viktigt det är att reflektera över varför Nato:s bildades och fortfarande existerar 70 år senare. Målet – att garantera frihet och säkerhet för medlemmarna med både politiska och militära medel är fundamentalt.
Organisationen har successivt och, efter medlemsländernas önskemål, både utvidgats och utvecklats i takt med en förändrad omvärld. Den radikala omställningen efter murens fall har hanterats skickligt och forna fiender har blivit vänner.
Nato är också ett forum för en ständigt pågående dialog mellan medlemsländerna, med tydligt politiskt ledarskap. Dess styrka är helt beroende av medlemmarnas nationella resurser och gemensamma vilja, det har ju onekligen räckt i 70 år! Dagens utmaningar, med ett motsträvigt USA, skall beaktas mycket noga – men heller inte överdrivas.
Det är inget nytt att USA sedan lång tid drivit på att länderna i Europa måste ta betydligt större ansvar för säkerheten, inklusive nödvändiga ekonomiska satsningar.
Alternativ till Nato existerar knappt, vare sig för USA eller medlemmarna i Europa, däremot kommer sannolikt utvecklingen att fortsätta mot ett annorlunda Nato.
Det stora beroendet av USA bedöms fortsätta under lång tid, men balansen förändras successivt i takt med att medlemsländerna i Europa tvingas ta ett större ansvar för den egna säkerheten.
Därför fortsätter Nato utvecklas i takt med tiden, inte avvecklas. Det blir mot ett annorlunda Nato, men fortfarande baserat på målet – att garantera frihet och säkerhet för medlemmarna med både politiska och militära medel.
Författaren är reservofficer, överstelöjtnant i Flygvapnet och har tidigare bl a varit strategilärare vid den svenska, norska och finländska försvarshögskolan samt tjänstgjort inom Nato
Noter
[1] www.nato.int
[2] Ulla Gudmundsson, ambassadör i Bryssel 1995–1999. Fritt ur författarens minne, men fast förankrat.
[3] Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa.
[4] Warzawapakten 1955–1991, östblockets motsvarighet till Nato
[5] Partnership For Peace, organisation för samarbete med Nato
[6] Peace Support Operations
[7] Joint Warfare Centre, etablerades 2003. Del av ACT, Allied Command of Transformation, tillsammans med Joint Force Training Centre (JFTC) och Joint Analysis & Lessons Learned Centre (JALLC).
[8] Nato Response Force, Nato:s snabbinsatsstyrka
[9] “Since October 2003, the JWC has trained nearly 72,000 personnel (the number involves only the execution phases of the exercises as of July 2019) from Nato Member and Partner Nations.”, se jwc.nato.int.
[10] Joint Force Command Brunssum (JFC B), Joint Force Command Naples (JFC N) samt, numera avvecklade, Joint Command Lisbon (JCL).