ÖB:s nya Militärstrategiska doktrin MSD 22 är den för stunden gällande riktlinjen för försvaret. Den ersätter MSD 2016.
ÖB har hamnat i ett slags limbo då planerna för ett svenskt Nato-medlemskap tills vidare är oklara på grund av Turkiets krav. Vi får se vart det tar vägen.
Antagningsprocessen kommer att ta tid. ÖB varnar för att innan den är fullt genomförd så kommer detta att öppna för påverkansmöjligheter för en antagonist. Och därför skall försvaret verka enligt MSD 22 under denna period.
Det svenska försvaret är ett tröskelförsvar med syftet att avhålla en fiende från angrepp men för det fall att detta misslyckas skall försvaret föra en uppehållande strid och undvika att besegras till dess att vi får stöd utifrån. Strategin är beslutad av regering och riksdag och ÖB har i uppgift att omsätta den för försvaret.
Det handlar inte om ett territorialförsvar och uppdraget från politikerna är inte uttalat att hela landet skall försvaras. Följaktligen ställer inte heller ÖB det målet i MSD 22.
Kritik av tröskelförsvaret och argument för ett territorialförsvar av hela landet har vi (tillsammans med Sven Hirdman och Anders Björnsson) tidigare framfört i en artikel på Kkrva.se
ÖB säger att en Nato-anslutning betyder stora förändringar och ett paradigmskifte för det svenska försvaret. MSD 22 beskriver dock inte vari förändringarna kan komma att bestå.
Klart är dock att ett Nato-medlemskap medför krav på det svenska försvaret att gå längre i utformningen av ett insatsförsvar som kan sättas in utanför landets gränser. Nationellt territorialförsvar för hela landet kommer inte att vara prioriterat av Nato-kommandot i Bryssel.
Det paradigmskifte som ÖB nu talar om i MSD 22 men som inte närmare beskrivs var aldrig uppe till debatt inför Sveriges Nato-ansökan och finns inte med i regeringens säkerhetspolitiska rapport, som då uppgavs vara det viktigaste underlaget för beslutet om medlemskap.
Att det handlar om betydande och säkert djupgående förändringar av hela Försvarsmakten är uppenbart, eftersom ÖB i MSD 22 understryker att:
”Detta kommer att medföra en revidering av Försvarsmaktens uppdrag, vår doktrin och innehållet i vårt militärstrategiska koncept.”
Frågorna borde utretts före det att ansökan lämnades in. Vissa detaljer måste vara sekretessbelagda men information om övergripande saker borde ha förmedlats till det svenska folket. Nu har i efterhand regeringen gett ÖB i uppdrag att utreda vilka konsekvenser ett medlemskap kommer att få. Tågordningen framstår som anmärkningsvärd.
Några av konsekvenserna går att utläsa i MSD 22. Doktrinen tar upp att Sverige kommer att åläggas militärt ansvar för betydande områden utanför vårt lands gränser.
Man anger Östersjöområdet i sin helhet och skriver att regionen är vid sidan av Svartahavsregionen det område där Rysslands intressen tydligast ställs mot europeiska nationers och USA:s intressen.
Men MSD 22 anger också Arktis där det mellan USA och Ryssland nu pågår en intensiv upprustning. Det handlar inte så mycket om ryskt hot att utvidga sin intressesfär som Putin har hotat med i Östeuropa och i Baltikum utan här gäller det stormakternas strategiska kärnvapen:
”Norra Europa, inklusive Arktisregionen, utgör ett militärgeografiskt sammanhängande område. Havsområdena mellan Grönland, Island och Färöarna är strategiskt viktiga för både Nato och Ryssland, givet deras betydelse för skyddet av Natos förstärkningstransporter över Nordatlanten, respektive Rysslands strategiska plattformars tillträde till Atlanten, i händelse av en större konflikt.”
Sverige har tidigare deltagit med JAS-plan i Nato-övningar över Arktis och Nordkalotten men det är sannolikt att förväntningar och krav på Sverige att delta mer permanent i övervakning av luftrummet över Arktis kommer att öka vid ett medlemskap.
Det skulle medföra risk att Sverige blir del av kärnvapenmakternas rivalitet i ett område där vårt territorium inte är hotat.
MSD 22 sammanfattar vilka krav man kan förvänta sig om vi går med i Nato:
”Ett Nato-medlemskap för Sverige och Finland kommer att innebära att våra två länder tillsammans bildar en part av försvarsalliansen där försvaret av Europas norra flank sammanfaller med vår egen försvarsplanering. Detta får stor militärstrategisk betydelse och behöver iakttas i vår planläggning samt i vårt genomförande av operationer.
Försvarsmakten ska kunna genomföra operationer tillsammans med andra staters försvarsmakter, främst i Östersjöområdet och i de arktiska områdena men även fortsatt i övriga delar av världen, vilket ställer höga krav på interoperabilitet.”
Idag står det klart att vid ett Nato-medlemskap blir försvarets inriktning något annat än det ”folkförsvar av svenska folket, för svenska folket” som statsminister Magdalena Andersson talade om vid en presskonferens den 10 mars, det vill säga innan regeringen bytte ståndpunkt om Nato-medlemskap.
Men vare sig vi skulle stå kvar vid alliansfrihet eller gå med i Nato är det nödvändigt att verka för ett starkt försvar av flera skäl.
För att bevara mesta möjliga av den svenska självbestämmanderätten fordras att vi har ett starkt eget försvar. Det ger en möjlighet att stå emot yttre påtryckningar från stormakterna och att undgå att dras in i deras stridigheter.
Även vid ett medlemskap kommer ansvaret för landets säkerhet att ligga hos vår egen försvarsmakt. Det finns inga garantier för hjälp utifrån. Natos artikel 5 innebär inte att vi med någon sorts automatik kommer att få militärt stöd om vi blir angripna. Frågan kommer där i bästa fall att vara öppen, förhandlingsbar. Det handlar om politiska avgöranden av statsledningarna i en mängd av stater med skiftande och över tid nu helt oöverblickbara intressen. Deras inställning och intressen i ett visst framtida läge lönar det sig knappast att spekulera om. I alla händelser tar det tid innan militär hjälp kommer fram och när den eventuellt kommer så är frågan vad den är värd. I grunden gäller att vi måste förlita oss på det egna nationella försvaret.
Ett starkt nationellt försvar är förutsättningen för folkets försvarsvilja. Ett insatsförsvar med inriktning på operationer utanför landets gränser och utan målsättningen att försvara hela det egna landet kan inte få brett folkligt stöd.
